stående förefaller som en gåta, kan Rachels hotell bäst lösa den. Om vi återvända till försalen och passera genom dörrn till venster, så befinna vi oss i den så kallade konversationssalongen och öfvergå då plötsligt ifrån Rom till Smyrna, ifrån etruskerna till japaneserna. Här inne är aliting ljust, gladt och leende. Tapeterna äro at persiskt siden med bjerta blommor på sjögrön botten; gardiner, dörrförhängen, möbler, allt af samma tyg med rika silkessnören, tofsar och fransar; emellan hvardera fönstret stå konsoibord af Boule med zvarta sirater; till höger ett skåp, och i ena hörnet ett ovalt bord i samma smak. I skåpet och på borden finnas hopade dessa tutentals kuriosa och konstalster från alla tider, och alla länder dem endast en täck band och en förfinad smak förmått att samla och ordna. Det gamla Sachsen har här sina underbarast bibehållna figurer, Sevres sina finaste, läckraste, mest harmoniskt färglagda och förgylda alster, Alla möjliga emaljer ifrån Ludvig XIV:s och XV:s tider, bestiende af dosor, flaskor, medsljonger och etuier som under femton års förlopp försälts efter nitiske amaför, a bör sin plats tillika med vidunderliga kinesiska figurer, spetslika filigramsarbeten, fina elfenbens-konsatverk, antika bronser, ciselerade och med ädla stenar inlagda fantasi-alster af alla möjliga slag, och hela detta museum förtjenande, utom det smakfuila i anordningen, sin katalog, sin historia, sina kommentarier om man så vill. Men hvarföre så länge uppehålla oss vid denna skattkammare, vid dessa föremål som hemta deras märkvärdighet från formen, färgen, metallen eller åldern? Mille Rachel har ju sagt att hon ämnade behålla nägra smöeffekter — må hon så kalla desza skatter, dem kungliga, furstliga, ryktbara eller öma händer hopat orukring