visa, och det beklagligaste är att lagen begått denna orättvisa. Men detta är icke allt. Jag har sagt att man alltid lemnade en tredje person i skuggan. Jag måste; bär presentera honom, så att han mäste visa en annan förlust af fem francs. Sedan skola vi ha resultatet af hela företaget utveckladt. Jacques Bonhomme eger femton francs, frukten af bans arbete. Vi äro ännu vid den tid då han är fri. Hvad gör han med sina femton francs? Han köper sig ea modeartike! för tio fr. och dermed betalar han (eller mellanhandlaren gör det för honom) en centner belgiskt jern. Det äterstär honom säledes 5 fr. Han kastar dem icke i sjön, utan (och det är hvad man icke ser) gilfver dem ät nägon näringsidkare för nägot slags njutning, t. ex. ät nägon bokhandlare i utbyte emot en god verldshistoria. Hvad säledes avgär nationalarbetet så är det uppmuntradt med 15 fr., nemligen: 10 fr. för en modeartikel och 5 fr. ät bokhandlaren; och hvad angär Jacques Bonhomme, sä erhåller han för sina 15 fr. två valutor, nemligen: en centner jern; en bok. Nu kommer lagen. Hurudan blifver Jacques Bonhommes belägenhet? Huru slär det sig ut för nationalarbetet? Jacques Bonhomme utgifver sina 15 fr. till sista ruostycket åt hr Spärrman för en centner jern och tår ingen annan nytta derför än den jernet gifver. Han förlorar nyttan af en bok eller något annat dermed jemförligt föremål; han förlorar 5 fr. Man erkänover det, man kan icke annat än erkänna att då inskränkningen höjer priset på varorna, sä förlorar förbrukaren skilnaden. Men, säger man, nationalarbetet vinner. Nej, det vinner icke, ty sedan lagen stiftades uppmuntras det lika mycket som förut, nemligenså myctet som 135 fr. kunna göra. Det är endast den skilnaden att sedan lagen stifta des gå Jacques Bonhommes 15 fr. till jernbruksegarnes ficka, under det de förut delades emellan modehandlaren och bokhandlaren. Det våld hr Spärrman utöfvar på gränsen, eller det som han genom lagen låter utöfva, kan bedömas mycket olika från moralens ständpunkt. Det finnes folk som tror att plundring förlorar hela sin omoraliska natur blott den är laglig. Jag för min del kan icke tänka mig nägot värre. Må det likväl vara huru som helst, det är dock säkert att de ekonomiska resultaterna äro de samma. Vänd saken huru ni vill, men se den med ett skarpsynt öga och ni skall finna att intet godt uppkommer af laglig eller olaglig plundring. Vi förneka ej att för hr Spärrman eller kans industri, eller, om man så vill, för nationalarbetet uppkommer en vinst af 5 fr. Men vi påstå att der tillika uppkomma två förluster, den ena för Jacques Bonhomme, som beta lar 15 fr. för det som han hade för 10 fr., det andra för nationalarbetet, som icke mera erhäller skilnaden. Välj hvilkendera förlusten som behagar er och lät den gå upp emot den vinst som ni erkänner uppstår. Den andra qvarstår icke desto mindre som en ren förlust. Slutsats: Tvinga är icke att frambring., det är att förstöra. Om tvång kunde frambrings, så skulle Frankrike vara rikare än det är. Vi tillåta oss slutligen att meddela äfven följande lilla stycke, hvari beröringspunkterna mellan socialismen och prohibitivsystemet på ett klart sätt framhåilas. Det har till öfverskrift Rätt till arbete. Rätt till afkastninga: Bröler, gören sammanskott för att skafta mig arbete till edert pris.s. Det är rättigheten till arbete, den ursprungliga socialismen, den af första graden. Bröder, gören sammanskett för att skafta mig arbete till mitt pris., Det är rätten till afkastning, den förfinade socialismen, den af andra graden. Bäda bestå genom de af deras verkningar som man ser. De förfalla genom de af deras verkningar som man icke ser. Hvad man ser är det arbete och den afkastning som framkallas af det sociala sammanskottet. Hvad man icke ser är det arbete och denm afkastning, hvartill detta sammanskott skulle gifrit anledning, om man lemnade det ät kontribuenterna. 1848 visade sig rätten till arbete ett ögonblick från två sidor. Det var tillräckligt för att nedgöra den i den offentliga meningen. Den ena af dessa sidor kallades nationalverkstad. Den andra: 45 centimer. Millionerna vandsade alla dagar från rue de Rivoli till nationalverkstaden. Det är framsidan af medaljen. Men se nu baksidan. På det millionerna skulle kunna komma ifrån en kassa, är det nödvändigt att de skola hafva kommit dit. Det är derföre som organisatörerna af rätten till arbete vända sig till de skattskyldiga. Således sade bönderna: jag mäste betala 45 centimer. Följaktligen mäste jag undvara en klädning, försaka att gödsla min jord eller reparera mitt hus. Och arbetarne på landsbygden säga: sedan vär ar betsgifvare mäste undvara en klädning har han minåre arbete ät skräddaren. Sedan han icke gödslar sin jord har han mindre arbete för jordarbetaren; sedan han icke reparerar sitt hus har han mindre arbeta ät timmermannen och muraren. På det viset erfor man att man icko kunde betala två ting med samma peaningar, och att det arbete som betsltes af regeringen skedde på bekostnad al det som de skattskyldige betalte. Dermed dog rätten till arbete, som lika mycket visade sig såsom en chimere som den visade sig som en orättvisa. Men emellertid lefrer ännu rätten till afkastring, som blott är en öfvrerdrift af rätten till arbete, och den befinner sig väl. Är det ieke något skamligt i den role som prohibitisterna låta samhället spela? De säga ät det: du bör gifvå mig arbete, och hvad mera är, lönande arbete. Jag har varit narraktig nog att välja en iadustri som gifver mig tio procents förlust. Or du lägger en skatt af tjugu francs på mina andsmän och gifrer mig den, så blir min förlust en viost. Vinsten är en rättighet som du är mig skyldig. Det samhälle som hör denna falska lärare, som pälsgger sig skatter för att tillfredsställa honom, som cke märker att en förlust som en industrigren lider icke upphör att vara en förlust derföre att man nödsar andra att fylla den, detta sarchälle, säger jag, förtjenar den tunga som man pälagger det. Sälunda ser jag af de talrika föremål jag bshandat, att den som icke känner statsekonomien låter lända sig af ett tenomens omedelbara verkvingar; len deremot, som känner denna lära, omfattar med ina tankar och sitt förutseende samtliga verkninJarne. Jag ville här underkasta en mängd andra ämnen amma prof. Men jag studsar tillbaka för enformigeten af en alltid lika bevisledning, och jag slutar ned att på statsekonomien använda hvad Chateauriand säger om historien. Det gifs, säger han, stvå verkningar i historien: ;en omedeibar, som på ögonblicket blir bekant, och f TERMEN KISSES STARTAT KE AEAMST LST Wm ÖM ä RR MM CT MM tt MM Pr mm mm MM MA DN -— —RA — BR RA CR PR PR RR a hr KL RR AA KA MA ÅA RA — rs — JmA — ERK — me -— 2 Aon Le y hon drog sig surmulet undan i ett hörnk sch satte sig ned med stort majestät. Jags