visa, och det beklagligaste är att lagen begått denna
orättvisa.
Men detta är icke allt. Jag har sagt att man all-
tid lemnade en tredje person i skuggan. Jag måste;
bär presentera honom, så att han mäste visa en an-
nan förlust af fem francs. Sedan skola vi ha resul-
tatet af hela företaget utveckladt.
Jacques Bonhomme eger femton francs, frukten af
bans arbete. Vi äro ännu vid den tid då han är fri.
Hvad gör han med sina femton francs? Han köper
sig ea modeartike! för tio fr. och dermed betalar han
(eller mellanhandlaren gör det för honom) en centner
belgiskt jern. Det äterstär honom säledes 5 fr. Han
kastar dem icke i sjön, utan (och det är hvad man
icke ser) gilfver dem ät nägon näringsidkare för nä-
got slags njutning, t. ex. ät nägon bokhandlare i ut-
byte emot en god verldshistoria.
Hvad säledes avgär nationalarbetet så är det upp-
muntradt med 15 fr., nemligen:
10 fr. för en modeartikel och
5 fr. ät bokhandlaren;
och hvad angär Jacques Bonhomme, sä erhåller han
för sina 15 fr. två valutor, nemligen:
en centner jern;
en bok.
Nu kommer lagen.
Hurudan blifver Jacques Bonhommes belägenhet?
Huru slär det sig ut för nationalarbetet?
Jacques Bonhomme utgifver sina 15 fr. till sista
ruostycket åt hr Spärrman för en centner jern och
tår ingen annan nytta derför än den jernet gifver.
Han förlorar nyttan af en bok eller något annat der-
med jemförligt föremål; han förlorar 5 fr. Man er-
känover det, man kan icke annat än erkänna att då
inskränkningen höjer priset på varorna, sä förlorar
förbrukaren skilnaden.
Men, säger man, nationalarbetet vinner.
Nej, det vinner icke, ty sedan lagen stiftades upp-
muntras det lika mycket som förut, nemligen- så myc-
tet som 135 fr. kunna göra.
Det är endast den skilnaden att sedan lagen stifta
des gå Jacques Bonhommes 15 fr. till jernbruksegar-
nes ficka, under det de förut delades emellan mode-
handlaren och bokhandlaren.
Det våld hr Spärrman utöfvar på gränsen, eller
det som han genom lagen låter utöfva, kan bedömas
mycket olika från moralens ständpunkt. Det finnes
folk som tror att plundring förlorar hela sin omorali-
ska natur blott den är laglig. Jag för min del kan
icke tänka mig nägot värre. Må det likväl vara huru
som helst, det är dock säkert att de ekonomiska re-
sultaterna äro de samma.
Vänd saken huru ni vill, men se den med ett
skarpsynt öga och ni skall finna att intet godt upp-
kommer af laglig eller olaglig plundring. Vi förneka
ej att för hr Spärrman eller kans industri, eller, om
man så vill, för nationalarbetet uppkommer en vinst
af 5 fr. Men vi påstå att der tillika uppkomma två
förluster, den ena för Jacques Bonhomme, som beta
lar 15 fr. för det som han hade för 10 fr., det andra
för nationalarbetet, som icke mera erhäller skilnaden.
Välj hvilkendera förlusten som behagar er och lät den
gå upp emot den vinst som ni erkänner uppstår. Den
andra qvarstår icke desto mindre som en ren förlust.
Slutsats: Tvinga är icke att frambring., det är att
förstöra. Om tvång kunde frambrings, så skulle
Frankrike vara rikare än det är.
Vi tillåta oss slutligen att meddela äfven
följande lilla stycke, hvari beröringspunkterna
mellan socialismen och prohibitivsystemet på
ett klart sätt framhåilas. Det har till öfver-
skrift Rätt till arbete. Rätt till afkastninga:
Bröler, gören sammanskott för att skafta mig ar-
bete till edert pris.s. Det är rättigheten till arbete,
den ursprungliga socialismen, den af första graden.
Bröder, gören sammanskett för att skafta mig ar-
bete till mitt pris., Det är rätten till afkastning,
den förfinade socialismen, den af andra graden.
Bäda bestå genom de af deras verkningar som
man ser. De förfalla genom de af deras verkningar
som man icke ser.
Hvad man ser är det arbete och den afkastning som
framkallas af det sociala sammanskottet.
Hvad man icke ser är det arbete och denm afkast-
ning, hvartill detta sammanskott skulle gifrit anled-
ning, om man lemnade det ät kontribuenterna.
1848 visade sig rätten till arbete ett ögonblick från
två sidor. Det var tillräckligt för att nedgöra den i
den offentliga meningen.
Den ena af dessa sidor kallades nationalverkstad.
Den andra: 45 centimer.
Millionerna vandsade alla dagar från rue de Rivoli
till nationalverkstaden. Det är framsidan af medaljen.
Men se nu baksidan. På det millionerna skulle
kunna komma ifrån en kassa, är det nödvändigt att
de skola hafva kommit dit. Det är derföre som or-
ganisatörerna af rätten till arbete vända sig till de
skattskyldiga.
Således sade bönderna: jag mäste betala 45 centi-
mer. Följaktligen mäste jag undvara en klädning,
försaka att gödsla min jord eller reparera mitt hus.
Och arbetarne på landsbygden säga: sedan vär ar
betsgifvare mäste undvara en klädning har han min-
åre arbete ät skräddaren. Sedan han icke gödslar
sin jord har han mindre arbete för jordarbetaren;
sedan han icke reparerar sitt hus har han mindre ar-
beta ät timmermannen och muraren.
På det viset erfor man att man icko kunde betala
två ting med samma peaningar, och att det arbete
som betsltes af regeringen skedde på bekostnad al
det som de skattskyldige betalte. Dermed dog rätten
till arbete, som lika mycket visade sig såsom en chi-
mere som den visade sig som en orättvisa.
Men emellertid lefrer ännu rätten till afkastring,
som blott är en öfvrerdrift af rätten till arbete, och
den befinner sig väl.
Är det ieke något skamligt i den role som prohi-
bitisterna låta samhället spela?
De säga ät det: du bör gifvå mig arbete, och hvad
mera är, lönande arbete. Jag har varit narraktig nog
att välja en iadustri som gifver mig tio procents för-
lust. Or du lägger en skatt af tjugu francs på mina
andsmän och gifrer mig den, så blir min förlust en
viost. Vinsten är en rättighet som du är mig skyldig.
Det samhälle som hör denna falska lärare, som
pälsgger sig skatter för att tillfredsställa honom, som
cke märker att en förlust som en industrigren lider
icke upphör att vara en förlust derföre att man nöd-
sar andra att fylla den, detta sarchälle, säger jag,
förtjenar den tunga som man pälagger det.
Sälunda ser jag af de talrika föremål jag bshand-
at, att den som icke känner statsekonomien låter
lända sig af ett tenomens omedelbara verkvingar;
len deremot, som känner denna lära, omfattar med
ina tankar och sitt förutseende samtliga verknin-
Jarne.
Jag ville här underkasta en mängd andra ämnen
amma prof. Men jag studsar tillbaka för enformig-
eten af en alltid lika bevisledning, och jag slutar
ned att på statsekonomien använda hvad Chateau-
riand säger om historien.
Det gifs, säger han, stvå verkningar i historien:
;en omedeibar, som på ögonblicket blir bekant, och f
TERMEN KISSES
STARTAT KE AEAMST LST
Wm ÖM ä RR MM CT MM tt MM Pr mm mm MM MA DN -— —- RA — BR RA CR PR PR RR - a hr KL RR AA KA MA ÅA - RA — rs — J- mA — ERK —
me -—
2 Aon Le
y hon drog sig surmulet undan i ett hörnk
sch satte sig ned med stort majestät. Jags