sitt mest intagande sätt (och hennes sätt var
ofta intagande), jag ville att du skulle följa
med oss, kutein Sisty, och bjelpa mig älska
pappa. Stackars pappal han behöfver oss
båda — han behöfver all den kärlek vi kunna
gifva honomln .
Det gör han, min goda Blanche, och jag
anser det vara ett stort misktag ait vi icke
alla bo tillsammans. Din pappa borde icke
begifva sig till sitt torn vid verldens ända,
utan komma till vårt nätta vackra hus, med
en trädgård full af blommor, så att du kunde
blifva Majdrotining — från Ms3j till Novem-
ber; — att icke tala om ankan, som är klo-
kare än något af djuren i de fabler jag gal
dig höromdagen.,
Bianche skrattade och klappade händerna.
Åck så roligt det skulle vara! Mens — och
hon hejdade sig ett ögonblick allvarsamt och
tillade derpå: men då, ser du, skulle det
icke finnas tornet som älskade pappa, och jag
är säker att tornet måste älska honom mycket,
ty hsn äisker det så innerligt.
Nu var det min tur att skratta. Jag ser
hu:u det är, du lila trolls, sade jag; du vill
narra oss att komma och bo tillsammans med
er och ugglorna. Af allt mitt bjerta, så vidt
på mig ankommer.n
Si8iy, sade Blanche, med en faslig bög-
tidlighet på sitt ansigte, svet du hvad jag hör
tänkt på?,
Nej, miss Blanche — hvad är det då? —
någontyg mycket djupsinnigt kan jag se —
mycket terförligt, fruktar jsg, du ser så allvar-
sam ut
Ju, jag har täck, fortfor Blanche, utav
ait förändra en muskel i siit ansigte — jag
har tänkt stt jag wil bli din Jia husiru,
ech då gkola vi naturligtvis bo tillsammane
Blanche rodiade icke, Men jag gjoide dei.
xFröga mig det iiv är bärsiter om du törs,
du ovlyga lilla varelse, och spring nu bort
til mrs Primmns och bed bevase bålla dig :
Blyr, ty jag miste söga dig farväl
en Baiche sprorg icke bost, och henne
värdighet syutvä U Omourdeniigt aåsd af dei
sätt hvarpå jag, tog hennes oroande förslag