sin tillbakaverkan på industrien och de utgifter, som lönetagarne göra till fördel för nationalarbetet; att allmänna arbeten, såvida de icke i sig sjelfva äro nyttiga, skulle kunna vara gagnande såsom medel till försörjning åt många; vidare om handelsinskränkningoar, som falskligen uppgifvas skola uppmuntra ett lands industri, om maschinerna, dem man inbillat sig skola alsira arbetslöshet och nöd; om mellanpersoner, mellan producenter och konsumenter, dem socialisterna trott vara skadliga och öfverflödiga o. s: v. Såsom prof meddela vi följande stycke: Inskränkningar i Handeln. Hr Spärrman använde sin tid och) sina kapitaler att förvandla malmerna på sina ägor till jern. Då naturen varit mera frikostig emot belgierna, så lemnade dessa jern ät fransmännen för bättre pris än hr Spärrman, hvilket vill säga att alla fransmän eller Frankrike kunde erhålla en viss mängd jern för mindre arbete om det köptes af de hederliga flamländarne. Sålunda, ledda af sitt eget intresse, försummade sig icke heller fransmännen, och hvar dag såg man en mängd spiksmeder, klensmeder, vagnsmeder, mekanici, grofsmeder och äkerbrukare sjelfva eller genom mellanpersoner begifva sig sf till Belgien för att der förse sig. Detta förtröt på det högsta br Spärrman. Först tänkte han på att hindra detta missbruk genom egna krafter. Det var väl det skäligaste, emedan han ensam led derpå. Jag tager min studsare, sade han för sig sjelf, sätter fyra pistoler i bältet, fyller mitt patronkök, omgjordar mig med mitt länga svärd, och begifver mig sälunda utrustad till gränsen Den förste klensmed, hofslagare, grofsmed, mekanikus eller lössmed, som der visar sig, slår jag ihjel för att lära honom lefva. Men i afresans stund gjorde hr Spärrman nägra betraktelser, som något litet dämpade hans krigiska ifver. Han tänkte: Till att börja med sä är det icke alldeles omöjligt att de som köpa jera, mina landsmän och fiender, taga saken illa upp och i stället för att låta döda sig slä ihjel mig sjelf. Dessutom om jag också lät alla mina tjenare gä med, så kunde vi ändock icke bevaka alla vågarne ötver gränsen. Slutligen kostar mig detta sätt att gå till väga alltför mycket, mycket mera än hela vinsten. Hr Spärrman skulle just helt sorgsen bestämma sig att blott vara fri såsom alla andra, dä en ljus tanke blixtrade till i hans hjerna. Han erinrade sig att i Paris finnes en stor lagfabrik. Hvad är en lag? sporde ban sig sjelf. Det är en förhållningsregel, efter hvilken, då den en gång är antagen, den må nu vara god eller dålig, hvar och en är tvungen att rätta sig. För att verkställa den organiserar man en oftentlig myndighet, och för att inråtta denna offentliga myndighet hemtar man folk och penningar hos nationen. Om jag nu blott kunde vinna, att från den pari siska fabriken utfärdades en helt liten lag, innehällande: belgiskt jern är förbjudet, sä skulle jag nppnå följande resultster: regeringen skulle i stället för de få tjenare, som jag ville afsända till gränsen, skicka tjugutusen söner af mina motsträfviga klemsmeder, låssmeder, hofslagare, grofsmeder, hatdtverkare, mekanici och jordbrukare. Vidare skulle den, för att hälla dessa tjugutusen tullbetjenter vid friskt mod och helsa utdela bland dem tjugufem millioner francs, och dessa penningar skulle den taga från dessa smeder, handtverkare och arbetare. Bevakningen skulle derigenom ske bättre; den skulle ieke kosta mig nägot, jag skulle icke vara utsatt för jernköparnes råhet, jag skulie sälja jernet till mitt pris och jag skulle pjuta af den stora förnöjelsen att se hela vår stora nation snöpligen narrad. Den skulle lära sig att oupphörligt gifva sig ut för vägvisare och befordrare af framätskridandet i Europa. Putset skulle verkligen vara muntert och är nog värdt besväret ati försöka. Således begatf sig br Spärrman till lagfabriken. — En annan gäng skall jag kanske berätta historien om hans herrliga bemodanden; i dag vill jag blott tala om hvad han gjorde sä att alla säg det. — Han gjorde gällande hos herrar lagstiftare följande betraktelse: Belgiskt jern kostar i Frankrike tio francs, hvilket tvingar mig att sälja mitt till samma pris. Jag skulle hellre vilja hafva femton, men kan icke få det, till följe af detta belgiska jern, som Gud måtte förbanna. Fabriceren nu ät mig en lag, som säger: belgiskt jern får icke mera införas i Frankrike!s Genast uppsätter jag mitt pris, och hören nu hvad följden blifver: För hvart centoer jern, som jag levererar ät allmänheten, får jag, i stället för tio, femton francs; jag utvidgar mitt yrke, jag sysselsätter flere arbetare. Mina arbetare och jag utgifva mera, till stor fördel för vära leverantörer på flera mils afständ. Dessa hafva större afsättning och göra större beställningar hos industrien, och småningom utbreder sig verksamheten öfver hela landet. Detta lyckliga femfrancsstycke som j läggen i min kassakista liknar en sten som kastas i sjön och frambringar en otalig mängd koncentriska böljor. Bländade af detta tal, hänförda af att lära huru lätt det är genom lagstiftniogen föröka ett folks förmögenbet, rösta lagfabrikanterna för inskränkningen. Hvarföre tszlar man om arbete och sparsamhet? fråga de. Hvartill dessa mödosamms medel att föröka naionalrikedomen, då en lag dertill är tillräcklig? Och lagen har verkligen alla de följder som herr Spärrman uppgifvit; men det är endast att anmärka att åen äfven har andra, ty, lätom oss göra honom den rättvisan, han bar icke kommit med nägon falsk slutledning, uten blott med en ofullständig. Då han fordrade ett privilegium sä angaf han de verkningar deraf som man ser, men lemnade dem som man icke ser i skuggan. Han hade blott visat tvä personer, medan det är tre på skädeplatson. Det tillhör oss att bjelpa denna ofrivilliga eller afsigtliga glömska. Ja, den riksdaler som sålunda lagligen kommit i hr Spärrmaäns kassakista är en fördel för honom och dem, hvilkas arbete han understödjer. Och om lagen bragt denna riksdaler ned från månen, sä hade de goda verkningarne icke varit uppvägda af nägra dermed följande skadliga verkningar. Men elyckligtvis är det icke från månen som denna märkvärdiga riksdaler kommer, utan snarare från smedens, hofslagarens, vagnmakarens, jordbrukarens ock machinbyggarens fickor, med ett ord från Jacques Bonbomme, som nu rmäste utgifva den utan att få ett qvintin jern mera, än om han betalte tio francs. Vid första ögonkastet bör man märka ait detta mycket förändrar saken, ty det är klart att hr Spärrmans fördel upp-: kommit af Jacques Bonhommes förlust, och att allt hvad hr Spärrman kan göra med denna riksdaler, för att upphbjelpa national-arbetet, hade Jacques Bon-, homme sjelf kunnat göra. Stenen bar blott blifvit kastad på ett ställe i sjön, emedan lagen hindrat den , att träffa ett annat. Säledes uppväges hvad man ser af det man icke ser) ceh hela vinsten af operationen utgöres af en orättBitt mest intagande sätt (och hennes sätt var ofta intagande), jag ville att du skulle följa med ose, kusin Sisty, och bjelpa mig älska pappa. Stackars pappal han behöfver oss håda — han hehöfver all den kärlek vi kunna!