sin tillbakaverkan på industrien och de utgif-
ter, som lönetagarne göra till fördel för na-
tionalarbetet; att allmänna arbeten, såvida de
icke i sig sjelfva äro nyttiga, skulle kunna
vara gagnande såsom medel till försörjning
åt många; vidare om handelsinskränkningoar,
som falskligen uppgifvas skola uppmuntra ett
lands industri, om maschinerna, dem man in-
billat sig skola alsira arbetslöshet och nöd;
om mellanpersoner, mellan producenter och
konsumenter, dem socialisterna trott vara
skadliga och öfverflödiga o. s: v. Såsom
prof meddela vi följande stycke:
Inskränkningar i Handeln.
Hr Spärrman använde sin tid och) sina kapitaler
att förvandla malmerna på sina ägor till jern. Då
naturen varit mera frikostig emot belgierna, så lem-
nade dessa jern ät fransmännen för bättre pris än hr
Spärrman, hvilket vill säga att alla fransmän eller
Frankrike kunde erhålla en viss mängd jern för min-
dre arbete om det köptes af de hederliga flamländarne.
Sålunda, ledda af sitt eget intresse, försummade sig
icke heller fransmännen, och hvar dag såg man en
mängd spiksmeder, klensmeder, vagnsmeder, meka-
nici, grofsmeder och äkerbrukare sjelfva eller genom
mellanpersoner begifva sig sf till Belgien för att der
förse sig. Detta förtröt på det högsta br Spärrman.
Först tänkte han på att hindra detta missbruk ge-
nom egna krafter. Det var väl det skäligaste, eme-
dan han ensam led derpå. Jag tager min studsare,
sade han för sig sjelf, sätter fyra pistoler i bältet,
fyller mitt patronkök, omgjordar mig med mitt länga
svärd, och begifver mig sälunda utrustad till gränsen
Den förste klensmed, hofslagare, grofsmed, mekani-
kus eller lössmed, som der visar sig, slår jag ihjel
för att lära honom lefva.
Men i afresans stund gjorde hr Spärrman nägra
betraktelser, som något litet dämpade hans krigiska
ifver. Han tänkte: Till att börja med sä är det icke
alldeles omöjligt att de som köpa jera, mina lands-
män och fiender, taga saken illa upp och i stället för
att låta döda sig slä ihjel mig sjelf. Dessutom om
jag också lät alla mina tjenare gä med, så kunde vi
ändock icke bevaka alla vågarne ötver gränsen. Slut-
ligen kostar mig detta sätt att gå till väga alltför
mycket, mycket mera än hela vinsten.
Hr Spärrman skulle just helt sorgsen bestämma sig
att blott vara fri såsom alla andra, dä en ljus tanke
blixtrade till i hans hjerna.
Han erinrade sig att i Paris finnes en stor lagfabrik.
Hvad är en lag? sporde ban sig sjelf. Det är en
förhållningsregel, efter hvilken, då den en gång är
antagen, den må nu vara god eller dålig, hvar och
en är tvungen att rätta sig. För att verkställa den
organiserar man en oftentlig myndighet, och för att
inråtta denna offentliga myndighet hemtar man folk
och penningar hos nationen.
Om jag nu blott kunde vinna, att från den pari
siska fabriken utfärdades en helt liten lag, innehäl-
lande: belgiskt jern är förbjudet, sä skulle jag
nppnå följande resultster: regeringen skulle i stället
för de få tjenare, som jag ville afsända till gränsen,
skicka tjugutusen söner af mina motsträfviga klem-
smeder, låssmeder, hofslagare, grofsmeder, hatdtver-
kare, mekanici och jordbrukare. Vidare skulle den,
för att hälla dessa tjugutusen tullbetjenter vid friskt
mod och helsa utdela bland dem tjugufem millioner
francs, och dessa penningar skulle den taga från dessa
smeder, handtverkare och arbetare. Bevakningen
skulle derigenom ske bättre; den skulle ieke kosta
mig nägot, jag skulle icke vara utsatt för jernköpar-
nes råhet, jag skulie sälja jernet till mitt pris och
jag skulle pjuta af den stora förnöjelsen att se hela
vår stora nation snöpligen narrad. Den skulle lära
sig att oupphörligt gifva sig ut för vägvisare och be-
fordrare af framätskridandet i Europa. Putset skulle
verkligen vara muntert och är nog värdt besväret ati
försöka.
Således begatf sig br Spärrman till lagfabriken. —
En annan gäng skall jag kanske berätta historien om
hans herrliga bemodanden; i dag vill jag blott tala
om hvad han gjorde sä att alla säg det. — Han
gjorde gällande hos herrar lagstiftare följande be-
traktelse:
Belgiskt jern kostar i Frankrike tio francs, hvilket
tvingar mig att sälja mitt till samma pris. Jag skulle
hellre vilja hafva femton, men kan icke få det, till
följe af detta belgiska jern, som Gud måtte förbanna.
Fabriceren nu ät mig en lag, som säger: belgiskt
jern får icke mera införas i Frankrike!s Genast
uppsätter jag mitt pris, och hören nu hvad följden
blifver:
För hvart centoer jern, som jag levererar ät all-
mänheten, får jag, i stället för tio, femton francs;
jag utvidgar mitt yrke, jag sysselsätter flere arbetare.
Mina arbetare och jag utgifva mera, till stor fördel
för vära leverantörer på flera mils afständ. Dessa
hafva större afsättning och göra större beställningar
hos industrien, och småningom utbreder sig verksam-
heten öfver hela landet. Detta lyckliga femfrancs-
stycke som j läggen i min kassakista liknar en sten
som kastas i sjön och frambringar en otalig mängd
koncentriska böljor.
Bländade af detta tal, hänförda af att lära huru
lätt det är genom lagstiftniogen föröka ett folks för-
mögenbet, rösta lagfabrikanterna för inskränkningen.
Hvarföre tszlar man om arbete och sparsamhet? fråga
de. Hvartill dessa mödosamms medel att föröka na-
ionalrikedomen, då en lag dertill är tillräcklig?
Och lagen har verkligen alla de följder som herr
Spärrman uppgifvit; men det är endast att anmärka
att åen äfven har andra, ty, lätom oss göra honom
den rättvisan, han bar icke kommit med nägon falsk
slutledning, uten blott med en ofullständig. Då han
fordrade ett privilegium sä angaf han de verkningar
deraf som man ser, men lemnade dem som man icke
ser i skuggan. Han hade blott visat tvä personer,
medan det är tre på skädeplatson. Det tillhör oss
att bjelpa denna ofrivilliga eller afsigtliga glömska.
Ja, den riksdaler som sålunda lagligen kommit i
hr Spärrmaäns kassakista är en fördel för honom och
dem, hvilkas arbete han understödjer. Och om lagen
bragt denna riksdaler ned från månen, sä hade de
goda verkningarne icke varit uppvägda af nägra der-
med följande skadliga verkningar. Men elyckligtvis
är det icke från månen som denna märkvärdiga riks-
daler kommer, utan snarare från smedens, hofslaga-
rens, vagnmakarens, jordbrukarens ock machinbygga-
rens fickor, med ett ord från Jacques Bonbomme,
som nu rmäste utgifva den utan att få ett qvintin
jern mera, än om han betalte tio francs. Vid första
ögonkastet bör man märka ait detta mycket förändrar
saken, ty det är klart att hr Spärrmans fördel upp-:
kommit af Jacques Bonhommes förlust, och att allt
hvad hr Spärrman kan göra med denna riksdaler,
för att upphbjelpa national-arbetet, hade Jacques Bon-,
homme sjelf kunnat göra. Stenen bar blott blifvit
kastad på ett ställe i sjön, emedan lagen hindrat den ,
att träffa ett annat.
Säledes uppväges hvad man ser af det man icke ser)
ceh hela vinsten af operationen utgöres af en orätt-
Bitt mest intagande sätt (och hennes sätt var
ofta intagande), jag ville att du skulle följa
med ose, kusin Sisty, och bjelpa mig älska
pappa. Stackars pappal han behöfver oss
håda — han hehöfver all den kärlek vi kunna!