mm
RR alla mina undanflykter, och —
och —
Det är klart som ett pikskaft,, sade min
onkel tvärt — och här behöfvag inga undan-
flykter. Jag mäste lemna er mr Trevanion.
Hvarföre? säger han. Fråga mig icke. Han
envisas. Nå väl då sir, efter ni måste veta
det, jag älskar er dotter. Jag eger ingenting
— hon ör en stor arftagerska. Ni skall icke
gilla denna kärlek och derföre lemnar jag er!
Detta är det handlingssätt som anstår en en-
gelsk gentleman — inte sannt, Austin?
Du har aldrig orätt då din rättskänsla ta-
lar, Rolands, sade min far. xKan du säga
detta, Pisistratus, eller skall jag säga det i
ditt. ställe?,
Låt honom säga det sjelfo, sade Roland;
och låt honom sjelf erfara svaret. Han är
ung, han ser bra ut, ban torde göra figur i
verlden. Trevanion torde svara, Vinn damen
sedan ni först vunnit lagern, likt forntidens
riddare. I alla händelser skall du höra det
värsta.n
Jag skall går, sade jag fast; och jag tog
min hatt och lemnade rummet. Då jag pas:
serade trappafsatsen, hördes lätta steg smyga
utför de öfre trappstegen, och en liten hand
fattade min. Jag vände mig hastigt om, och
jag mötte min kusin Blanches stora, mörka,
allvarligt ljufva ögon.
Gå icke bort ännu, sade hon smekande,
Jag har väntat på dig, för jag hörde din röst
och ville icke komma in och störa er.
Och hvarföre väntade du på mig, min lilla
Blåtiche?, ;
BS Hvarföre! bara för att se dig. Men dina
ögon äro röda. Ack, kusin!s — och innan
jag märkte hennes barnsliga ingifvelse, hade
hon sprungit mig om halsen och kysste mig.
Nu liknade icke Blanche de flesta barn, och
var mycket sparsam med sina smekningar.