lofvärda bemödanden — för känslan af att hans förstånd för första gången var honom till nytta på hederligt sätt. En ny verld, ehuru ännu dunkel — och sedd genom töcken och dimma, började dagas för honom. Sådant välde har fåfingan öfver oss dödlige, att mitt intresse för Vivian sannolikt tillväxte, och min motvilja för mycket hos honom betydligt försvagades, då jag märkte att jag hade vunnit ett slags välde öfver hans vilda natur. Då vi först möttes invid landsvägen och sedermera samtalade på kyrkogården var öfvertaget Visserligen icke på min sida. Men jag kom nu från en vidsträcktare samhällskrets än den i hvilken han hittills hade rört sig. Jag hade sett och lyssnat till Englands yppersta män. Hvad som då endast bländat mig, rörde mig nu till medlidande. andra sidan kunde hans lifliga sinne ej undgå att märka den förändring som föregått med mig; och vare sig nu att han fö des dertill af afund eller af en bättre känsla, nogaf han var villig att af mig lära huru han skulle kunna fördunkla mig och återtaga sin förra öfverligsenhet — att icke vara öfverlägsen grämde honom. Följaktligen lyssnade han läraktigt till mig då jag för honom utpekade de böcker som stodo i samband med särskilda ämnen som ingingo i de hvarjehanda göromål i hvilka han användes. Ehuru hans håg låg mindre åt det litterära hållet än jag funnit vara förhållandet hos någon annan person med lika ljust hufvud bland menniskor jag träffat i min väg, och ehuru han hade läst föga i betraktande af den mängd idder han hade förvärfvat, och den förkärlek hvarmed han framhöll hvad han hade lärt i de få arbeten med hvilka han frivilligt gjört sig förtrogen, satte han sig dock nu beslutsamt ned att studera; och ehuru det tydligen var emot hans lynne, spådde jag dock det bästa af dessa tecken till