annan är så uttrycksfull — liknade en dröm. Jag kände ett ovilkorligt, ett oemotståndligt behof af enslighet, af fria luften. ,Tacksamhetens svallning nästan qväfde mig — rummet syntes icke stort nog för mitt fulla hjerta, Om vi i vår tidigare ungdom finna det svårt att beherrska våra känslor, så finna vi det äfven svårt att förråda dem i andras närvaro. Om före vårt tjugonde år vi känna oss rörda af någonting, så rusa. vi åstad att innesluta oss på vår kammare, eller ströfva ut på gator eller fält; i våra tidigare år äro vi ännu naturvildar, och vi göra såsom de stackars oskäliga djuren, — den sårade hjorten lemnar flocken, och om en hund har någonting på sitt trogna hjerta, slokar han bortien vrå. På samma sätt smög jag mig nu ut ur hotellet och vandrade genom gatorna, hvilka voro nästan öde, Det var i första timman af. daggryningen, den allra otrefligaste timman, synnerligast i London! Men jag kände endast friskhet i den skarpa luften och ljufhet i den öde stillheten, Den kärlek min onkel ingaf var till sin natur högst märkvärdig: den liknade icke denna lugna tillgifvenhet med hvilken personer vid en så framskriden ålder vanligen få åtnöja sig, utan den hade, något gemensamt med det mera lefvande intresse som ungdomen väcker. Det fanns hos honom ännu så mycken liflighet och eld, i hans villfarelser och nycker så mycket ungdomligt sjelfbedrägeri, att mån knappast kunde föreställa sig honom annorledes än ung. Dessa Don Quixotiskt öfverdrifna begrepp om heder, denna romantiska känsla, som af inga motgångar, bekymmer, sorger, missräkningar kunde utplånas (och som ver så mycket märkligare i en period då unga män vid tjugutvå års ålder förklara sig blases!) syntes skänka honom all barndomens tjusning, En enda säsong i London hade gjort mig mera till verldsman, äldre. i bjertat än han var. Dertill kom den sorg som i tysthet tryckte honom så häårdt. Nej. — kapten Roland var en af.dessa män som gripa fast i era tankar, som nästla ia sig i ert lif.