annan är så uttrycksfull — liknade en dröm.
Jag kände ett ovilkorligt, ett oemotståndligt
behof af enslighet, af fria luften. ,Tacksam-
hetens svallning nästan qväfde mig — rum-
met syntes icke stort nog för mitt fulla hjerta,
Om vi i vår tidigare ungdom finna det svårt
att beherrska våra känslor, så finna vi det
äfven svårt att förråda dem i andras närvaro.
Om före vårt tjugonde år vi känna oss rörda
af någonting, så rusa. vi åstad att innesluta
oss på vår kammare, eller ströfva ut på ga-
tor eller fält; i våra tidigare år äro vi ännu
naturvildar, och vi göra såsom de stackars
oskäliga djuren, — den sårade hjorten lem-
nar flocken, och om en hund har någonting
på sitt trogna hjerta, slokar han bortien vrå.
På samma sätt smög jag mig nu ut ur ho-
tellet och vandrade genom gatorna, hvilka
voro nästan öde, Det var i första timman
af. daggryningen, den allra otrefligaste tim-
man, synnerligast i London! Men jag kände
endast friskhet i den skarpa luften och ljuf-
het i den öde stillheten, Den kärlek min
onkel ingaf var till sin natur högst märkvär-
dig: den liknade icke denna lugna tillgifven-
het med hvilken personer vid en så fram-
skriden ålder vanligen få åtnöja sig, utan
den hade, något gemensamt med det mera
lefvande intresse som ungdomen väcker. Det
fanns hos honom ännu så mycken liflighet
och eld, i hans villfarelser och nycker så
mycket ungdomligt sjelfbedrägeri, att mån
knappast kunde föreställa sig honom annor-
ledes än ung. Dessa Don Quixotiskt öfver-
drifna begrepp om heder, denna romantiska
känsla, som af inga motgångar, bekymmer,
sorger, missräkningar kunde utplånas (och
som ver så mycket märkligare i en period då
unga män vid tjugutvå års ålder förklara sig
blases!) syntes skänka honom all barndomens
tjusning, En enda säsong i London hade
gjort mig mera till verldsman, äldre. i bjer-
tat än han var. Dertill kom den sorg som
i tysthet tryckte honom så häårdt. Nej. —
kapten Roland var en af.dessa män som gripa
fast i era tankar, som nästla ia sig i ert lif.