FAMILJEN CAXTON). En familjtafia Ar SIR EDWARD NBULWER LYTTON. Åttonde Delen. I Kar. I förmaket uti min fars hus i Russell Street inträdde — en Elfva!!! klädd i hvit drögt, — liten, späd, med böljande lockar kring skuldrorna; — med ögon så stora och lysande att de skeno genom rummet, såsom det icke var möjligt att några rent menskliga ögon kunde skina. Eifvan nalkades och stod midt emot oss. Synen vär så oväntad, uppenbarelsen så sälsam, att vi några ögonblick förblefvo stående i höpen tystnad! Min far, såsom den djerfvaste och visaste af oss båda, och den som det bäst anstod att umgås med en annan verlds andliga ting, hade slutligen den djerfheter att gå helt nära intill den lilla varelsen; och i det han lutade sig ned för att betrakta hennes eanlete, sade han: Hvad vill du mitt svälla barn ?, Snälla Barn! var det tillsluts kanske endast ett snällt barn? Ack! det vore väl om elit hvad vi vid första anblicken taga för feer, kunde reducera sig till blott och bart vackra barn! Komo, svarade barnet med en utländsk brytning, och i det hon tog min far i rockskörtet fortfor hon: kom! stackars pappa är så sjuk! jag är så rädd! kom — och op hönom — Ja vissts, utbrast min far hastigt, hvar är min hatt, Sisty? Ja visst, mitt barn! vi skola gå och hbjelpå pappa. Men livem är Pappa?s frågade Pisistratus — en fråga som aldrig skulle ha fallit min far in. Han frågade aldrig hvem eller hvad ) Se A. B. nris 161—164, 166, 167, 169, 173, 175 —179, 181—183, 185, 187, 188, 190, 191,193— 195 och 197: