FAMILJEN CAXTON).
En familjtafia
Ar SIR EDWARD NBULWER LYTTON.
Åttonde Delen.
I Kar.
I förmaket uti min fars hus i Russell Street
inträdde — en Elfva!!! klädd i hvit drögt, —
liten, späd, med böljande lockar kring skul-
drorna; — med ögon så stora och lysande att
de skeno genom rummet, såsom det icke var
möjligt att några rent menskliga ögon kunde
skina. Eifvan nalkades och stod midt emot
oss. Synen vär så oväntad, uppenbarelsen så
sälsam, att vi några ögonblick förblefvo stå-
ende i höpen tystnad! Min far, såsom den
djerfvaste och visaste af oss båda, och den
som det bäst anstod att umgås med en annan
verlds andliga ting, hade slutligen den djerf-
heter att gå helt nära intill den lilla varelsen;
och i det han lutade sig ned för att betrakta
hennes eanlete, sade han: Hvad vill du mitt
svälla barn ?,
Snälla Barn! var det tillsluts kanske endast
ett snällt barn? Ack! det vore väl om elit
hvad vi vid första anblicken taga för feer,
kunde reducera sig till blott och bart vackra
barn!
Komo, svarade barnet med en utländsk
brytning, och i det hon tog min far i rock-
skörtet fortfor hon: kom! stackars pappa är
så sjuk! jag är så rädd! kom — och op
hönom —
Ja vissts, utbrast min far hastigt, hvar är
min hatt, Sisty? Ja visst, mitt barn! vi skola
gå och hbjelpå pappa.
Men livem är Pappa?s frågade Pisistratus
— en fråga som aldrig skulle ha fallit min
far in. Han frågade aldrig hvem eller hvad
) Se A. B. nris 161—164, 166, 167, 169, 173, 175
—179, 181—183, 185, 187, 188, 190, 191,193—
195 och 197: