BLANDADE ÄMNEN da eo 7— ÅTER ETT DRAG AF STORTJUFVEN LILJA. Denna tidning bar utförligt redogjort för ransakningen med den numera, efter undergånget spöstraft i Westerås, till Carlstens fästning afförde, att derstädes till lifstids arbete hällas, beryktade stortjufven Lilja, och derför torde såsom utvisande att en så gref brottsling äfven kan utföra en god gerning följande böra lemnas ät offentligheten. I bokhandeln utkom en brochyr under titel: Liljas Aefnadsomständigheter och berättelse om hans mänga brott och djerfva rymningar. Denna brochyr, oaktadt trenne upplagor blifvit tryckte, är nästan utsäld, hvarföre samme förläggare erbjöd Lilja att mot 100 rår bko utförligt sammanfatta sina lefnadsomständigbeter för att sedermera befordras till trycket. Långholmen fullgjorde Lilja denna begäran, och då han forslades till länshäktet för att afföras till fästningen, såg man honom bära under armen en Papa Det var manuskriptet till hans lefvernesok fning, hvilken Lilja kallade: Mina tvenne olyck-liga barns enda art efter sin brottslige fader., 2 För mavuskriptet erhöll Lilja de utlöfvade 100 rdr banko, bvarefter han, dagen innan han skulle härifrån afföras, tillkallade sina tvenne barn och efter att hafra tagit ett rörande afsked och gifvit dem allvarliga förmaningar att icke liksom sin fader beträda brottets bana, öfverlemnade till barnen, som äro upptagne af anhörige, i det närmaste hela den summa ban uppburit för sin lefvernesbeskrifning. Det är, yttrade Lilja, det enda jag kan lemna er, det är en inkomst för upptecknandet af er faders mänga brott. Denna Liljas lefverresbeskrifning är redan lagd under pressen och utkommer ofördröjligen. — En finsk tidning innehåller följande egna berättelse: n En både hems!; och inhemsk händelse. En magister låg en vacker eftermiddag inbegripen i sin ljufva middagstur, 7,jutande af de behagliga och lätta molnbilder, hvil:a fantasien plägar framkalla hos den haltt sofvande, halft vakande menrniskan, dåhon känner sig fri från alla bekymmers tryck. Men plötsligt föres vär Ov agister från fantasiens till verklighetens rike af en krackning uppå dörren. Hvem är der? — DBor aan, var svaret. — Aha, hvad skulle ärendet var? Pa — aJa, ja, var så god och släpp in bara.s — D set är mig omöjngt att göra (magistern hade verkUV gen för vana att låta sin madam stundom läsa till Fdörren utifrån och borttaga nyckeln), och dessutom vet jag mig icke ha någonting otaladt med herrn. — Jo, jag har en debetsedel, och öppna dörren med :godo, eller vet jag nog räd för att komma inn — :En debetsedel, är herrn galen? hvem söker herrn då?, — Magister E; inte är det värdt att pruta, :upp med dörren bara.s — Magister E? ja det är ;precist jag, men jag kan verkligen icke öppna dörren ;för herrn, utan var sä god och räck mig er debetsedel genom fönstret.-— Magistern steg upp, gick till fönstret, Öppnade det och emottog der af sin besökande den oväntade debetsedeln. Med nyfikna och icke alideles obekymrade blickar börjar han att genomögna dess innehåll. Han fann ganska riktigt der Bitt värda namn och sin titel, men hura förvånad blef han icke, då han ser sig debiterad för följande saker: Så och så många dagars kost och sjukvärd, likkista, begrafningskostnader, afgifter till presterskapet, 0: 3. v. — Skulle jag då verkligen ha varit sjuk, stilla afsomnat och blifvit begrafven? frägade han sig; — nej, omöjligt, han kände sig fullkomligt lefeande. — Det här mäste vara ett misstag, sade åsn slotligen skrattande. — Nej, det skall prompt betalas.— Men ser inte herrn att jag är lifslefvande ännu i dag? — Ja, men magistern ser ju att det är magisterns eget namn. — Ja, men begriper iate herrn att när jag ärletvande, så kan jag icke vara död, ännu mindre begrafven. — Nu tycktes redan tviflet börja att sända ett moln öfver B:s ljasa och enkla tro, efter han ansåg det nyttigt att först närmare rådgöra med presterskapet om den qvistiga saken. — Magistern har icke vidare blifvit anfordrad att betala sina begrafningskostnader. — ÅLEXANDRE DUMAS har fullbordat ett nytt stycke i fem akter kalladt Ludvig den fjortonde och hans hof, hvilket han har för afsigt att uppläsa för Theatre francais kommittå. . — Rossint har begifvit sig från Bologna till Florens och der köpt sig ett palats. Den tyska tidning, hvarur vi hemta denna notis, utbrister patetiskt: Hvar stå de tyska kompositörernas palatser? Man tänke på Lortzings öde! — De tyska teatrarne vänta i dessa dagar besök af en hr Olonna med ett spanskt dansörssällskap af fjorton personer, bland hvilka den berömde Petra Camara. Sällskapet är till en början engageradt för Berlinerhofteatern. —-?