mitt gods är fideikommiss, och jag har alltjemnt lefvat upp för mycket af mina inkomster för att kunna hoppas nu spara in synnerligen mycket. Men hennes tycken fordra inga dryga utgifter; och så länge jag lefver behöfver åtminstone ingen förändring göras. Det står henne således fritt att gifva företrädet åt en man, hvars talenter, beslägtade med hennes, kunna skapa sin egen bana, och innan jag dör kan denna bana vara vunnen. Lord Rainsforth höll upp, och då — huru, i hvad ordaJag, vet jag icke — uppenbarade sig allt! — min länge undertryekta, skygga, oroliga, tviflande, fruktande kärlek. Den sällsamma energi den gifvit åt en dittills så tillbakadragen och lugn natur! Mitt nyligen fattade beslut att egna mig åt lagfarenheten, — mitt förtroende att, med ett sådant pris för ögonen, jag kunde lyckas, — det var endast ett öfverflyttande af arbete från det ena studiet till ett annat. Arbete kunde eröfra allt, och vanan förljufva det under eröfringen. Advokatståndet var en mindre lysande bana än senaten. Men det första den fattige mannen hade att eftersträfva war oberoende. Korteligen, Pisistratus, jag srömde Roland i detta ögonblick i min eländiga egoism; och jag talade såsom den der känner att hans lif ligger i hans ord. Sedan jag slutat betraktade mig lord Rainsforth, och hans ansigte återspeglade den innerligaste tillgifvenhet — men deri spårades ingen glädje. Min bäste Caxton, sade han bäfvande, jag tillstår att jag en gång önskade detta — önskade det ända från den stund jag lärde känna er; nen hvarför dröjde ni så länge — jag anade .WVMdrig detta, och jag är säker derpå, icke hell r Ellinor. Han höll tvärt upp, och tillade has tigt: Emedlertid, gå och tala till Ellinor såso ni talat till mig. Gå, det torde ännu icke vara för sent, Och likväl — men gå. För sent -— hvad inneburo dessa ord? Lord Rainsforth bade hastit tagit af nedåt en annan gång ch lemnat my allena att öfverväga ett svar som innebar en åta. Långsamt styrde jag mina steg mot huse. och sökte ady Ellinor, tll hölften önskande, ti! hälften ruktande att finna henne allena. Det fanns ett litet rum, sorå stod i samband med ett rifhus, der ion vanligen uppehöll sig om norgnarne. : Dit ställde jag min väg. Jag kan ä nnu se framför mig detta rum! — alla vägga pne betäckta med målningar af