en tillfällighet, som jag ej nog kan beklaga. var onkel Jack verkligen bjuden att spisa middag ute. Han hade andra jern i elden förutom den Litteröra Times, och det Konfedererade författaresällekapet; ban var djupt inne i en plan att förfärdiga kroppåsbetickning af filt (hvilket jag tror sedermera lyckats i andra händer), och han hade funnit en rik man (jag förmodar en hattmakare) som syntes böjd att våga försöket, och hvilken nu hade bjudit honom att spisa middag hos sig och dervid framl:gga sina förslager. TI Kar. Hör sitta vi nu kring det öppna fönstret — efter middsgen — förtroligt som i den garls lyckliga tiden — och min mor talar sakta för att icke störa min far, som synes försjunken i tankar. Cr — er — cerr — er — er! — jag har den! Hvarifrån? Hvad! Hvarifrån! Slå ihjälen — schasa borten! För Guds skull, se efter hvad der är! — Orrrr — Crirrr — der — här — i mitt hår — i min arm — i mitt öra. Ci — Cr. Saken är den, att då jag npågonstädes ut en studerkammare satte mig ned för att börjs detta kapitel, föll pennan oförröärkt ur min hand, och lutande migrtillbaka i stolen, satt jag och stirrade i elden. Det var mot slutet af Jun och en särdeles kall afton — synnerligen fö denna årstid. Och medan jag så satt -:och stirsade, kände jag, med förlof gagdt, någor. ting kräia bak 1 nacken. Instinkimässigt och mekaniskt och änzu a:ljemt funderande, förde jag min hand dit och fick tag uti — hvad! Det är detta hvad som förvirrar mig. Det val någonting — något mörkt — nögot mycke större än jag hade väntat; och iåsynen dera öfverragkade mig till den grad att jag böftig ryckte till på banden, och detta något for — hvarthän vet jag icke. Hvad och hverthän äro just sjelvs knutarr.e i hela frågan! Knoappt hade det farit sin kos förr ön jsg ångrade mig stt icke hafva unaersökt det närmare — att icke hafva förvig