en tillfällighet, som jag ej nog kan beklaga.
var onkel Jack verkligen bjuden att spisa
middag ute. Han hade andra jern i elden
förutom den Litteröra Times, och det Kon-
federerade författaresällekapet; ban var djupt
inne i en plan att förfärdiga kroppåsbetick-
ning af filt (hvilket jag tror sedermera lyc-
kats i andra händer), och han hade funnit en
rik man (jag förmodar en hattmakare) som
syntes böjd att våga försöket, och hvilken nu
hade bjudit honom att spisa middag hos sig
och dervid framl:gga sina förslager.
TI Kar.
Hör sitta vi nu kring det öppna fönstret —
efter middsgen — förtroligt som i den garls
lyckliga tiden — och min mor talar sakta för
att icke störa min far, som synes försjunken
i tankar.
Cr — er — cerr — er — er! — jag har den!
Hvarifrån? Hvad! Hvarifrån! Slå ihjälen —
schasa borten! För Guds skull, se efter hvad
der är! — Orrrr — Crirrr — der — här —
i mitt hår — i min arm — i mitt öra. Ci
— Cr.
Saken är den, att då jag npågonstädes ut
en studerkammare satte mig ned för att börjs
detta kapitel, föll pennan oförröärkt ur min
hand, och lutande migrtillbaka i stolen, satt jag
och stirrade i elden. Det var mot slutet af Jun
och en särdeles kall afton — synnerligen fö
denna årstid. Och medan jag så satt -:och
stirsade, kände jag, med förlof gagdt, någor.
ting kräia bak 1 nacken. Instinkimässigt och
mekaniskt och änzu a:ljemt funderande, förde
jag min hand dit och fick tag uti — hvad!
Det är detta hvad som förvirrar mig. Det val
någonting — något mörkt — nögot mycke
större än jag hade väntat; och iåsynen dera
öfverragkade mig till den grad att jag böftig
ryckte till på banden, och detta något for —
hvarthän vet jag icke.
Hvad och hverthän äro just sjelvs knutarr.e
i hela frågan! Knoappt hade det farit sin kos
förr ön jsg ångrade mig stt icke hafva un-
aersökt det närmare — att icke hafva förvig