stå, erbjöd han mig ädelmodigt hälften af
denna icke-vinst, under förutsättning att jag
ville garantera honom hälften af de ganska
synbara utgifierna. Jag öfverlade just med
mig sjelf om lämpligheten af att antaga detta
förslag, då din onkel fick en id, som ryckt
bort min bok i en hvirfvelvind af förhopp-
ningar.
Och denna id? sade jag tviflande.
,Denna id,, inföll onkel Jack, som nu
återhemtat sig, är helt enkelt och simpelt
denna. Från urminnes tider hafva författarne
varit förläggarnes rof. Sir, författarne hafva
lefvat i vindshälor, nej, blifvit qväfda på ga-
tan af en oförmodad brödbit, liksom mannen
som skref skådespelet, stackars kräk!s
sOtway,, sade min far. Berättelsen är icke
sann, eger ingen grund.
Som hvar och en vet, sir, sålde Milton sitt
Paradise Lost för tio pund — tio pund, sir!
Korteligen, det ges alltför många exempel af
detta slag för att kunna upptäknas. Men bok-
bandlaren sir, han är en leviathan — vältrande
sig i guldhaf. Han drager sin näring af förs
fattarne liksom vampyren från små barn. Men
slutligen har tålamodet nått sin gräns — do-
men har utgått — stormklockan har ljudat —
författarne hafva brutit sina fjättrar. . Och vi
hafva just nu invigt upprättandet af Det stora
anti-förläggare konfederativa författaresällskapetn,
genom hvilket, Pisistratus — genom hvilket,
märk väl, hvarje författare skal: blifva sin egen
förläggare; d. v. s. hvarje författare som an-
sluter sig till sällskapet. Sålunda skola hä-
danefter icke mer nägra odödliga vetk under-
kastas gnidande kalkylatörer, eller lumpna tyc-
ken — icke mer några hårda kontrakter och
brustna hjertan! — icke mer några brödsmu-
lor qväfva någon stor tragiker på gatan —
icke mer några Paradise Lost säljas för 10
pund stycket! Författaren framlägger sin bok
för en för ändamålet tillsatt vald kommitte;
män med smak, uppfostran och förfining —
författare sjelfve — de läsa den, sällskapet
ger ut den; och efter ett ringa afdrag, som