ör handen; eljest vore hela åtgärden i saknad
vf eget motiv. Men hvarför då icke följa den för
så beskaffadt fall vanliga utväg, att öfver-
emna till åklagaremakten, att, efter infor-
Irande af vederbörandes förklaring, tillse hu-
uvida åtal må äga rum, och sådant åtal efter
vefogenhet utföra? Hvarför i stället meddela
0 remiss, som redan genom sin tillkomst
sastar en skugga på embetsverket, men till
sitt resultat leder hvarken till friande eller
jällande af dertill behörig pröfoing? I hvad
indamål pålögga åklagaremakten att undersöka
och medelst utlåtande tillkännagifva i hvad mån
embetsverket må hafva urakilåtit att uppfylla
sina skyldigheter eller att motsvara den grad
at nit och omtanka, som Kongl. Maj:t ägt att
förvänta? q
Om nu justitiekanslersembetet, efter anställd:
undersökning, stadnar vid det utlåtande, att
kommerskollegium anses icke hafva felat, är
saken dermed slut, eller skall då å nyo fö-
rekomma fråga om åtal eller icke åtal? Li-
kaså, om resultatet af justitiekanslerens un-
dersökning utfaller i motsatt syftning, skall
laga beifran då först beslutas, eller skal! det
kunna stadna vid den till undersökande myn-
dighet förvandlade åklagaremaktens omdöme,
utan näpst för de skyldige och utan tillfälle
för de oskyldige att undanrödja intrycket af
ett offentligen uttaladt klander?
De omständigheter, hvarunder det ifrågava-
rande beslutet tillkommit och samma dag ex-
pedierats, antyda en viss brådska, som mä
hafva inverkat på sjelfva uppställningens be-
skaffenhet. Var saken då så angelägen, att
den ovilkorligen borde genast, under sinnenas
oro vid en börjande farsot, framträda till väc-
kande af misstroende emot en ännu ohörd
embetsmyndighet? Hade ett dröjsmål till an-
nan tidpunkt skadat åtgärdens verkan, eller
eng dess effekt?
I sammanbang härmed har Sveriges och
Norges konsul i Lybeck hr Nölting äfven
dlifvit skiljd från sin innehafda konsulatbe-
attning. Denna åtgärd väcker en stor upp-
märksamhet, då hr Nölting under en mängd
af år varit de förenade rikenas konsulatagent
på en vigtig handelsplats, och man antagit.
att den utmärkelse af tvenne ordensinsignie!
bvarmed hr Nölting af monarken blifvit hug-
nad, just skulle bevisa att han skött dette
åliggande till sin regerings synnerliga belåten
het. Att hr Nölting gjort sig skyldig till er
förseelse af den art, att endast tjenstens för-
iust derpå kunde följa, borde väl af det om:
nämnda regeringsbeslutet vara satt utom al
fråga. Men öfvertygelsen om en sådan fel.
aktighet hade utan tvifvel vunnit i stadga — lik
som en sådan skonsamhet sannolikt bidragit til
sianenas lugnande—om det lemnats honom till
fälle att förklara sitt förbållande, och han förs
då, när sådant icke lyckats honom, fått um
gälla sin förseelse med förlusten af sin tjens
gör