STOCKHOLM, den 20 Augusti. Det gamla problemet hvad skall jag äta? gäller icke: blott individerna, hvilkas öden, banor -ochk lefnadsyrken frögan om utkomsten så ofta bestämmer. Samma fråga fterköramer i stort för hela folken, frågan hvarifrån de skola fylla sina behof af lifsmedel, isynnerhet då åtsigterna för den kommande skörden äro mindre tilifredsställande. Så länge statsbegreppet sammanföll med familjebegreppet, endast med den qvantitativa skilnad som ligger i den föreställningen att staten är den stora enheten och dess chef denna enhets enda målsraan, ansågs det äfven vara statschefens skyldighet att vaka öfver lifemedlens tillräcklighet. God tid i landen räknades-rtegenten till personlig förtjenst, Hkasom det hände honom att med lifvet få umgälla en missväxt, hvari han naturligtvis ej hade någon skuld. Vår äldsta historia visar oss prof på båda delarne. X Men äfven sedan de individuella delarne af! statsorganismen uppvuxit till den myndighetsålder, då hvar och en intär sin naturliga plat: i ledet af arbetare för det alimänna bäst, har staten ännu i många fall behbållt ett förmynderskap öfver den enskilda verksamheten, som hindrar och binder den i stället att bereda den fullt ntrymme för sina ansträngningar till det gemensamma bästa. Regenten -behöfver nu ej längre såsom Egyptens Farao bygga förrådshus och samla im förlager för de sju hårda åren. Handeln hear öfvertagit denana vigtiga del af politiskt föratseende. Så länge det finnes handel och skeppsfart, och så länge regeringarne icke lägga konstlade hinder i vägen för den enskuda spekulationen, behöfver intet folk frukta at svälta ihjel. Det blir alltid köpmannens inptresgee att uppsöka varan der den kan erhålla: för bästa priset och hemföra den för minsta möjliga frakt; och sedan tvingar honom kon -: kurrensen att hemma afyttra den till zonsumenterna för den minsta möjliga betalning, hvarmed han kan hålia sig skadeslös för sina kostnader, sin risk och sin nedlagda möda. Det har e:fordrats lång tid att iörstå denna enkla sak, som knappast ännu i detta ögonblick 5r begrpen i mer än ett par länder: Annu för 7 är sedan bibehöll England sina: spanmäålslagar, som, för att gynna åkerbruks intresset, förbjödo all spaumålsinförsel så länge ej hveteprieet inom landet nppstigit till den ezorma höjden af öfser 4N rår 1g8 per! svensk tunna. Sedan spanmålslagarnes afskaffande har aldrig Tegeringen behöft oroa sig öfver tillgången på lifsmedel. En kraftig och väl beräknande spekulation har öfvertagit denna vigiiga omtanka, och folket kan i följd af denna spekulation och af den konkurrens som alltid följer med handelns fri-: het, ej behöfva frukta att sakna lifsmedel till det lisdrigaste pris för hvilket de kunna erhållas. Detta må man väl hafva för ögonen här i Sverige, der spaomålshandeln bör hafva en stor framtid, ehuru den ännu ej rätt velat komma gig upp. Våra producenter hafva hittills alltför ofta valt den utvägen att kasta sin vara i bränvinspannan, af fruktan attoa den komme i handeln i sitt naturliga skick skulle den alltför. mycket nedtrycka priserna. Detta är en fördom, som lätt bör gifva vika, då man besinnar huru litet hela Sveriges aflåtna spanmål, — på sin höjd några hundra tusen tunnor årligen — har ait betyda på den almänna europeiska sparmålsmarknaden. Möjligheten att hos oss grundlägga en verklig och solid spanmälshandel, i stället för det förstörande. spelet med fingerade leveransslut, är likväl beroende af en annan omständighet, nemligen producenternas förmåga att lemsa en god och magasingild vara; ett mål hvartill värt landtbruk mäste ovilkorligen sträfva, om det skal: kunna lösgöra sig från den olycksbringande bränvinsfabrikåtionen.. Men denna fråga vidröra vi hör endast i förbigående, för att en annan gång återkomma till dess utförligare behandling. Vår afsigt med dessa rader är endast at: under en: tid då konsumtionen och tillförseln på det lifligaste sysselsätter utlandets politiska ekonomer, och deras tidningar öfverfyllas af artiklar och beräkningar öfver dessa ämnen, påminna om vädan af det onaturliga förmynderskap regeringarne ännu på så många stäl: len utöfra öfver den enskilda omtankan. Längst går i detia, liksom i alla andra aseenden, der det kommer i fråga att genom konstlade åtgärder förstöra den naturliga utvecklingen, Frankrikes regering. För att hålla arbetarne vid godt mod har kejsaren fått den olyckliga tanken att: befalla bagarne i Pari: att under Augisti månad sänka priset på bröd under det som föreskrifves af de allmänna spanmålspriserna, mot. vilkor att i hemliguet hälla. dem akadeslösavaf allmänna medel, Man låter här således de skattdragande i hela landet skatta till sunderhållet af en vizs orolig och derföre. fruktad klass i hufsudstaden: Det säges i detta :ögonbliek att Ftanska regeringen depenserat öfver 1,000,000 st. på uppköp af utländskt hvefe och mjöl. Vådan af en sådan åtgärd kan knappast uppskattas. Tio gånger dessa tolf millioner svenskt banko skul!e ej förslår att på långt när skaffa brödfödan åt Frankrikes befolkning; men regeringens ingrepp 1 trafiken skall deremot afskräcka: de vanliga spekulatörerna från att göra sina inköp, emedan de alltid bafva att befara, att regeringen för att hälla: de rabulistiska arbetarne vid godt lynne:skall nödgas sälja sin SEEN IRENE ET TEN SENSE NERE NR SN ENT PSATTIET TE