som tåligt och ödmjukt afskref dokumenter
som han icke ännu hade privilegiet att tolka.
Han hade förvärfvat kunskap och erfaren-
het och hvarje upptäckt : hade gifvit honom
nya förtroenden och ny tillit. Han är nu en
man der ban fordom var ett barn — en fri
mästare der han en gång var en flitig lär-
junge. Förr hade han pog göromål i att
samla och ordna sina knappa materizler, zu
kan han utkasta generella vyer öfver de ho-
pade resultaterna af sitt arbete och med stoli-
het hänvisa till den sammanhängande och un-
derbara historia som han uppbyggt af de
sönderbrutna, men praktfulla fragmenter han
fortskaffat från Assyriens kullar till Londonz
museum.
Men innan vi försöka berättelsen om denne
utmärkte mans sednaste upptäckter, äro vi
skyldige ett annat namn, såväl som mr La-
yard och vära läsare, att i korthet redogöra
för andra upptäckter, icke mindre utomordent-
liga och intressanta än de ofvanför omnämnda
och med hvilka de på det närmaste samman-
bänga. Vi hafva talat om inskriptioner funna
på basrelieferna. Deszsa inskriptioner, skrifna
med bokstäfver icke längre i bruk bland men-
niskor och ytterst obegripliga för det vanliga
ögat, äro tydda och förklarade i mr Layards ar-
beten. De syntes hänvisa på händelser och på-
peka fakta i det närmaste sammanhang med
den plats hvarpå de funnos. Men hade man
icke lyckats tolka dessa hemlighetsfulla tec-
ken, hade sjelfva gräfningarne tjenat till nä-
stan intet, och de skulpterade monumenterna
bade knappast varit af mera värde än det
stoft hvarur man uppgräft dem. Genom hvil-
ken underbar tillfällighet har det då skett, att
denna skrifkonst, begrafven sedan 3000 år,
blifver, då den en gång uppdagas ur sin mörka
gömma, lika förtrolig för oss gom gårdagens
praktfulla typografiska alster? Huru kommer
det till att dessa kilformiga bokstäfver, som
icke bära den ringaste likhet med något slag
af modern skrifkonst och som varit förlorade
för verlden allt sedan den macedoniska eröfrin-
gen, läsas af våra samtida med en lätthet som
framkallar förvåning och en korrekthet som
icke tillstädjer någon invändning? Histo-
rien är ganska enkel, men lika anmärk-
ningsvärd som den är enkel. För femtio
år sedan hittades den nyckel, som slutli-
gen öppnat denna skattkammare, tillfälligtvis
af professor Grotefend i Göttingen. Denne
tärde företog sig år 1802 att förklara några
inskrifter som funnos och ännu finnas på mu-
rarne af Persepolis i Persien. Dessa inskrip-
tioner, skrifna på tre olika språk, voro
alla affattade i kilskrift, och voro, som det
nu synes, adresserade till de tre särskilda ra-
cer som på Darii tid erkände Persiens öfver-
herrskap — nemligen till Perserna sjelfva, till
Scyterna och Assyrierna. Det är anmärk-
oingsvärdt att, ehuru kilskriften icke längre
finns, varar bruket att tilltala hvarje särskild
folkstam på dess eget språk ännu i dessa trak-
ter. Den moderna guvernören öfver Bagdad
måste, då han utfärdar sina edikter, nedskrifva
dem, liksom fordom den store persiske ko-
nungen, på tre särskilda språk, sävida hans
underaåter, Perser, Turkar och Araber, skola
förstå hans betallningar. Då Grotefend först
såg dessa inskrifter, bestämde han den första
att vara affattad på persiska och skred till
verket med denna öfvertygelse. Han hade
icke länge studerat skriften innan han fann
att alla orden i de tre inskriptionerna voro
skilda från hvarandra af en kil, placerad dia-
gonalt vid början och slutet af hvarje ord.
Med denna ringa kunskap till ledsagare fort-
satte han sitt tolkningsförsök. Han anmärkte
straxt härpå att i den persiska skriften före-
kom ett och samma ord tre eller fyra gånger
med en något olika slutändelse. Han antog
att detta ord var en titel. Vidare forskningar
och jemförelser mellan ord läto honom gisea
att inskriptionen förtäljde en genealogi, Detta
antsgande var ett lyckligt. Men hvem till-
hörde denna titel? Utan någon klaf, hvar-
med han kunde hjelpa sig, huru skulle han
afgöra? Vid en undersökning af alla ur-
kunder, gamla och moderna, öfvertygade han
sig åtminstone om hvilken dynasti som hade
grundat Persepoliz, och derpå försökte han
efter hvarandra alla dynastiers namn, i hopp
att något skulle passa honom, Han blef icke
bedragen i sin väntan. Namnen voro Hystas-
pe2, Darius och Xerxes. Ehuru det återstod
ait utforska den verkliga pronunciationen at
dessa namn, lyckades man ändock, med till-
hjelp af Zend (Persernas gamla språk) och
af grekiskan att komma den sanna stafnings-
metoden så nära, att intet tvifvel med skäl
kunde uppställaz mot gissningen: riktighet
Undersökningen var sin möda värd, ty man
kunde nu tolka 12 karakterer af den persiska
kilskriften, 28 bokstöfver återstodo ännu att
förklara innan man kunde göra sig till herre
öfver inskriptionen. Här stannade Grotefend.
(Forts. följer.)
Åtalet i krigshofrätten emot sekundchefen
jemte fiere officerare vid lifgardet til