oSTOCKHOLH, den 13 Augusti. Inom hvilken del af vår fyrdelta represen-lv tation är det som, för att begagna Svenskalt Tidningens uttryck, pratets svallflods flödat ymnigast under riksdagsförhandlngarne? År det hos bönderne, borgarne, presterne eller på riddarhuset? G S 1 Iogen lärer kunna jäfva den erfarenheten, att! det är på det sistnämnda stället som det största i slöseriet med fraser och tal uppenbarat sig,l! och de anmärkningar som i allmänna ordalag! göras emot ett sådant slöseri hos vår stånds-!: representation, måste derföre anses vara egentligen rigtade emot diskussionerna inom; rid-;: derskapet och adeln. ! Efter att hafva förutskickat denna erinran, vilja vi bereda våra läsare tillfälle att inhemta huruledes Svenska Tidningen i dagens. nummer upptuktar parlamentariska pratmakaren. Sedan den meddelat en artikel ur ,Times, emot det myckna tälandet i engelskal, underhuset, som uppgifves upptaga tiden för ; underhuset, så att det icke medhinner att: af-lt göra många frågor, medan parlardenisledamöterne nödsakas att både natt och dag höra pål! de ändlösa talen, fortfar den på följande sätt: Vi förmoda att, efter genomläsningen af denna ! icke alldeles milda bestraffaiog af underhusets pratmakare, ingen anser ur vägen at vi på den fästat! äfven våra blifvande riksdagsmäns uppmärksamhet. Ty hvilken tillämplighet har icke, äfven inom vära ständ, dena af Times så skarpt uttryckta vämjelsen vid den smittsamma predikosjuka, som gör så mänga talar2 blinde för sina åbörares uppmärksamhet, döfve för deras icke alltid tysteqval? Äfven de, som min l dre tala för sina medbröder i ständen, än för sina politiska fränder på läktaren, borde dock hafva någor skonsamhet, någon grannlagenhet för det menskliga tålamodet, den vackraste, emedan den är den mest försakande dygd, men som dock icke borde läggas på sträckbänk. Hitintills hafva alltid de mestlångträdiga talare, till ersättning för ständets leda vid deras innehällstomma tal, kuonat påräkna uppmuntrande beröm i tidningar, hvilka, lika känslolöse för sina läsares tålamod, som talarne för. sina ähörares, aftryekt hela ramsan, och nägon granskning inför den större allmänheten af otyget har nästan aldrig ifrågakoramit. Vi skulle innerligen önska, om ätminstone hufvudena kunde vid nästa riksdag förmås att försaka den tvär tydiga äran, att i protokollen nedlägga eller kring land oeh rike försända massor af tomma ord: då kunde vi äfven hoppas att svansarne, i detta såsom annat, följa deras efterdöme. Ty om det är sannt, att ett korn sundt förnuft är mera värdt än tusende skickliga ord; huru -mycket ännu mera värde har det ej än millioner oskickliga ? Skulle männe icke pratets svalldod hämmas af nägon ständens ombildning till sammanträde ä ettrum? Skulle man månne hafva samma mod att tala i vädret ee inför andra, som inför öfverseende ständsbröer? Då nu.dessa den konservativa tidningens anmärkningar i främsta rummet träffa det frasrika riddarhuset, återstår att afgöra hvilken afdelning inom samma hus, den liberala eller den konservativa, företrädesvis bör taga anmärknivgarne åt sig. Då de görasinäronde tidning, borde man väl taga för gifvet att de äro rigtade emot den liberala zidans taJare, men om mån rådfrågar erfarenheten, så är det ådagalagdt, att den liberåla delen af adeln numera nästan blifvit stum, åtminstone var detta förhållandet vid sista riksdag. Afven om man går tillbaka till de föregående riksdagarne uppdsgar man vid det flygtigaste ögonkast i ridderskapets och adelns protokoller att de konservativa kämparne varit de ordrikaste, de ihärdigaste ochide segaste, samt ait af alla riddarhusets nuvarande ledamöter finnes ingen som talat så ofta och så mycket som sjeliva hufvudet eller ledaren för det konservativa riddarhuspartiet, hr presidenien von Hartmansdorf. Bland de 8. k. svansarne, (det är Svenska Tidningens ord vibegagna) torde det äter vara vanskligt att träffa någon mångordigare än den konservative friherren C. R. Cederström. Är det nu dessa talare som Svenska Tidningen verkligen velat sprickas, så -medgifve3 att den har något skäl för sig.Vill den derercot ännu mera tysta munnen på de liberala talarhe bland de välborne och högvälborne, så är det nog obilligt; ty de ha den gednare tiden mest iakttagit tystnadens vältakghet. SÅR Hurovida pratets svallflods skulle hämmas genom msatåndens, sammanfösande på ett rum, torde vara högst problematiskt; åtminstone talar derför icke det af Svenska Tidningen till sjelfva utgångspunkten för hennes framställning hemtade exemplet från engelska underhusct. Genom en sädan sammaitösning kunde väl möjligtvis hända att bönderna, som älven för närvarande icke äro särdeles talträngda, i ännu mindre grad yttrade sig öfver de allmänna frågorna, men icke finnes någon anledning att hoppas, att de långtrådiga och sega konservativa riddarhustalarne, vare sig hufvudenan Leller svansarne, skulle göra någor särdeles afprutning på längden eller myckenheten af sina anföranden: Den konservativa tidningens anmärkningar gälla emellertid icke blott talarne utan äfven pressen. Denna skall hafva uppmuntrat till det myckna talandet, genom aftryckandet al hela ramsan utaf de innehållstomma oratoriska produkterna; Man bör lyckönska Svenska Tidningen till det raska beslutet att genom ett så beskaffadt tillkärnagifvande på förhand afklippa alla sitt eget partis beräkningar på ett gästfritt utrymmei hennes spalter. Vi betvifla ej att sådana beräkningar blifvit gjorda, och att de, frotts de hårda orden, måhända ännu vidare komma att göras af vissa ridderliga talare, hvilkas flödande svada är för god och för stor att stanna inom riddarhusets rmurar. Hvad oss angår, hafva vi ingen medlidsamhet med storpratigheten från hvilket håll den än må komma. Vi skola dock icke försumma att såsom förut meddela det väsentJan sf rikadagens förhandlingar: och om vi