oSTOCKHOLH, den 13 Augusti.
Inom hvilken del af vår fyrdelta represen-lv
tation är det som, för att begagna Svenskalt
Tidningens uttryck, pratets svallflods flödat
ymnigast under riksdagsförhandlngarne? År
det hos bönderne, borgarne, presterne eller på
riddarhuset?
G
S
1
Iogen lärer kunna jäfva den erfarenheten, att!
det är på det sistnämnda stället som det största i
slöseriet med fraser och tal uppenbarat sig,l!
och de anmärkningar som i allmänna ordalag!
göras emot ett sådant slöseri hos vår stånds-!:
representation, måste derföre anses vara egent-
ligen rigtade emot diskussionerna inom; rid-;:
derskapet och adeln. !
Efter att hafva förutskickat denna erinran,
vilja vi bereda våra läsare tillfälle att in-
hemta huruledes Svenska Tidningen i dagens.
nummer upptuktar parlamentariska pratma-
karen. Sedan den - meddelat en artikel ur
,Times, emot det myckna tälandet i engelskal,
underhuset, som uppgifves upptaga tiden för ;
underhuset, så att det icke medhinner att: af-lt
göra många frågor, medan parlardenisledamö-
terne nödsakas att både natt och dag höra pål!
de ändlösa talen, fortfar den på följande sätt:
Vi förmoda att, efter genomläsningen af denna !
icke alldeles milda bestraffaiog af underhusets prat-
makare, ingen anser ur vägen at vi på den fästat!
äfven våra blifvande riksdagsmäns uppmärksamhet.
Ty hvilken tillämplighet har icke, äfven inom vära
ständ, dena af Times så skarpt uttryckta vämjelsen
vid den smittsamma predikosjuka, som gör så mänga
talar2 blinde för sina åbörares uppmärksamhet, döfve
för deras icke alltid tysteqval? Äfven de, som min l
dre tala för sina medbröder i ständen, än för sina
politiska fränder på läktaren, borde dock hafva någor
skonsamhet, någon grannlagenhet för det menskliga
tålamodet, den vackraste, emedan den är den mest
försakande dygd, men som dock icke borde läggas på
sträckbänk. Hitintills hafva alltid de mestlångträdiga
talare, till ersättning för ständets leda vid deras in-
nehällstomma tal, kuonat påräkna uppmuntrande be-
röm i tidningar, hvilka, lika känslolöse för sina läsa-
res tålamod, som talarne för. sina ähörares, aftryekt
hela ramsan, och nägon granskning inför den större
allmänheten af otyget har nästan aldrig ifrågakoramit.
Vi skulle innerligen önska, om ätminstone hufvudena
kunde vid nästa riksdag förmås att försaka den tvär
tydiga äran, att i protokollen nedlägga eller kring
land oeh rike försända massor af tomma ord: då
kunde vi äfven hoppas att svansarne, i detta såsom
annat, följa deras efterdöme. Ty om det är sannt,
att ett korn sundt förnuft är mera värdt än tusende
skickliga ord; huru -mycket ännu mera värde har det
ej än millioner oskickliga ?
Skulle männe icke pratets svalldod hämmas af nä-
gon ständens ombildning till sammanträde ä ettrum?
Skulle man månne hafva samma mod att tala i vädret
ee inför andra, som inför öfverseende ständsbrö-
er?
Då nu.dessa den konservativa tidningens
anmärkningar i främsta rummet träffa det
frasrika riddarhuset, återstår att afgöra hvil-
ken afdelning inom samma hus, den liberala
eller den konservativa, företrädesvis bör taga
anmärknivgarne åt sig. Då de görasinäron-
de tidning, borde man väl taga för gifvet att
de äro rigtade emot den liberala zidans ta-
Jare, men om mån rådfrågar erfarenheten, så
- är det ådagalagdt, att den liberåla delen af
adeln numera nästan blifvit stum, åtminstone var
detta förhållandet vid sista riksdag. Afven
om man går tillbaka till de föregående riks-
dagarne uppdsgar man vid det flygtigaste
ögonkast i ridderskapets och adelns protokol-
ler att de konservativa kämparne varit de
ordrikaste, de ihärdigaste ochide segaste, samt
ait af alla riddarhusets nuvarande ledamöter
finnes ingen som talat så ofta och så mycket
som sjeliva hufvudet eller ledaren för det
konservativa riddarhuspartiet, hr presidenien
von Hartmansdorf. Bland de 8. k. svan-
sarne, (det är Svenska Tidningens ord vibe-
gagna) torde det äter vara vanskligt att träffa
någon mångordigare än den konservative fri-
herren C. R. Cederström.
Är det nu dessa talare som Svenska Tid-
ningen verkligen velat sprickas, så -medgif-
ve3 att den har något skäl för sig.- Vill den
derercot ännu mera tysta munnen på de libe-
rala talarhe bland de välborne och högväl-
borne, så är det nog obilligt; ty de ha den
gednare tiden mest iakttagit tystnadens välta-
kghet. SÅR
Hurovida pratets svallflods skulle hämmas
genom msatåndens, sammanfösande på ett rum,
torde vara högst problematiskt; åtminstone ta-
lar derför icke det af Svenska Tidningen till
sjelfva utgångspunkten för hennes framställ-
ning hemtade exemplet från engelska under-
husct. Genom en sädan sammaitösning kunde
väl möjligtvis hända att bönderna, som älven
för närvarande icke äro särdeles talträngda,
i ännu mindre grad yttrade sig öfver de all-
männa frågorna, men icke finnes någon an-
ledning att hoppas, att de långtrådiga och sega
konservativa riddarhustalarne, vare sig huf-
vudenan Leller svansarne, skulle göra någor
särdeles afprutning på längden eller mycken-
heten af sina anföranden:
Den konservativa tidningens anmärkningar
gälla emellertid icke blott talarne utan äfven
pressen. Denna skall hafva uppmuntrat till
det myckna talandet, genom aftryckandet al
hela ramsan utaf de innehållstomma orato-
riska produkterna; Man bör lyckönska Sven-
ska Tidningen till det raska beslutet att ge-
nom ett så beskaffadt tillkärnagifvande på för-
hand afklippa alla sitt eget partis beräkningar
på ett gästfritt utrymmei hennes spalter. Vi
betvifla ej att sådana beräkningar blifvit gjorda,
och att de, frotts de hårda orden, måhända
ännu vidare komma att göras af vissa ridder-
liga talare, hvilkas flödande svada är för god
och för stor att stanna inom riddarhusets rmu-
rar. Hvad oss angår, hafva vi ingen medlid-
samhet med storpratigheten från hvilket håll
den än må komma. Vi skola dock icke för-
summa att såsom förut meddela det väsent-
Jan sf rikadagens förhandlingar: och om vi