sjelfva petitionen söker sitt egentliga stöd eller hufvudmotiv deruti. att fabriksoch handtverksordningen af 1846, genom den utsträckning densamma gifvit ät näringsfriheten, eraot hvad förut egde rum, skall verkat ruinerande för handtverksidkarne. Samma tema uppstönides äfven vid sista riksdag af dem, som då yrkade ett återgöngssystera. I sjelfva verket är det icke att undra på, att petitionärerne söka göra en sådan föreställning om handtverkeriernaz förfall och undergång tili följd af näringsfrheten, gäilande så mycket de kunnas; ty utom ett sådant antagande kan naturligtvis intet slags skäl finnas för yrkandet på inskränkning 1 en rättighet som ifrån början måste anses tillhöra alla samhällsmedlemmar kka: den att få med sina händer frambringa hvilket lofligt arbete och hvilka nyttiga produkter som heist och förfoga öfver dem till egen bästa möjliga fördel. Vi gå till och med in på ait tro, det handtverksföreningens ledamöter, som 1 allmänna lifvet äro hederlige och aktningsvärda män, då de till tronen framburit en sådan åsigt, eller såsom de sjelfve kailat den, vitsord, sjelfve inom gig trott, ait saken verkligen förhåller sig säsom de gagt. Men vi tage os3 friheten fästa deras uppmärksamhet på, ait om denna deras enskilda tanka ock må verka hvad den kan i dagligt tal, man och man emellan, så är den icke tillräcklig då et: uppgifvet sakförhållande framlägges för högsta makten såsom motiv för en begäran om ändring i lagarna. Det synes derföre hafva bordt vara angeläget, både för petitionärernes egen skull och för det syftemål de afsett, att de hade först undersökt huruvida det afgifna förhållandet ägde grund, innan de framkoramo dermed till tronen, eller med andra ord, att de hade förskaffat sig några ytire eller, såsom det kallas, objektiva bevis för att dermed understödja sin förutnämnda föregtällning. Hvad som nu i hög grad måste frappera enhvar, är att icke ett gpår ull någon sädan bevisning fiones, hvarken i den underdåniga skrifvelsen eiler i sjelfva petitionen; och hkväl äre vi öfvertygade, att en stor del af petitionärerne äro tillräckligt förståndige och insigtsfulle män för ait begripa, att regeringen icke kan, med det ringaste sken af rättvisa, fåsta afsesnde vid blot och bart obevista påståenden, isynnerhet när det är fråga om att till förmån för blott en klass i samhället på alla de öfrigas bekostnad kringskära den första och inför den naturliga lagen obestridligaete af medborgerliga rättigheter. Vi vilje nu försöka ait, i ett fall, lemna några bidrag till en sådan faktisk undersökning som nyss omtalades, Det synes påtagligt, att om de nu gällande näriogsförfattniogarne, såsom handtverksföreningen säger, bförorsakat en lika Letänklig som nedslående minskning i de burskapeidkande handtverksidkarnes likasom deras arbetares arbetsförtjensters, så måste äfven såsom ett yttre tecken dertill hafva visat sig, antingen ait det handtverksidkande borgerskapets antal aftagit, såsom bevis på att etw mindre antal nu än förr skulle kunna berga sig, eller också, om antelet bibehållit sig eller ökats, måste den betänkliga och nedslående minskningen i arbetsförtjenst, hafva uppenbarat sig deruti, ait flere än förr kommit på obestånd eller, med andra ord, måst göra cession, För att förvissa oss huru härmed förhåller sig. hafve vi dels ifrån handelsoch ekonomikollegii, dels ifrån rådhusrättens registraturer förskaffat oss, från det förra en förteckning på alla dem som sökt burskap å handiverk under vissa år före och vissa år efter den 1 Juli 1847, då den nya handtverksordrizgen trädde i verkställighet, och fråa det sednare ett utdrag af antalet cessionsansökningar ef handtverksmästare under åren före och efter samma författnivgs tillämpning. Häraf visar det sig, att antalet af dem som sökt och vunnit burskap inom ala till handtverken räknade yrken utgjorde: Under 6,, år från 1841 års början till den 1 Juli 1847 so so so so so . v SI Samt under 6 år, från 1 Juli 1847 till den 1 Juli 18353 . . 709. Inom de egentliga handtverken, med uteslutande af bryggare, bagare, slagtare, fiskköpare, Oo. 3. v. som mindre egentiigt höra dit, har antalet af nya handiverksmästare förhållit sig från och med år 1847 till och med år 1852, för hvarje af dessa år såsom följer: första året 58, andra året 81, tredje 75, fjerde 72, femte 68, sjette 83. . Således: antingen man sins emellan jemför antalet af dem gom blefvo mästare under de sex åren före och de sex åren efter författningen, eller dem som tillkommit såsom de egentliga handtverksmästare uuder de serskilda ären sedan författningen börjat tillämpas, så vissr sig i intetdera fallet någon minskning, men väl, att under de sednare sex ären tillsammans nära hälften större antal nya mästare tillkommit än under de första 6, åren, Det är sannt att detta i och för sig icke utgör något absolut bevis till fördel för näringsfriheten. Väl vederlägges deaf det påstående, som man äfven hört framställas, att den såkallade försörjningsrätten, skulle genom sitt intrång på mästarens område förminskat dessas antal, eller med andra ord, att arbetarne mindre skulte bry sig om att blifva mästare, sedan de ändå kunna arbeia på egen: hand; motsatsen häraf är tydlig då antalet af! nya mästare tvertom är större än tillförene. Det kunde ock vara möjligt, att om en dei handtverksmästares belägenhet nu finnes svårare he tt EEE 2