sjelfva petitionen söker sitt egentliga stöd el-
ler hufvudmotiv deruti. att fabriks- och handt-
verksordningen af 1846, genom den utsträck-
ning densamma gifvit ät näringsfriheten, eraot
hvad förut egde rum, skall verkat ruinerande
för handtverksidkarne. Samma tema uppstöni-
des äfven vid sista riksdag af dem, som då
yrkade ett återgöngssystera.
I sjelfva verket är det icke att undra
på, att petitionärerne söka göra en sådan fö-
reställning om handtverkeriernaz förfall och
undergång tili följd af näringsfrheten, gäi-
lande så mycket de kunnas; ty utom ett sådant
antagande kan naturligtvis intet slags skäl fin-
nas för yrkandet på inskränkning 1 en rättig-
het som ifrån början måste anses tillhöra alla
samhällsmedlemmar kka: den att få med sina
händer frambringa hvilket lofligt arbete och
hvilka nyttiga produkter som heist och för-
foga öfver dem till egen bästa möjliga fördel.
Vi gå till och med in på ait tro, det handt-
verksföreningens ledamöter, som 1 allmänna
lifvet äro hederlige och aktningsvärda män,
då de till tronen framburit en sådan åsigt, el-
ler såsom de sjelfve kailat den, vitsord, sjelfve
inom gig trott, ait saken verkligen förhåller
sig säsom de gagt. Men vi tage os3 friheten
fästa deras uppmärksamhet på, ait om denna
deras enskilda tanka ock må verka hvad den kan
i dagligt tal, man och man emellan, så är den
icke tillräcklig då et: uppgifvet sakförhållande
framlägges för högsta makten såsom motiv
för en begäran om ändring i lagarna. Det
synes derföre hafva bordt vara angeläget, både
för petitionärernes egen skull och för det syf-
temål de afsett, att de hade först undersökt
huruvida det afgifna förhållandet ägde grund,
innan de framkoramo dermed till tronen, eller
med andra ord, att de hade förskaffat sig nå-
gra ytire eller, såsom det kallas, objektiva bevis
för att dermed understödja sin förutnämnda
föregtällning. Hvad som nu i hög grad må-
ste frappera enhvar, är att icke ett gpår ull
någon sädan bevisning fiones, hvarken i den
underdåniga skrifvelsen eiler i sjelfva petitio-
nen; och hkväl äre vi öfvertygade, att en stor
del af petitionärerne äro tillräckligt för-
ståndige och insigtsfulle män för ait begripa,
att regeringen icke kan, med det ringaste sken
af rättvisa, fåsta afsesnde vid blot och bart
obevista påståenden, isynnerhet när det är
fråga om att till förmån för blott en klass i
samhället på alla de öfrigas bekostnad kring-
skära den första och inför den naturliga lagen
obestridligaete af medborgerliga rättigheter.
Vi vilje nu försöka ait, i ett fall, lemna nå-
gra bidrag till en sådan faktisk undersökning
som nyss omtalades,
Det synes påtagligt, att om de nu gällande
näriogsförfattniogarne, såsom handtverksföre-
ningen säger, bförorsakat en lika Letänklig
som nedslående minskning i de burskapeid-
kande handtverksidkarnes likasom deras ar-
betares arbetsförtjensters, så måste äfven så-
som ett yttre tecken dertill hafva visat sig,
antingen ait det handtverksidkande borgerskapets
antal aftagit, såsom bevis på att etw mindre
antal nu än förr skulle kunna berga sig, eller
också, om antelet bibehållit sig eller ökats,
måste den betänkliga och nedslående minsk-
ningen i arbetsförtjenst, hafva uppenbarat sig
deruti, ait flere än förr kommit på obestånd
eller, med andra ord, måst göra cession, För
att förvissa oss huru härmed förhåller sig.
hafve vi dels ifrån handels- och ekonomikol-
legii, dels ifrån rådhusrättens registraturer för-
skaffat oss, från det förra en förteckning på
alla dem som sökt burskap å handiverk un-
der vissa år före och vissa år efter den 1 Juli
1847, då den nya handtverksordrizgen trädde
i verkställighet, och fråa det sednare ett ut-
drag af antalet cessionsansökningar ef handt-
verksmästare under åren före och efter samma
författnivgs tillämpning.
Häraf visar det sig, att antalet af dem som
sökt och vunnit burskap inom ala till handtver-
ken räknade yrken utgjorde:
Under 6,, år från 1841 års början till den
1 Juli 1847 so so so so so . v SI
Samt under 6 år, från 1 Juli 1847 till
den 1 Juli 18353 . . - 709.
Inom de egentliga handtverken, med uteslu-
tande af bryggare, bagare, slagtare, fiskköpare,
Oo. 3. v. som mindre egentiigt höra dit, har
antalet af nya handiverksmästare förhållit sig
från och med år 1847 till och med år 1852,
för hvarje af dessa år såsom följer: första
året 58, andra året 81, tredje 75, fjerde 72,
femte 68, sjette 83. .
Således: antingen man sins emellan jem-
för antalet af dem gom blefvo mästare under
de sex åren före och de sex åren efter för-
fattningen, eller dem som tillkommit såsom
de egentliga handtverksmästare uuder de ser-
skilda ären sedan författningen börjat tilläm-
pas, så vissr sig i intetdera fallet någon minsk-
ning, men väl, att under de sednare sex ären
tillsammans nära hälften större antal nya mä-
stare tillkommit än under de första 6, åren,
Det är sannt att detta i och för sig icke ut-
gör något absolut bevis till fördel för närings-
friheten. Väl vederlägges deaf det påstå-
ende, som man äfven hört framställas, att
den såkallade försörjningsrätten, skulle ge-
nom sitt intrång på mästarens område förmin-
skat dessas antal, eller med andra ord, att ar-
betarne mindre skulte bry sig om att blifva
mästare, sedan de ändå kunna arbeia på egen:
hand; motsatsen häraf är tydlig då antalet af!
nya mästare tvertom är större än tillförene.
Det kunde ock vara möjligt, att om en dei
handtverksmästares belägenhet nu finnes svårare
he tt EEE 2