och förakt för arbete, så kan jag komma al!
stiga — men i sanning, jag kommer icke att
arbeta.s i i
Ah hax, sade jag, ni instämmer med Squills
gissar jag, och inbillar er att vi alla äro be-
roende af knölarne på våra hufvudskålar?
sOch blodet i våra ådror, och modersmijöl-
ken vi druckit. Vi ärfva äfven andra saker
än gikt och lungsot. Ni gör således alltid
som er far söger I! Snälla gonse !a
Jag kände mig förolämpad. Jag har aldrig
kunnat förstå hvarföre vi skola blygas för det
man förebrår oss godhet; men jag kände mig
verkligen förödmjukad. Emellertid svarade
jag dristigt — sOm ni haft en så god far som
jag har, så skulle ni icke finna det så utom-
ordentligt besynnerligt att göra så som han
säger er.
Ja så, er far är mycket god! Han måtie
hysa stort förtroende till er sedighet och stadga
för att låta er vandra verlden ikring så som
han gör.
Jag är på väg för att träffa honom i Lon-
don.,
I London! Bor han der ?s
Han flyttar dit på någon tid.n
Då komma vi kenske att råkag, Jag be-
ger mig också till staden.
Åck ja, vi skola helt säkert råkas der ls
sade jag med uppriktig glädje; ty mitt intresse
för den unge mannen hade icke minskats ge-
nom hans konversation, huru mycket jag än
ogillade de känslor hvarom den bar vittne.
Ynglingen skrattade, och hans skratt var
högst egendomligt. Det var tyst, musikaliskt,
men ihåligt och konstladt.
Säker att råkas ! London är en stor stad:
hvar träffas ni?? .
Jag gaf honom utan betänkande adressen
på det hotel der jag väntade att finna min
far; ehuru han redan genom sin noggranna
undersökning af min ränsel måste ha erfarit
denna adress. Han lyssnade uppmärksamt och
upprepade den två gånger, liksora för att in-
prägla den i sitt minne: och vi framskredo
båda under tystnad, till dess vi, efter att ha
tagit af uppåt en smal gränd, plötsligen be-
funno oss på en stor kyrkogård, — en sten-
lagd väg sträckte sig enedt öfver densamma
mot torget, till hvilket den gränsade. På en
grafsten å denna kyrkogård satt en ung sa-
voyard; hans lira, eller hvad än hans instru-
ment kallades, hvilade på hans knä, och han
gnagde på sin brödkant,joch matade några små
marmotter (hvilka stodo på två ben på kanten