heten af Strand, på hvilket mr Squills hade gifvit anvisning såsom synnerligen hyggligt och stilla, och sedan jag vinkat mitt sista farväl till min stackars mor, som fortfor att sträcka ut sitt milda anlete genom fönstret ända till dess vagnen försvann i ett moln likt en af de Homeriska hjeltarne, så gick jag in för att lägga med några få nödvöndighetsartiklar i en liten ränsel som jag påminde mig hafva sett i skräptummet, och hvilken hade tillhört min salig morfar; och med denna ränsel på ryggen och en dugtig käpp i handen gaf jag rig i väg till den stora staden med en så lätt och rask gång, som hade det endast gällt en promenad till närmaste by. Då det led fram mot middagen var jag följaktligen både trött och hungrig, och då jag vid sidan af vägen såg ett af dessa nätta värdshus, som ännu äro så egendomliga för England, men hvilka, tack vare jernvägarne, snart skola tillhöra gamla historien, så satte jag mig ned på en stol vid ett bord under några klipta lindar, spände af min räneel och beställde min enkla måltid, med värdigheten hos en person som för första gången i sitt lif tillsäger om sin egen middag och betalar den ur egen ficka. Medan jag sålunda var i farten med ett stycke bräckt skinka och en stånka af hvad värden kallade rätta sortem,, stannade strax! bredvid mig tvenne fotgångare, hvilka! passerade samma väg som jag kommit, kastade en samtidig blick på min förrättning, och, utan tvifvel förledda af dess retelser, satte de sig ned under samma lindar, ehuru vid andra ändan af bordet. Jag betraktade nykomlingarne med en för min ålder naturlig nyfikenhet. Den äldre af de två syntes ha uppnått sina trettio år, ehuru åtskilliga djupa fåror och en fordom blomstrande men nu vissnad hy, som talade om ansträngningar, bekymmer eller utsväfningar, gjorde att han måhända syntes några år äldre än han var. . Det låg just ingenting intagande i hans utseende. Uti hans klädsel uppenbarade sig en anspråksfullhet