STOCKHOLM, den 6 Augusti Om Englands intressen i den Orientaliska frågan innehåller den företrädesvis fredsälskande tidningen Economist, följande märkligt krigiska artikel: Den ryska armeen har öfvergått Pruth och besatt Donaufurstendömena. Engelska och franska flottorna hafva å sin sida kastat ankar i Dardanellerna. Sultanen har förkastat czarens sista ultimatum, och czaren har utgifvit ett andra manifest till Europa och en dundrande proklamation till sina egna undersåter, af hvilka ingendera antyder någon förändring i hans tänkesätt. Vi hoppas ännu att den sista ytterligheten må kunna undvikas; det ligger så mycket i allmänna intresset att freden må kunna bibehållas, det är så lifligt allmänna tron att den skall bibehållas. Men om kriget skall kunna afvändas måste det ske genom återtaganden på Rysslands sida — ej genom medgifter på Turkiets och dess allierades. Ryssland har intagit en falsk position, från hvilken den har svårt att träda tillbaka utan förlust och förödmjukelse. England har intagit en rättskaffens ställning, frän hvilken det är omöjligt att träda tillbaka utan vanära och nederlag. Ingen skall antaga att vi kunna förorda kriget. Vi hafva alltför ofta gisslat dess galenskaper, brännmärkt dess skuld, yppat lumpenheten af dess förevändningar, ådagalagt det elände och def lidande det bringar öfver alla som deri deltaga. Vi hade merän en gång att måla dess förstörelse för handeln, dess förödelse af allmänna välmågan, dess undergräfvande inflytelse på sedlighetens och civilisationens högre intressen; men vi hafva aldrig dolt vår öfvertygelse att fall kunna uppstå — utan tvifvel äro de få och sällsynta — då freden endast kan bevaras genom offer, som göra den både osäker och värdelös, och att så brottsligt, förstörande och dåraktigt kriget vanligen är, finnes dock ännu hemskare orättvisor, ännu vådligare galenskaper, ännu oberäkneligt tyngre och oersättligare förluster. Kriget — eller åtminstone beredvilligheten att möta det — kan blifva en nödvändighet, en försigtighet, en vishet, en dygd. Vi tro med full besinning att ett krig med Ryssland, för att understödja Turkiet i dess närvarande rättmätiga strid, är ett sådant fall, och vi skola i några få ord förklara hvarföre vi tro att Englands intresse och pligt stämmer öfverens att förmå det till att bibehålla en fast och obeveklig ställning, med alla äfventyr och med full insigt af alla följderna. Och först och främst är striden rättmätig. Porten har erbjudit att bevara och garantera åt alla sina kristna undersåter fullständig tolerans och alla deras gamla privilegier. Den har endast vägrat att insätta czaren till den officiella väktaren öfver dessa privilegier — en fordran som han icke kunde beviljas utan att för alltid bortkasta sitt anspråk på karakteren af en oberoende makt. Rysslands språk och uppförande hafva alltigenom varit oförsynta och öfvermodiga, till en grad som är sällsynt i den moderna diplomatien, och som röjer ett djupt förakt, ej blott för dess omedelbara fiende utan äfven för de vanliga höflighetsformer som leda beröringen mellan civiliserade nationer. Skulle Turkiet ge efter för sådana fordringar, så framställda och så yrkade, måste det nedsjunka till graden af neslig vasallskap under en girig och befallande herre. För det andra har England ett direkt intresse i tvisten: det har ej sjelft instuckit sig i trätan, utan blifvit indraget deri, såsom Nikolaus väl visste att det måste blifva. Ej blott är England bundet genom strikt förbund med ottomaniska porten att bistå det i alla händelser af orättfärdigt angrepp; men upprätthällandet af Turkiets oberoende eller åtminstone tillbakaslåendet af Rysslands eröfringsförsök i riktningen af Konstantinopel — är för England en lifsfråga. Vårt östra väldes säkerhet — tryggheten af våra indiska kommunikationer — beror på att Konstantinopel och Egyten äro i händerna på en neutral, vänskaplig och fredsälskande makt. Vi hafva visat huru Ryssland envist tränger sig framåt i besittningen af eller åtminstone herraväldet öfver Rumelien, och huru fullständigt detta skulle göra Ryssland till Levantens beherrskare. För det närvarande kunna vi hålla det i schack genom att innesluta dess flottor i Östersjön eller Finska viken: men låt denna makt väl bli etablerad på kusterna af Egeiska hafvet, så skola vi på en gång behöfva att fördubbla vår marinstyrka på Medelhafvet och vara utsatta för faran af dagliga sammanstötningar, och i händelse af ett krig i Indien, utsättas för de allvarsammaste hinder i kommunikationer och truppsändningar. Utan att vidare uppehålla oss vid denna punkt, är det klart för en hvar att om det finnes något mål utom försvaret af våra egna kuster, som är värdt ett krig, så är det helt visst detta att hindra Ryssland från att antingen förstöra Turkiets oberoende eller sätta sig i besittning af deras områden. För det tredje vore detta krig utan all risk, och framgången vore alldeles gifven så framt ej ledningen helt och hållet förfuskades. Få personer beräkna som vi tro rigtigt båda partiernas relativa styrka i närvarande stund. första rummet är Turkiets reguliära armå i god ordning och wid förträfflig disposition. Den uppgår till omkring 120,000 man, väl utrustade med förråder, artilleri och geniofficerare. .