STOCKHOLM, den 6 Augusti
Om Englands intressen i den Orientaliska
frågan innehåller den företrädesvis fredsälskan-
de tidningen Economist, följande märkligt
krigiska artikel:
Den ryska armeen har öfvergått Pruth och
besatt Donaufurstendömena. Engelska och
franska flottorna hafva å sin sida kastat ankar
i Dardanellerna. Sultanen har förkastat cza-
rens sista ultimatum, och czaren har utgifvit
ett andra manifest till Europa och en dun-
drande proklamation till sina egna undersåter,
af hvilka ingendera antyder någon förändring
i hans tänkesätt. Vi hoppas ännu att den si-
sta ytterligheten må kunna undvikas; det lig-
ger så mycket i allmänna intresset att freden
må kunna bibehållas, det är så lifligt allmänna
tron att den skall bibehållas. Men om kriget
skall kunna afvändas måste det ske genom
återtaganden på Rysslands sida — ej genom
medgifter på Turkiets och dess allierades.
Ryssland har intagit en falsk position, från
hvilken den har svårt att träda tillbaka utan
förlust och förödmjukelse. England har in-
tagit en rättskaffens ställning, frän hvilken det
är omöjligt att träda tillbaka utan vanära och
nederlag. Ingen skall antaga att vi kunna
förorda kriget. Vi hafva alltför ofta gisslat
dess galenskaper, brännmärkt dess skuld, yp-
pat lumpenheten af dess förevändningar, åda-
galagt det elände och def lidande det bringar
öfver alla som deri deltaga. Vi hade merän
en gång att måla dess förstörelse för handeln,
dess förödelse af allmänna välmågan, dess un-
dergräfvande inflytelse på sedlighetens och ci-
vilisationens högre intressen; men vi hafva
aldrig dolt vår öfvertygelse att fall kunna upp-
stå — utan tvifvel äro de få och sällsynta —
då freden endast kan bevaras genom offer,
som göra den både osäker och värdelös, och
att så brottsligt, förstörande och dåraktigt kri-
get vanligen är, finnes dock ännu hemskare
orättvisor, ännu vådligare galenskaper, ännu
oberäkneligt tyngre och oersättligare förluster.
Kriget — eller åtminstone beredvilligheten att
möta det — kan blifva en nödvändighet, en
försigtighet, en vishet, en dygd. Vi tro med
full besinning att ett krig med Ryssland, för
att understödja Turkiet i dess närvarande rätt-
mätiga strid, är ett sådant fall, och vi skola
i några få ord förklara hvarföre vi tro att Eng-
lands intresse och pligt stämmer öfverens att
förmå det till att bibehålla en fast och obe-
veklig ställning, med alla äfventyr och med
full insigt af alla följderna.
Och först och främst är striden rättmätig.
Porten har erbjudit att bevara och garantera
åt alla sina kristna undersåter fullständig to-
lerans och alla deras gamla privilegier. Den
har endast vägrat att insätta czaren till den
officiella väktaren öfver dessa privilegier —
en fordran som han icke kunde beviljas utan
att för alltid bortkasta sitt anspråk på karak-
teren af en oberoende makt. Rysslands språk
och uppförande hafva alltigenom varit oför-
synta och öfvermodiga, till en grad som är
sällsynt i den moderna diplomatien, och som
röjer ett djupt förakt, ej blott för dess ome-
delbara fiende utan äfven för de vanliga höf-
lighetsformer som leda beröringen mellan ci-
viliserade nationer. Skulle Turkiet ge efter
för sådana fordringar, så framställda och så
yrkade, måste det nedsjunka till graden af
neslig vasallskap under en girig och befal-
lande herre.
För det andra har England ett direkt in-
tresse i tvisten: det har ej sjelft instuckit sig
i trätan, utan blifvit indraget deri, såsom Ni-
kolaus väl visste att det måste blifva. Ej
blott är England bundet genom strikt förbund
med ottomaniska porten att bistå det i alla
händelser af orättfärdigt angrepp; men upp-
rätthällandet af Turkiets oberoende eller åt-
minstone tillbakaslåendet af Rysslands eröf-
ringsförsök i riktningen af Konstantinopel —
är för England en lifsfråga. Vårt östra väl-
des säkerhet — tryggheten af våra indiska
kommunikationer — beror på att Konstanti-
nopel och Egyten äro i händerna på en neu-
tral, vänskaplig och fredsälskande makt. Vi
hafva visat huru Ryssland envist tränger sig
framåt i besittningen af eller åtminstone herra-
väldet öfver Rumelien, och huru fullständigt
detta skulle göra Ryssland till Levantens be-
herrskare. För det närvarande kunna vi hålla
det i schack genom att innesluta dess flot-
tor i Östersjön eller Finska viken: men låt
denna makt väl bli etablerad på kusterna
af Egeiska hafvet, så skola vi på en gång
behöfva att fördubbla vår marinstyrka på Me-
delhafvet och vara utsatta för faran af dag-
liga sammanstötningar, och i händelse af ett
krig i Indien, utsättas för de allvarsammaste hin-
der i kommunikationer och truppsändningar.
Utan att vidare uppehålla oss vid denna punkt,
är det klart för en hvar att om det finnes
något mål utom försvaret af våra egna ku-
ster, som är värdt ett krig, så är det helt visst
detta att hindra Ryssland från att antingen
förstöra Turkiets oberoende eller sätta sig i
besittning af deras områden.
För det tredje vore detta krig utan all risk,
och framgången vore alldeles gifven så framt
ej ledningen helt och hållet förfuskades. Få
personer beräkna som vi tro rigtigt båda par-
tiernas relativa styrka i närvarande stund.
första rummet är Turkiets reguliära armå i
god ordning och wid förträfflig disposition.
Den uppgår till omkring 120,000 man, väl
utrustade med förråder, artilleri och genioffi-
cerare. .