Er bror skulle vara i stånd att sänka alla
skepp i kanalen, min mor, sadg jag helt vän-
vördigt, Jag ängrade mig bittert redan in-
nan orden väl voro utsagda; och lindande min
arm kring min mors hals kysste jag bort den
smärta jag hade förororsakat.
När jag blef allena i min lilla bur, der jag
tillförne alltid inslumrat så ljuft och lätt, så var
det liksom hade jag legat på skuren halm. Jag
kastade mig bärs och tvärs — jag kunde icke
gofva. Jag steg upp, tog påmignattrocken, tände
ljuset och satte mig framför bordet vid fön-
stret. Till en början föllo mina tankar på:de
ofulländade konturer af min fars ungdom,
hvilka blifvit så hastigt uppdragna inför mig.
Jag fyllde i de bristande färgerna, och inbil-
lade mig att taflan förklarade allt hvad som
så ofta hade förvirrat mig under mina irrande
gissningar. Jag förstod, efter hvad jag för-
modar genom någon hemlig sympati i min
egen natur (ty genom erfarenhet af mennisko-
slägtet hade jag lärt litet nog), huru ett varmt,
allvarligt, forskande sinnes— under kunskapens
börda ryckt alltmer inom lideltens inflytande, —
hade, sedan denna eggelse på ett sorgligt och
plötsligt sätt blifvit det beröfvadt, försjunkit i
lugnet af ett passift, afsigtslöst studerande.
Jag förstod huruledes, under bekymmerslös-
heten och stillheten af ett lyckligt men pas-
gionfritt äktenskap, med en maka så mild, så
omsorgsfull och vaksam, fastän så föga egnad
att lifva och sporra och uppelda ett af natu-
ren lugnt och begrundande förstånd, — huru,
säger jag, år efter år hade smugit sig bort i
en enslig forskares lärda onyttighet. Jag för-
stod derjemte huruledes, efterhand som min
far inträdde i detta stadium af medelåldern,
då alla män äro söm mest benägna för äre-
lystnad - hurnledes då de länge tystade hvisk-
ningarne åter- hördes; och för sinnet, slutligen
frigjordt från den kalla tyngd som ett bedra-