förfärdigat t. ex. några trästolar, skulle hanjj icke få föra dem in på torget i någon stad för! att försälja dem. 3) l Grunderna för denna krigsförklaring emot: handtverk och husslöjd på landet innefattas: hufvudsakligen i följande andragande i petitionen: es Hvar och en, med oförvilladt omdöme cch som eger kunskap om handtverkeriernas beskaffenhet och ändamål, mäste,, i fråga om skadan af handiverksverkstäders anläggande å landet, vom han vädjar till sin sänna öfvertygelse, madgifva, hvad dessutom genomlånglige tiders erfarenbet är beviiadt, att utöfvandet af handtverk hufvudsakligen bör tillhöra stä-l: derne, likasom jordbruk, boskapsskötsel, tillverkning af tjära, kalk, alun, krut, tegel, glas, jern m. m. mäste tillhöra landet. Denna skillnad, hållen geno erforderliga lagstadganden i helgd, har alltid bidragit och skall städse medverka till ömsesidig förkofran; hvaremot, om skillnaden öfverskrides, så ati å landat bosatte personer få göra inträng i städernes rättigheter eller tvärtom, möjligheten att bereda sin utkomst blifver för begge högst oviss och för städernes innevänare snart sagdt tillintetgjord. Att jordbruket och öfrige landimannanäringar aldrig kunna uppdrifvas till erforderlig och önskvärd fullkomlighet, om de dervill ämpade ännu på långt når icke tillräckliga arbetskrafternsa egnas åt sysselsättningar, som tillhöra . städernes innevänarg, är lika obestridiigt, som det är uppenbart, att idkande af handtrerk ä: landet i ickel ringa män bidrager att öka den i ekonomiskt och moraliskt hänseende förderfliga lyxen och förvekliga arbetaren, så att han förlorar all lust för de egentligal jandtmasnagöromälen. Städernes bestånd äter beror deraf, att deras innevänare, hvilka sakna de resurser landet erbjuder, få fortfarande ätvjuta de rättigheter, som vid städerres uppkomst varit afsedda. Deraf kan, enligt hvad nyss nämndes, landtmannen icke lida någon skada, utan tvärtom tillskyndas fördel, emedan, i samma mån städernes innevånare äro bättrel bergade, han lättare och till högre pris får sina produkter till dem afyttrade. Huru menniskor, som äro i fullt bruk af sitt förstånd, kunna i vår tid yttra sådana åsigter som dessa, hafva vi svårt att fatta, och att man till stöd för dem djerfves åberopa erfarenheten är nästan ännu mera förundransvärdt. Hafva väl Sveriges skråbhandtverkare, under den långa tillvaron af deras orimliga privilegier, här förmått lyfta handtverksindustrier till en sådan höjd, att den kunnat täfla med samma industri i andra länder, der arbetet varit fritt såsom t. ex. i England? Ha handtverkerierna och med dem städerna gått under i sednare land till följe af den der lemnade frihet till handtverksarbete, och ha de deremot båda uppblomstrat i vårt land genom de här gjorda begränsningarne mellan stadsoch landtmannanäringar? Dessa frågor besvaras af erfarenheten med det mest tydliga nej. Och huru är förhållandet i Nordamerika, som af alla eger den mest vidsträckta näringsfrihet, och der hvar och en har rätt att arbeta på land eller i stad, allt efter sitt behag? Der måtte väl ala städer längesedan ha upphört att existera och samteliga handtverksmästare helt och hållet gått under? Ar dei icke en sådan erfarenhet som petitionärerne vilja åberopa till sitt stöd? Men hurudan är då denna erfarenhet i sjelfva verket? Ingenstädes på hela jorden ha städerna uppblomstrat så hastigt som i Nordamerikanske frigatern2, och det oaktadt ingen afskrankning egt rum mellan stadgoch landtmanna yrken. Om alla handiverkare der vilja flytta åt landet, står sådant dem öppet, och om jordegarne åter vilja bosätta sig istäderna finnes icke heller derför något hinder, och ändock gå städerna. der icke under utantillväxa tvärtom i de mest kolossala proportioner. Huru kan detta förenas med petitionärernas trångbröstade lära? Petitionärerne förbise att för städernas uppkomst och förkofran finnes en naturlig grund uti läget och den ömsesidiga lättnad som idkarne af de flesta stadsmannanäringar hemta just deraf att de drifvas på samma plats och der en-kon centrerad handelsrörelse i förening med enl mera utvecklad penningeomsättning befrämjar tillförsel af råämnen, ökar afsättningen och på mångfaldiga andra vis underlättar yrkenas verksamhet. Dessa omständigheter framkalle städer med handtverkerier, utan att några privilegier derföre erfordras, och der städerna endast kunna bildas i följd af sådana orimliga privilegier som dem petitionärerne anse oundvikliga, der borde aldrig städer genom dylika artificiella medel framtvingas. Och hvad har det gamla skyddets för stadsmannanäringarne uträttat till lyftande af större delen af vära städer? Ha icke de flesta ai dem, detta skydd oaktadt, förblifvit i det mest torftiga tillstånd, äfven: med det betydliga understöd af landtbruk, som både handtverkare och öfriga stadsborgare oftast drifvit å de till städerna donerade jordar? Talar väl sådant för en dylik afskravkning mellan stads och landtmannanäringar, som den; petitionärerne finna så rättvis och oumbärlig, såvida icke först städerna och derefter landet skola gå sin undergång till mötes? Beträffande den förvärfvade arbetsskickligheten under våra gamla skråförfattningar, så är det nogsamt bekant, att handtverkare som velat uppnå någon större skicklighet i sina yrken, ha ofta lemnat våra i städerna väl instufvade skråverkstäder, för att i främmande länder, såsom t. ex. Paris, der något dylikt näringstvång icke på mer än 60 år funnits, inhemta erforderlig skicklighet för sina yrken. Erfarenheten utvisar således att handtver: kerierna blomstra i städerna, utan att der vara klafbundna, och att de åter ofta funnits tynande på de flesta ställen hos oss, hvarest man genom de mest onaturliga ivångsband. velat be-:; främja deras uppblomstring på stadstomternas område, Utom det. att den naturliga friheten att vi-; stas hvar man vill och att skaffa sig arbete; och lifsuppehälle hvar man vill och kan inom: riket, under iakttagande aflaglig ordning, bör. utgöra ett absolut hinder för ett dylikt afskilAS EET SKANE EINE AEA