förfärdigat t. ex. några trästolar, skulle hanjj
icke få föra dem in på torget i någon stad för!
att försälja dem. 3) l
Grunderna för denna krigsförklaring emot:
handtverk och husslöjd på landet innefattas:
hufvudsakligen i följande andragande i peti-
tionen: es
Hvar och en, med oförvilladt omdöme cch som
eger kunskap om handtverkeriernas beskaffenhet och
ändamål, mäste,, i fråga om skadan af handiverks-
verkstäders anläggande å landet, vom han vädjar till
sin sänna öfvertygelse, madgifva, hvad dessutom ge-
nomlånglige tiders erfarenbet är beviiadt, att utöf-
vandet af handtverk hufvudsakligen bör tillhöra stä-l:
derne, likasom jordbruk, boskapsskötsel, tillverkning
af tjära, kalk, alun, krut, tegel, glas, jern m. m.
mäste tillhöra landet. Denna skillnad, hållen geno
erforderliga lagstadganden i helgd, har alltid bidragit
och skall städse medverka till ömsesidig förkofran;
hvaremot, om skillnaden öfverskrides, så ati å landat
bosatte personer få göra inträng i städernes rättighe-
ter eller tvärtom, möjligheten att bereda sin utkomst
blifver för begge högst oviss och för städernes inne-
vänare snart sagdt tillintetgjord. Att jordbruket och
öfrige landimannanäringar aldrig kunna uppdrifvas
till erforderlig och önskvärd fullkomlighet, om de der-
vill ämpade ännu på långt når icke tillräckliga ar-
betskrafternsa egnas åt sysselsättningar, som tillhöra .
städernes innevänarg, är lika obestridiigt, som det är
uppenbart, att idkande af handtrerk ä: landet i ickel
ringa män bidrager att öka den i ekonomiskt och mo-
raliskt hänseende förderfliga lyxen och förvekliga ar-
betaren, så att han förlorar all lust för de egentligal
jandtmasnagöromälen. Städernes bestånd äter beror
deraf, att deras innevänare, hvilka sakna de resurser
landet erbjuder, få fortfarande ätvjuta de rättigheter,
som vid städerres uppkomst varit afsedda. Deraf
kan, enligt hvad nyss nämndes, landtmannen icke lida
någon skada, utan tvärtom tillskyndas fördel, eme-
dan, i samma mån städernes innevånare äro bättrel
bergade, han lättare och till högre pris får sina pro-
dukter till dem afyttrade.
Huru menniskor, som äro i fullt bruk af
sitt förstånd, kunna i vår tid yttra sådana åsig-
ter som dessa, hafva vi svårt att fatta, och att
man till stöd för dem djerfves åberopa erfa-
renheten är nästan ännu mera förundransvärdt.
Hafva väl Sveriges skråbhandtverkare, under
den långa tillvaron af deras orimliga privile-
gier, här förmått lyfta handtverksindustrier
till en sådan höjd, att den kunnat täfla med
samma industri i andra länder, der arbetet
varit fritt såsom t. ex. i England? Ha handt-
verkerierna och med dem städerna gått under
i sednare land till följe af den der lemnade
frihet till handtverksarbete, och ha de deremot
båda uppblomstrat i vårt land genom de här
gjorda begränsningarne mellan stads- och landt-
mannanäringar?
Dessa frågor besvaras af erfarenheten med
det mest tydliga nej.
Och huru är förhållandet i Nordamerika,
som af alla eger den mest vidsträckta närings-
frihet, och der hvar och en har rätt att ar-
beta på land eller i stad, allt efter sitt behag?
Der måtte väl ala städer längesedan ha upp-
hört att existera och samteliga handtverks-
mästare helt och hållet gått under? Ar dei
icke en sådan erfarenhet som petitionärerne
vilja åberopa till sitt stöd? Men hurudan är
då denna erfarenhet i sjelfva verket?
Ingenstädes på hela jorden ha städerna upp-
blomstrat så hastigt som i Nordamerikanske
frigatern2, och det oaktadt ingen afskrank-
ning egt rum mellan stadg- och landtmanna
yrken. Om alla handiverkare der vilja flytta
åt landet, står sådant dem öppet, och om
jordegarne åter vilja bosätta sig istäderna fin-
nes icke heller derför något hinder, och än-
dock gå städerna. der icke under utantillväxa
tvärtom i de mest kolossala proportioner. Huru
kan detta förenas med petitionärernas trång-
bröstade lära?
Petitionärerne förbise att för städernas upp-
komst och förkofran finnes en naturlig grund uti
läget och den ömsesidiga lättnad som idkarne af
de flesta stadsmannanäringar hemta just deraf att
de drifvas på samma plats och der en-kon
centrerad handelsrörelse i förening med enl
mera utvecklad penningeomsättning befrämjar
tillförsel af råämnen, ökar afsättningen och på
mångfaldiga andra vis underlättar yrkenas
verksamhet. Dessa omständigheter framkalle
städer med handtverkerier, utan att några pri-
vilegier derföre erfordras, och der städerna en-
dast kunna bildas i följd af sådana orimliga
privilegier som dem petitionärerne anse ound-
vikliga, der borde aldrig städer genom dylika
artificiella medel framtvingas.
Och hvad har det gamla skyddets för stads-
mannanäringarne uträttat till lyftande af större
delen af vära städer? Ha icke de flesta ai
dem, detta skydd oaktadt, förblifvit i det mest
torftiga tillstånd, äfven: med det betydliga un-
derstöd af landtbruk, som både handtverkare
och öfriga stadsborgare oftast drifvit å de till
städerna donerade jordar? Talar väl sådant
för en dylik afskravkning mellan stads och
landtmannanäringar, som den; petitionärerne
finna så rättvis och oumbärlig, såvida icke
först städerna och derefter landet skola gå
sin undergång till mötes?
Beträffande den förvärfvade arbetsskicklig-
heten under våra gamla skråförfattningar, så
är det nogsamt bekant, att handtverkare som
velat uppnå någon större skicklighet i sina
yrken, ha ofta lemnat våra i städerna väl in-
stufvade skråverkstäder, för att i främmande
länder, såsom t. ex. Paris, der något dylikt
näringstvång icke på mer än 60 år funnits,
inhemta erforderlig skicklighet för sina yrken.
Erfarenheten utvisar således att handtver:
kerierna blomstra i städerna, utan att der vara
klafbundna, och att de åter ofta funnits tynande
på de flesta ställen hos oss, hvarest man ge-
nom de mest onaturliga ivångsband. velat be-:;
främja deras uppblomstring på stadstomternas
område,
Utom det. att den naturliga friheten att vi-;
stas hvar man vill och att skaffa sig arbete;
och lifsuppehälle hvar man vill och kan inom:
riket, under iakttagande aflaglig ordning, bör.
utgöra ett absolut hinder för ett dylikt afskil-
AS EET SKANE EINE AEA