STOCKHOLM, den 28 Juli, Under det-reaktionen i de flesta Jänder, der 1848 en ny sakernas ordning framkallades, på den sednaste tiden med stormsteg gätt til sitt mål, har den deremoti Danmark gått ganska jångsamt och försigtigt till väga. Detta var här äfven högst nödvändigt, emedan förhåilandena, oaktadt allt hvad som skedde på kontinenten och hvilket ej kunde bli utan inflytande äfven i Danmark, dock i det hele voro högst ogynnsamma för de reaktionärs sträfvandena. Här fanns nemligen ett folk, som stod högt i upplysning, som ganska fullständigt genomgått sin demokratiska uppfostran, som genom sin historiska utveckling gjort sig förtjent af friheten och aldrig befläckat sitt fribetssträfvande genom anarki och laglösheter; bär fanns en konung, som till följe af sin personiiga karakter, den nära be röring hvari ban förut lefvat med folket och flera aadra förhållanden, hade uppriktiga demokratiska sympatier och icke vilie taga någonting tillbaka af de konstitutionella friheter som han i samråd med folkets ombud gifvit och stadfästat; här fanns slutligen icke nägon genom förmögenhet eiler intelligens inflytelsenk aristokrati som kunde klaga öfver iogrtepp i sina rättigheter och utgöra kärnan och själen uti de reaktionära sträfvandena; den lille qvarlefvan af den danska aristokratien utgöres. med få undantag, blott af några beskedliga jagtoch landtjuakare, som säga en god dag åt politiken och icke göra anspråk på att regera våzonting annat än sina stamgods, afvelsgårdar och mejerier. Det är naturligt att under aådana omständigheter ett friskt konstitutionelt hf skull: kunnat utveckla sig, hvartill man äfven märkte en god och lofsvande begynne:se under de båda första åren af konstitutionens tillvaro. oaktadt de svåra yttre förhållandena som då togo landets alla kraftansträngningar i anspråk Men det är tillka naturligt att detta skull: betraktas med stor ovilja af de absolutistiska makterna och isynnerhet den makt, som ha största intresset af att icke ett statslif, liknande det belgiska, men verkande under ännv mera gynusamma förhållanden, måtte få utveckla sig i norden till allmän anstöt och förargelse för alla absolutismens rättrogna anhängare. Man fann derföre angeläget vara. att då en naturlig politisk reaktion icke kunde uppkomma i Danmark, framkonstia en sådan, om icke på annäåt sätt genom trug och maktspråk. Frågan om ordnandet at förbållandet mellan monarkiens delar lemnade ett godt tillfälle att indirekt inblanda sig uti och borttrassla Danmarks inre politik; man såg bästa medlet att hindra den konstitutionella utvecklingen ligga deri att förbinda Danmark så nära som möjligt med ett land som egde god tillgång på reaktionära elementer; man beslöt att Danmarks rike skulle förenas med det tyska förbundslandet Holstein, icke genom en pergonalunion eller ett statsförbund, utan genom de innerligaste band till en stat med gemensam styrelse, författning och representation, på det den miktiga, intelligenta och ärelystaa holsteinska aristokratien måtte kunna ge en kraftig förstärkning åt de aristokratiska och byråkratiska elementerna i Danmark och sjel: komma till styret öfver det hela och derigenom kraftigt stäfja alla demokratiska sträfvanden. Genom en mängd af noter och hemliga intriger, genom att medelst trakasserier och väl ordnade förvecklingar ur ministeren och ur konungens omgifning aflägsna de iaflytelserikaste nationelt liberala personer, lyckades det slutligen genom en stark påtryckning att framkalia den kongl. kungörelsen af den 28 Jan. 1852, hvarigenom helstaten proklameras, den i grundlagen förutsatta konstitutionella förbindelsen med Slesvig upphäfves och en helstatsminister anordnas, i spetsen för hvilken tvenne holsteioska grefvar inträdde sågom: regeringens själ och ledande princip. Konungens i det längsta fortsatta motstånd besegrades omsider, sedan man i kungörelsen insatt den uttryckliga försäkran, att ingen kränkning skulle tillfogas grundlagen, Att sjelfva kungörelsen var ett revolutionärt steg och åsyftade en inkräktning på den konstitutionella friheten, insågs emellertid väl af riksdagen, men den lugnades något af den nyssnämnda försäkran och konungens könda åsigter i detta hänseende samt af den tanken, som ministeren alltic sökte underhålla, att ett uttalande mot sjelfvs kungörelsen vore onödigt och olämpligt, då riksdagen i alia fall egde makten i sin hand och ingenting kunde genomföras, utan att det först blifvit förelagdt riksdagen och erhållit dess bifall. Premierministern lofvade då även att utkastet till belstatsförfattningen skulle komma så fort som möjligt. Ait detta icke var hans mening och allvar, ser man lätt a! hvad som sedermera inträffat. Moan har skyndat att under det man alltid framhållit för riksdagen den: förhoppningen att förslaget snart skulle komma, få en mängd åtgärder vidtagna, dels med, dels utan riksdagens medverkan, Kvarigenom helstaten så småningom på förhand genomfördes, på det att allt motstånd sedermera kunde sägas vara onyttigt. Ministren har härvid gätt mycket fint ocbl försigtigt tillväga. Den har slugt byggt sina beräkningar på ett drag i det danska nationallynnet, hvilket egentligen står i sammanbang med en nationaldygd, den danska godmodigheten och fredskärleken, men. som i politiken, ofta verkar bristande energi och uthållighet. Danskarrne äro känsliga för oförrätter och upp-t eldas lätt af ädel harm och till kraftigt motstånd; men drager en sak långt ut på itiden, gkrifver, talar och debatterar man länge om !; ett och samma ämne, då förlorar detta ämne,