STOCKHOLM, den 28 Juli,
Under det-reaktionen i de flesta Jänder, der
1848 en ny sakernas ordning framkallades,
på den sednaste tiden med stormsteg gätt til
sitt mål, har den deremoti Danmark gått gan-
ska jångsamt och försigtigt till väga. Detta
var här äfven högst nödvändigt, emedan för-
håilandena, oaktadt allt - hvad som skedde på
kontinenten och hvilket ej kunde bli utan in-
flytande äfven i Danmark, dock i det hele
voro högst ogynnsamma för de reaktionärs
sträfvandena. Här fanns nemligen ett folk,
som stod högt i upplysning, som ganska full-
ständigt genomgått sin demokratiska uppfo-
stran, som genom sin historiska utveckling
gjort sig förtjent af friheten och aldrig befläc-
kat sitt fribetssträfvande genom anarki och
laglösheter; bär fanns en konung, som till
följe af sin personiiga karakter, den nära be
röring hvari ban förut lefvat med folket och
flera aadra förhållanden, hade uppriktiga de-
mokratiska sympatier och icke vilie taga nå-
gonting tillbaka af de konstitutionella friheter
som han i samråd med folkets ombud gifvit
och stadfästat; här fanns slutligen icke nägon
genom förmögenhet eiler intelligens inflytelse-
nk aristokrati som kunde klaga öfver iogrtepp
i sina rättigheter och utgöra kärnan och sjä-
len uti de reaktionära sträfvandena; den lille
qvarlefvan af den danska aristokratien utgöres.
med få undantag, blott af några beskedliga
jagt- och landtjuakare, som säga en god dag
åt politiken och icke göra anspråk på att re-
gera våzonting annat än sina stamgods, af-
velsgårdar och mejerier.
Det är naturligt att under aådana omstän-
digheter ett friskt konstitutionelt hf skull:
kunnat utveckla sig, hvartill man äfven märkte
en god och lofsvande begynne:se under de
båda första åren af konstitutionens tillvaro.
oaktadt de svåra yttre förhållandena som då
togo landets alla kraftansträngningar i anspråk
Men det är tillka naturligt att detta skull:
betraktas med stor ovilja af de absolutistiska
makterna och isynnerhet den makt, som ha
största intresset af att icke ett statslif, lik-
nande det belgiska, men verkande under ännv
mera gynusamma förhållanden, måtte få ut-
veckla sig i norden till allmän anstöt och för-
argelse för alla absolutismens rättrogna an-
hängare. Man fann derföre angeläget vara.
att då en naturlig politisk reaktion icke kunde
uppkomma i Danmark, framkonstia en sådan,
om icke på annäåt sätt genom trug och makt-
språk. Frågan om ordnandet at förbållandet
mellan monarkiens delar lemnade ett godt
tillfälle att indirekt inblanda sig uti och bort-
trassla Danmarks inre politik; man såg bästa
medlet att hindra den konstitutionella utveck-
lingen ligga deri att förbinda Danmark så nära
som möjligt med ett land som egde god till-
gång på reaktionära elementer; man beslöt att
Danmarks rike skulle förenas med det tyska
förbundslandet Holstein, icke genom en per-
gonalunion eller ett statsförbund, utan genom
de innerligaste band till en stat med gemen-
sam styrelse, författning och representation,
på det den miktiga, intelligenta och ärelystaa
holsteinska aristokratien måtte kunna ge en
kraftig förstärkning åt de aristokratiska och
byråkratiska elementerna i Danmark och sjel:
komma till styret öfver det hela och derige-
nom kraftigt stäfja alla demokratiska sträfvan-
den. Genom en mängd af noter och hemliga
intriger, genom att medelst trakasserier och
väl ordnade förvecklingar ur ministeren och
ur konungens omgifning aflägsna de iaflytelse-
rikaste nationelt liberala personer, lyckades det
slutligen genom en stark påtryckning att fram-
kalia den kongl. kungörelsen af den 28 Jan.
1852, hvarigenom helstaten proklameras, den
i grundlagen förutsatta konstitutionella förbin-
delsen med Slesvig upphäfves och en helstats-
minister anordnas, i spetsen för hvilken tvenne
holsteioska grefvar inträdde sågom: regeringens
själ och ledande princip. Konungens i det
längsta fortsatta motstånd besegrades omsi-
der, sedan man i kungörelsen insatt den ut-
tryckliga försäkran, att ingen kränkning skulle
tillfogas grundlagen, Att sjelfva kungörelsen
var ett revolutionärt steg och åsyftade en in-
kräktning på den konstitutionella friheten, in-
sågs emellertid väl af riksdagen, men den lug-
nades något af den nyssnämnda försäkran och
konungens könda åsigter i detta hänseende
samt af den tanken, som ministeren alltic
sökte underhålla, att ett uttalande mot sjelfvs
kungörelsen vore onödigt och olämpligt, då
riksdagen i alia fall egde makten i sin hand
och ingenting kunde genomföras, utan att det
först blifvit förelagdt riksdagen och erhållit
dess bifall. Premierministern lofvade då ä-
ven att utkastet till belstatsförfattningen skulle
komma så fort som möjligt. Ait detta icke
var hans mening och allvar, ser man lätt a!
hvad som sedermera inträffat. Moan har skyn-
dat att under det man alltid framhållit för riks-
dagen den: förhoppningen att förslaget snart
skulle komma, få en mängd åtgärder vidtagna,
dels med, dels utan riksdagens medverkan,
Kvarigenom helstaten så småningom på för-
hand genomfördes, på det att allt motstånd
sedermera kunde sägas vara onyttigt.
Ministren har härvid gätt mycket fint ocbl
försigtigt tillväga. Den har slugt byggt sina
beräkningar på ett drag i det danska national-
lynnet, hvilket egentligen står i sammanbang
med en nationaldygd, den danska godmodig-
heten och fredskärleken, men. som i politiken,
ofta verkar bristande energi och uthållighet.
Danskarrne äro känsliga för oförrätter och upp-t
eldas lätt af ädel harm och till kraftigt mot-
stånd; men drager en sak långt ut på itiden,
gkrifver, talar och debatterar man länge om !;
ett och samma ämne, då förlorar detta ämne,