Teater. På Humlegårdsteatern ha åter kommit upp tvenne nya stycken, Törne och Lagerm, skådespel i 2 akter, efter Lafons; öfversättning; samt vEtt skämt, eller flickan och soldatenn lustspel med sång i 1 akt; fritt efter danskan, med originalkupletter af F. Hedberg; nrusiken arrangerad af Israel Sandström. ? Det förstnämnda stycket är eit arbete af mycken förtjenst, med en god anlöggning, ehuru originalitet icke är dess starkaste sida, ett skönt språk, äfven ganska väl behandladt i öfversätthingen, samt flera djupa och glänsande drag. Genom någon felaktighet som torde blifvit begången vid den bearbetning som stycket synes ha undergått, äfvensom genom en och annan inadvertens vid utförandet, erhöllo visserligen ett par scener en temligen besynnerlig prägel och kunde låta förmoda en mindre följdriktig och klar utveckling; men att döma af styckets stora förtjenster i öfrigt, ligga dessa brister säkerligen icke författaren till last. Stycket spelar i Florens i medlet af sextonde seklet. En ung bildhuggare, Rolla (hr Sandström), har okänd och misskänd kämpat för sin konst och sin kärlek, och han dukar under för sitt oblida öde just i det ögonblick då ryktbarhet och lycka vinka honom. I utförandet af detta stycke visade sig den Anderssonska truppen på ett nytt fält, det tragiska, och detta verkligen med en framgång större än man kunnat vänta. Förtjensten deraf tillkommer dock hufvudsakligen hr Sandström och m:ile Fehrnström,, hvilka båda i detta stycke utvecklade icke ringa anlag för högre dramatiskt konstnärsskap. Hr Sandström visade sig mäktig en verklig inre hänförelse och spelade alltigenom med ett sannt, naturligt. lif, en väl beherrskad styrka, som berättigar till de bästa förhoppningar och synes antyda att han med goda studier kan komma att i denna genre gå ganska långt. M:lle Fehrnström, såsom Rollas bror och trofaste vän i motgången och nöden, ådagalade en god och sann uppfattning af sin rol samt ett ganska berömligt välde öfver ansigtsspelet, hvilket i vissa ögonblick, t. ex. i de båda brödernas bön i andra akten, var verkligen utmörkt. Mycket vore visserligen att anmärka mot återgifvandet af de öfriga rolerna, men man