sina bin den tröttsamma flykten till Hymet-
tus, afklippte deras vingar och ställde fram-
för dem de skönaste blommor han kunde
finna. De stackars bien gåfvo ingen honing.
På samma sätt, sir, om jag skulle: undervisa
min son, så komme jag att afklippa hans vin-
gar och gifva honom de blommor han sjelf
borde uppsöka. Låt oss nu så länge lemna
allt ensamt åt naturen och åt naturens älskande
ombud, den vaksamma modren.,
Dervid pekade min far på sin arfvinge som
gprattlade på gräsvallen, sysselsatt att plocka
tusenskönor; och man hörde från den unga
modren ett glädtigt skratt åt barnets muntra
språng.
Jag ser att på er barnkammare blir icke
mycket att förtjenas, sade m:r Squills.
I öfverensstämmelse med dessa grundsatser,
sällsynta hos en så lärd far, trifdes och
blomstrade jag, och lärde stafva, och rita
kråkfötter under min mors och m:rs Primmins
gemensamma tillsyn. . Denna sednare var en
af detta nästan utdöda slägte — de gamla
trogna tjenarinnornas — de gamla sagoberät-
tande ammornas slägte. Hon hade uppfostrat
min mor före mig; men hennes tillgifvenhet
slog ut nya blommor för den nya pgeneratio-
nen. Hon var en Devonshireqvinna — och
Devonshireqvinnor , isynnerhet de som till-
bragt sin ungdom invid kusten, äro i allmän-
het vidskepliga. Hon egde ett beundrans-
värdt förråd af sagor. Innan jag var sex
år gammel, var jag bevandrad i hela denna
rimitiva litteratur, i hvilken alla nationers
gender flyta tillsammans till en gemen-
gam källa — Katten i störlarna, Tumme-
Liten, Fortunatus med hatten, Lunkentuss — be-
rättelser like ordspråk, lika väl bekanta, under
hvarjebanda versioner, för den späde Budhha-
dyrkaren som för Thors mer härdade barn.
Utan att skryta, så kan jag söga att jag med