sina bin den tröttsamma flykten till Hymettus, afklippte deras vingar och ställde framför dem de skönaste blommor han kunde finna. De stackars bien gåfvo ingen honing. På samma sätt, sir, om jag skulle: undervisa min son, så komme jag att afklippa hans vingar och gifva honom de blommor han sjelf borde uppsöka. Låt oss nu så länge lemna allt ensamt åt naturen och åt naturens älskande ombud, den vaksamma modren., Dervid pekade min far på sin arfvinge som gprattlade på gräsvallen, sysselsatt att plocka tusenskönor; och man hörde från den unga modren ett glädtigt skratt åt barnets muntra språng. Jag ser att på er barnkammare blir icke mycket att förtjenas, sade m:r Squills. I öfverensstämmelse med dessa grundsatser, sällsynta hos en så lärd far, trifdes och blomstrade jag, och lärde stafva, och rita kråkfötter under min mors och m:rs Primmins gemensamma tillsyn. . Denna sednare var en af detta nästan utdöda slägte — de gamla trogna tjenarinnornas — de gamla sagoberättande ammornas slägte. Hon hade uppfostrat min mor före mig; men hennes tillgifvenhet slog ut nya blommor för den nya pgenerationen. Hon var en Devonshireqvinna — och Devonshireqvinnor , isynnerhet de som tillbragt sin ungdom invid kusten, äro i allmänhet vidskepliga. Hon egde ett beundransvärdt förråd af sagor. Innan jag var sex år gammel, var jag bevandrad i hela denna rimitiva litteratur, i hvilken alla nationers gender flyta tillsammans till en gemengam källa — Katten i störlarna, TummeLiten, Fortunatus med hatten, Lunkentuss — berättelser like ordspråk, lika väl bekanta, under hvarjebanda versioner, för den späde Budhhadyrkaren som för Thors mer härdade barn. Utan att skryta, så kan jag söga att jag med