planerna för hans nya giftermål; mycket rörande Braherna, Nils Bjelke, B. Oxenstierna, hvars förlofning med Ebba Sparre äfven lemnar nya bidrag till drottning Kristinas karakteristik, J. G. Stenbock, Fischer, Lifflands apostel, förut i Sverige okänd, Dahlberg, om hvilken det mesta nya dock förut är meddeladt i Aristokratfördömandet och Svenska akademiens handlingar; de nya åsigterna och utredandet af Östersjöväldet och om gränserna m. m. samt slutligen utredandet af Carl XI:s dödssätt, hvaraf vi här lemna en kort framställning. Från sommaren 1696 kände sig konungen aldrig frisk. Underlifvet drogs tillbaka mot ryggen så hårdt, att Carl knappt kunde gå i upprätt ställning. Läkarne mäste tvenne gånger om dagen uppvakta honom. Matsmältningen var så förstörd, att all fastare föda orsakade plåga. Slutligen böjdes kroppen så tillhopa, att konungen oupphörligt, vare sig gående eller sittande, måste iakttaga en djupt nedlutad ställning och det blef honom omöjligt att hålla sig rak eller vända hufvudet uppåt. Collegium Medicum höll den 12 Mars 1697 en rådplägning om sjukdomen, och i dess utlåtande antogs den bestå i någon invertes kräftåkomma af ganska vådlig art. Detta bekräftades af hvarje dags företeelser. Den 29 Mars hölis åter rådplägning i Collegium Medicum. Man förvissades om att konungen led af invärtes kräfta, och de dervid uppkomna bulnader hade nu brustit: sönder och bland inelfvorna uttömt sitt frätande var. Döden inträffade den 5 April. Dagen :derefter företogs liköppning af de tvenne lökare, konungen sjelf valt, Hjärne och Ziervogel, samt af hans tvenne bhofkirurge:. Närvarande voro dessutom presidenten Wrangel och de båda gunstlingarne Wachtmeister, Sundhetskollegiets omdöme bekräftades helt och hållet. Ett utförligt protokoll uppsattes och underskrefs. Derjemte gjordes en färglagd ritning af de inre delarnes utseende, hvilken ännu förvaras i Drottningholms arkiv. Allt visade på det bestämdaste, att konungen dött af invärtes kräfta. Afven i -sednaretider har denna sjukdom varit föremål för undersökning af läkare. Drottning Lovisa Ulrika begärde 1768, på grund af ofv:nnämnde protokoller och ritning, ett utlåtande af arkiater Petersen (Heidenstam). Häri bekräftades att sjukdomen ursprungligen härrörde från dålig matsmältning; och serskildt påpekades, att magens många nre växter otvifvelsktigt hade till sin utbildning behöft en tid af åtminstone tjuge år. Är 1850 har professor A. Retzius på begäran af Sundhetskollegium afgifvit betänkande i frågan, hvari yttras att Carl XI lidit af en kräftartad fsättning i bukhinnan och lefvern, hvaraf vålats bukvattensot och död, utan ringaste anedning att förgiftning egt rum. Slutligen har sundhetskollegium sistnämnde ir i afgifvet utlåtande yttrat, att hvarken företeelserna vid liköppningen eller berättelsen om sjukdomens förhållande gifva den ringaste anydning om bibragt gift, hvaremot sjukdorasörloppet till alla delar öfverensstämmer med le. symtomer som framkallas af underlifsorsanernas förstörelse genom svulster och sår ff kräftartad natur. Författaren visar ock att ryktet om Carl XI:s förgiftning, åtminetone i den form det i ryck erhållit, är behäftadt med så många hitoriska misstag och felaktigheter, att något fseende derpå ej vidare skäligen kan komma fråga. Ki aan. NSF SON FE NV ER 7 BL