Löfgren här i fullt mått fått röna sanningen af ordspråket: sden man älskar den agar manx. Man ihägkommer dervid äfven att vaktmästaren Anderszon vid förhöret förevisat den egentliga tröstaren, eller instrumentet hvarmed trösten bibragtes. Den upplysning som kyrkoh. Nordlunds skrift ionehöil att icke kyrkorådet utan tvenne verkställande direktörer, hafva befattning med fattigoch försörjniogshusen i Maria, samt att pastor ej har annat officielt att göra dermed — utom själavården — än såsom ledamot (ordförande) i fattigvårdsdirektionen, föranleder oss att göra en skyldig ursäkt för misstaget som kunde ligga deruti att adressera till kyrkoherden och kyrkorådet de frågor som framställas i Aftonbladet. Vi hoppas emellertid, att hr kyrkoherden Nordlund lika med oss fioner det nyttigt, att en allmännare uppmärksamhet genom pressens mellankomst i detta mål biifvit väckt på hara det stnndom tillgår med vården om och maktutöfningen inom hufvudstadens fattigvårdsanstalter, och att hr kyrkoherden äfven delar vårt höpp, att denna nppmärksamhet må leda till något godt i framtiden. Det är också i detta sednare syftemål vi anse skäligt att serskildt påpeka ett och annat, som enligt uppfattningen i polisreferatet förekom vid det sednaste förhöret, hvi!ket för öfrigt i sig sjelf var serdeles dramatiskt. V: skola icke besvära läsaren med något upprepande af vittnesberättelserna angående sjellvs misshandlingen, ty de fleste hafva troligen redan läst referatet i dess helhet, Men i afseende på den slutsats som ifrån flere omständigheter och yttranden vid samma förhör kan dragas rörande hushållningen vid fattighusen i det hela, kan man icke undgå att fästa sig vid flera ganska märkvärdiga och pikants drag. Såsom numera blifvit upplyst, är vaktmästaren på stället egentligen inrättningens allt i allom, med en i sjelfva verket oinskränkt makt, ehuru han till formen står under inseende af tvenne verkstäliande direktörer, och bland hvilka ytterligare blott den ene utöfvar någon tillsyn öfver vaktmästarens förvaltning (se hr Wertmillers ofvan intagna yttrande). Vaktmästaren är neraligen tillika entreprenör för mathällningen; och huru pass ändamälsenligt de båda befattningarna äro förenade, bevisas på ett åskådligt sätt genom den vid förhöret förekommande uppgiften, att en sextioårig gumma, som vid ett tillfälle yttrat till entreprenörens hustru att goppan var dålig, derföre af entreprenören sjelf blifvit näpst med tvenne örfilar. Det är dock icke utan exem: pel att entreprenörer å spisningen vid allmännal mrättningar kunna, vare sig af försummelse elier egennytta att obehörigt förtjena på underhållstagarnes bekostnad, gifva knapp eller dålig föda, hvariöre det också alltid ansetts angeläget åtminstone såsom en grundsats, ehuru kanhända ofta icke tillämpad, att en ständig och verksam kontroll å hvarje sådan entreprenör bör finnae. Men illa stäldt är det i alla händelser och synes vittna om stor försummelse, om entreprenören skall utan ansvar kunna, till förekommande af klagomål å underhållstagarnes sida, ersätta det bristande eller dåliga i den invärtes födan, medelst yttre trakteringgenom örfilar eller bruk af karbager. Det är dock naturligt nog att råa personer, ät hvilka man anförtror ett godtyckligt välde, skola snart nog förledas att missbruka det sä som sedan längre tider tillbaka visar sig hava ägt rum å Maria fattighusinrättninger — och hvilka visst icke äro de enda som någongång lemnat dylika exempel. Hvad de båda direktörerne angår som skola kontrollera vaktmästaren, så finner man att den ene af det ofvanstående protokollsutdraget och hr Wertmillers förklaring, att han egentligen icke befattar sig med försörjningshuset, utan tillhör detta br Berg, som således är den ende på hvars uppmärksamhet det ytterst beror, buru underhållstagarne der kunra behandlas; och huru hr Berg fullgjort detta vigtiga förtroendeuppdrag, visar sig af hans vid förhöret afgifna förklaring; att sedan hrr polismästarne Bergman äfvensom Stråle tillåtit prygling, hade Andersson äfven af hi Berg erhållit tillåtelse att slå, men försigtigt; hvarjemte den andre verkställande direktören. hr ryttmästaren Wertmiller, som icke hade med saken att göra, enligt referentens uppfattning förklarat att han befallt Anidersson att piska bjonen, emedan hr ryttmästaren ansett det vara nödigt att gå handgripligen tillväga, för att vidmaktbålla ordningen, hvarjemte hr ryttmästaren tillagt, att säfven inom fattighuset begagnas pryglingssystemet, och sådant på hans befallning i egenskap af verkställande direktör. Till yttermera visso har också vaktmästaren sjelf, till förklaring eller såsom undskylian för sitt begångna dåd, påstått, att herrar polismästarne Bergman, Stråle och De Marå till honom yttrat — vid hvilket tillfälle, upplyser ej referatet: shvad är Andersson för en —) som icke kan piska en käring ? Slutligen har blifvit upplyst, att ett rum i inrättningen, detsammiå dit den misshandlade qvinnan efter exekutionen blifvit inföst för att ligga på golfvet, emedan de tre sängplatserna derstädes redan voro uppiagna, endast genom en tunn brädvägg är gkiljdt ifrån svinstian, hvilket den ene direklören sagt, att ingen kunde hjelpa; men det bar ej blifvit upplyst hvartill öfverhufvud en svinstia behöfves i ett försörjningshus, om icke för orginalitetens skull, eller hvarföre den stian som der finnes ej kan borttagas, för attl. ej svinens utdunstning skall göra luften osundare; och med ett sådant borttagande vore dock detta onda så till vida hjelpt.Hr direktörens uttryck att ingen kan hjelpa att svinstian finnes der, synes således i sin ordning vittna om icke hjelplöshet, åtminstone om rådöshet hos direktören. å Det är troligt, att omständigheter sådana som dessa och öfverhufvud hela händelsen, om len med någon talang gjordes till ämne för tt skådespel och framställdes på teatern allleles efter naturen: — först några pryglingsippträden och derefter domstolsscenen, företällande vaktmästaren med sin senkarbas j randen, de båda verkställande :direktörerne, len ransakande myndigheten i fonden aflägUT a OA RR a RR