dhet, att Konungen redan har frågan beredd; då må man med sin petition vända sig till ständerna; man får icke förutsätta, att de ej vi!ja göra något godt; de kunna ännu i den form de nu hafva verka nägot till landets bästa och det är af vigt att möter inför dem utialar sina äsigter. Pastor Unonius bad att få meddela några upplysningar om förbällandena i Amerika. De inskränkningar man i flera stater hade gjort i rätten att försälja spirituosa, hvilken endast öfverlemnades ät nä gra under sträng kontroll stäende personer, hade icke hbjelpt mycket; alla hotellvärdar sälde ändock spirituösa drycker och betalade den derföre ädömda plikten, hvilken utgjorde deras bränvinsskatt. Iafseende på Mainelsgen hade han hört mänga trovärdiga personer betvifla, att rusdryckerna genom densamma skulle kunna utestängas, dä man känner den amerikanska uppfinningsförmägan; så hade t. ex. för ej längesedan ett parti cognac varit nära att insmuglas under formen af biblar från engelska bibelsäliskapet. Taaren trodde derföre, att nykterhet endast kan ästadkommas säsom en följd af allmännare religiositet och ett varmt andligt nit hos presterna, ej genom förbud. Kyrkoh. Ekdahl invände, att den föregäende talaren åter bevisat motsatsen af det, hvartill han ville komma; den omständigheten att man mäste till så ytterlig grad anstränga sin uppfinningsförmåga och tillgripa så konstiga och dyrbara medel, för att få in Dägra spirituösa saker i Maine, visar bäst, huru ytterst sällsynta och utomordentligt dyra sädana varor der nu mätte vara. Talaren yttrade äter den öfvertygelsen att för näsvarande ingenting vore att vänta af riksens ständer samt att det aldiig skulle bli möjligt att på beskattningsväg tillräckligt fördyra den förderfliga varan. Hen tackade mag. Östberg för det hopp han gifvit, att man inom kommunerna kraftigt skulle kunna verka för saken. Den endaverksamma åtgärden i denna sak vore en agitation för Mainelagen och detta syfte borde uttalas så tidigt, att riksens ständer mätte bli varskodda och i tid kunna taga sina mått och steg, för att en gäng kunna ersätta de inkomster, som nu härflyta af bränvinet. Kyrkoh. Rothlieb protesterade mot att mötet skulle afgifva några petitioner, hvilket vore stridande mot de antagna stadgarne. Att petitionera till Konungen vore för öfrigt obehöfligt, att petitionera till ständerna otillständigt ; man borde blott petitionera til den osynliga Herren, att ban mätte förbarma sig öfver det olyckliga landet och öppna ögonen på dem, som kunna bidraga att sätta en gräns för förderfvet. Pastorsadjunkten Zweigbergk trodde att man borde fästa uppmärksamhet pä de bäda ord, som förekomma säsom titel på en periodisk skrift, vattnet och andan; i förening äro dessa ett ypperligt medel att befrämja nykterheten. Kyrkoherden Hammar öuskar att man mätte komma öfverens om nägra medel som kunde verka hastigt och kraftigt. Här hjelper föga, att man aflägger löften att verka för saken genom föredömet; sådant innebär endast palliativer. Här är icke frågan om någonting, som kan uppskjutas i ärtionden eller på behaglig tid, det är fråga om att rädda ett fosterland, som häller på att fördränkas af bränvinsfloden. Det är ögonblicklig hjelp, som är af nöden; då någor häller på att drunkna, är det ej rätt att stanna hemma och anställa långvariga och djupsinniga betraktelser öfver hvilka medel skulle kunna vara de bästa och beqvämaste till att bjelpa honom med. Förmaningarne och predikniogarne verka längsarnt; under tiden hungra hela menigheter och sakna bröd, på samma gång bränvin erhålles till 30 sk. kannan. Talaren anförde såsom exempel sin egen socken; den är icke fattig på spannemäl och har en binäring af det när belägna hafvet; men ändock har folket nu till följe af bränvinsbränningen den utsigten att få svälta; man mäste förskrifva säd frän Skäne och Kalmar, man kan numera derifrän väl få bränvin, men icke bröd. Hvad Riksens Ständer angär, så ha de klart nog visat att hufvudfrägan för dem alltid framställer sig på följande sätt: är det de stora pannorna eller de smä pannorna, som skola ha rätt till att förderfva folket? Hvad de besluta härntinnan och huru de än jemka de motsatta intressena i detta fall, sä blir resoltatet detsamma: folket skall förderfvas. Meningen kan derföre icke vara att böntalla hos dessa ständer, utan att genom den starkt och kraftigt uttalade opinionen inverka på dem. Konungens tanke i detta hänseende är känd; på honom behöfver man ej icaponera; man vet, att han förklarat, att intet offer skulle synas honom för stort, om det kunde leda till hämmande af bränvinsförderfvet; petitionerna till konungen ha derföre endast till syftemäl att gifva honom stöd i folkets högljudt uttalade önskningar, på det han mä med tillräckligt eftertryck kunnåa vända sig til ständerna i denna sak. Dä stär konungen i spetsen för folket och vi skola väl se, om det dä på riksdagen blott skall stanna vid tvisten om företrädesrätt för stora eller smä pannor och om icke bufvudfrägan skall bli: skall folket förderfvas eller icke? Talaren fraroställde det förslag, att Lvarje pastor skulle för sin församling föredraga åtskilliga upplysningår ur prof. Huss, öfverste Hagelstams m. Hi. skrifter och dymedelst söka åvägabringa en bestämd opinion i frågan. Sedermera skulle från hvarje socken i riket en petition ingä till H. M.; Konungen, att han täcktes för Riksens Ständer framlägga förslsg till skarpa begränsningar och kontroller för bränvinsindustrien, hvarigenom den förderfliga varan kucde 88 mycket som möjligt fördyras. Den väda at lurenårejeri, som man förespeglar säsom en följd af fördyringen, kunde ej bli stor; ty om endast bränvinskonsumtionen i landet minskades till hälften, så vore detta redan inycket. Bränvin är för öfrigt ejså lätt att inlurendreja; :skulle det någongång i värt land löna sig att insmugla det i form af biblar, då skulle det redan vara sä dyrt, att bränviosförderfvets motstindare gerna kunde lägga armarne i kors. Petitioner frän församlingarne böra ävägabringas sä fort som möjligt, icke för att på minna konungen om sip pligt, utan för att tjena honom till ryggstöd mot det mäktiga bränvinsintresset. Efter slutet af detta tal utbröt hela församlingen ovilkorligen i bögljudt bifallsrop. Sedan ännu nägra talare yttrat sig öfver det formella i förslaget, antogs detta i den form, som det af oss d. 2 Juli meddelade protokollsutdraget utvisar. Times för den 4 dennes innehåller en för stämningen hos Englands industriella och derföre fredsälskande befolkning ganska betecknande artikel i anledning af Donaufurstendömenas besättande af ryska trupper. Vi citera några utdrag ur denna artikel, som noga sammanstämma med hvad vi nyligen sjelfva yt