gon ny väg måste bärutlansd beträda, aa rea aen hittills på enskild väg verkat visat sig otiliräckligt. För 15 är sedan bade talaren i sitt hus borttagit allt begagnande af bränvin, utan ait deraf ha rönt nägon olägenhet, men utan alt heller härigenom kunnat i någon märklig mån inverka på sin omgifning. Då dryckenskapslasten utgör ett af de väsentligaste hindren för religiositet och sedlighet, vore frågan äfven af kyrklig vigt och de här närvarande kyrkans tjenare borde derföre öfverenskomma om hvad de ha att göra, för att söka i sin män motarbeta bränvinsförderfvet. Mag. Lundberyson ansåg denna fråga vara den enda i programmet, som vore sä uppställd, att den borde leda till ett praktiskt resultat. Han förordade en petition i ämnet till H. M. Konungen och detta sä mycket hellre som derigenom ett vittnesbörd kunde limnas om opinionen bland rikets presterskap, hvilken opinion uti denna fråga det blifvande presteståndet säkerligen icke Eommer att klart utirycka. Prosten Berg instämde i denna önskan om en petitions afgifvande. Kyrkoherden Ekdahl trodde att det under de nästföregående ären svalnade nitet för nykterhetssaken endast vore en följd af och en reaktion emot den öfverdrift och det oviss nit, som förut uppenbarat sig i denna sak; nu kunde denna bringas kraftigt framåt, men endast derigenora, att man följde den regeln: hjelp dig sjelf, så bjelper dig Gud! Fäfängt vore det att petitionera hos konungen eller vänta någonting af ständerna. Bränvinsbränningen i hela sin förfärliga utsträckning och med alla sina fruktansvärda följder har att hos ständerna påräkna de djupaste sympatier, till och med inom det högvördiga ständet, i hvilket mänga ledamöter finnas, som af densamma hafva sin hufvudinkomst; på samma sätt skola bönderna hälla på husbehofsbränningen och man skall göra ömsesidiga eftergifter, för att öf verallt bevara åt sig de kära bränvinspanrorna. Och hyad kan regeringen härvid göra? Ständerna beskatta sig sjeltva och regeringen kan icke afsäga sig den del af budgeten, som inflyter genom bränvinsskatten, då ständerna ej i stället bevilja andra medel. TalaTen trodde derföre att verksamheten i denna fräga hufvadsakligen borde göra sig gällande inom komför att väcka stadgad öfvertygelse och fram3 så kompakt opinion, en så klart uttalad folkv ett motstånd frän ständernas sida blefve igt; Talaren trodde, att man härvid icke borde 1 å ur sigte de ätgärder, som idet fria Nordamerika på lagstiftniogens väg företagas, för att sätta en gräns för det onda och ansåg den s. k. Mainelagen förtjena mycken uppmärksamhet. Hofpredik. Wenström ville äter fästa uppmärksamheten derpä att mötet på intet sätt vore lagstiftande och att, om man här fattade några beslut, desamma vore gällande blott för mötets egna ledamöter, ej för andra. Han önskade derföre att detta mötes ledamöter mätte stanna vid det beslut att sjelfva söka efter bästa förmåga motarbeta bränvinsförderfvet samt, liksom prestmötet förlidet är i Linköping, utfästa sig att sjelfva icke bränna, bjuda eller förtära bränvin. Prosten Lundgren omnämnde, att man i hans hemort beslutat art låta sina petitioner komma till riksens ständer genom enskilda riksdagsmän, som adopterade dem eller bifogade dem till sina motioner i ämnet. Lektor Elmblad trodde, att det härvarande prester skapet, i stället för att petitionera hos regeringen, först. borde inlägga en petition hos sig sjelfva och sina embetsbröder om bränvinets bannlysning ur presthusen. Dernäst borde man på riksens ständers bord nedlägga en bön, att de mätte behjerta de olycEor och lidanden, som tillfogas landet genom bränvinet. Komma sädana böner och uppfordringar från alla trakter af landet, uppstär, som det nu vill synas, hela Sverige säsom en man emot bränvinsintresset, sä skola dess mäktiga förespråkare inom ständerna visst icke kunna emot hela nationen göra sina egoistiska önskningar gällande. Att petitionera till H. M: Konungen är obehöfligt; hans tanke i detta afseende är känd och en dylik petition skulle ipnebära ett slags misstroende, att icke H. My sjelfmant ä sin sida gör allt, för att sätta en gräns för förderfvet. Mag. g presterskapet ega en särskild föroch befogenhet att verksamt uppträda uti denna sak. Om Svenska presterskapet en gäng i väsentlig män har bidragit till att göra bränvinssupandet allmänt i värt land, bör det dä lägga händerna i kors, när det är fråga om att göra nägot, för attutrota detta onda. Det vore derföre för sakens och för presterskapets egen skull önskligt, om inom presteständet ingen enda stämma ville höja sig till försvar för helvetesmachinerna och om presterskapet säsom en man ville framstå och säga: vi astå helt och hället från att tillverka, bjuda och förtära den för värt land sä förderfliga rusdfycken. Genom ett dylikt evangeliska lärare värdigt beteende skulle 8äkerligen mänga goda bundsförvandter erhållas äfven inom bondeständet. Mag. Östberg. Det är märkvärdigt huru tiderna förändrat sig. Vid ett prestmöte i Linköping 1833 nedtystades fullkomligt allt tal om nykterhetssaken. Vid förlidet är uppträdde visserligen en komminister med mycken hätskhet mot nykterhetspredikandet, men nu var det åter han som nedtystades!. eller ätminstone möttes af allmänt ogillände.; Det är beklagligt, att bränvinet: hös ständerna kan hafva varma förespråkare ; mänga prester äro bränvinsfabrikanter i stor skala ; många bönder äro visst böjda att tala för de små bränvnspannorna; men bland hela den ofantliga massan af Sveriges befolkning har fruktan för brånvinsförderfvet och afskyn för bränvinsbränningen stigit till en grad, om hvilken den knappt . kan göra sig en föreställning, som icke stär i när. mare beröring med folket. Talaren vore fullt öfvergad derom, att i fall Svenska folket skulle kallas att på sockenstämmor yitra sin mening öfver emlag, liknande den nordamerikanska s. k. Mainelagen, så skulle i Östergötbland minst 99 församlingar af 1001 utan riogaste tvekan yttra sig för antagande af en dylik lag. Talaren ville icke inläta sig på frågan om de ätgärder som nu kunde och borde vidtagas till bränvinsförderfvets hämmande, men ansäg sig dock böra anmärka, att om detta skulle ske genom förhöjning af bränvinsskatten, så borde denna vara så stor, att eå kanna bränvin komme att kosta 3 rdr rgs. Ta laren antörde några exempel ur det svenska superiets historia för dagen. Han ommämnde bland annat en man, som under dagens lopp vanligen förtär nära ett stop bränvin, och som när han dä om aftonen kom mer hem-halfrusig, ställer en halfbutelj med bränvin vid sängen, för att förtära deraf, om han vaknar på nattens Denne man förtjenar dagligen 1 rår rgs; deraf gä 36 sk. till bränvin och de äterstäende 12 sk. skola försläå till föda, kläder och husrum ät hönom och familj. För att en sådan supare nu skall Dödgas inskränka sig till en relativt måttlig portion (17; qvarter) mäste bränvinet kosta minst 3 rdr rgs. Öfverhofpredikanten Nordenson uppmanade till sub skription ä de utdrag ur prof. Huss och andra skrifter i ämnet, som man ärnade sprida öfver landet il mänga tusental och genom hvilka mycket kunde uträttas. Prosten Diliner trodde, att några ätgärder från statsvore nödvändiga, emedan det visade att nykterhetssträfvandet icke mäktade sätta en gräns för det onda. Sjelf bade talaren erfarenhet af en 12-årig nitälskan för denna sak utan synnerlig , med undantag af de impuler, som i detta vid nattvardsläsningen kunnat gifvas ät den nppväxande generationen, Mag. Lundbergson uppträdde emot kyrkoh, Ekdahls , att man icke kan vänta sig någonting af Man säger, äv WW For del af riksstäpdens ledamöter äro intresserade i;frägan, men är det möjligt, att kan vara mera) intresserad deri, än en fyllbund? Och likväl hör man) ja numera äfren de värsta fyllhundar uttala sin imelse öfver bränvinet. Skulle nu riksens ständer mera otillgäng