gon ny väg måste bärutlansd beträda, aa rea aen
hittills på enskild väg verkat visat sig otiliräckligt.
För 15 är sedan bade talaren i sitt hus borttagit allt
begagnande af bränvin, utan ait deraf ha rönt nä-
gon olägenhet, men utan alt heller härigenom kunnat
i någon märklig mån inverka på sin omgifning. Då
dryckenskapslasten utgör ett af de väsentligaste hin-
dren för religiositet och sedlighet, vore frågan äfven
af kyrklig vigt och de här närvarande kyrkans tje-
nare borde derföre öfverenskomma om hvad de ha
att göra, för att söka i sin män motarbeta bränvins-
förderfvet. -
Mag. Lundberyson ansåg denna fråga vara den en-
da i programmet, som vore sä uppställd, att den
borde leda till ett praktiskt resultat. Han förordade
en petition i ämnet till H. M. Konungen och detta
sä mycket hellre som derigenom ett vittnesbörd kun-
de limnas om opinionen bland rikets presterskap,
hvilken opinion uti denna fråga det blifvande pre-
steståndet säkerligen icke Eommer att klart utirycka.
Prosten Berg instämde i denna önskan om en pe-
titions afgifvande.
Kyrkoherden Ekdahl trodde att det under de näst-
föregående ären svalnade nitet för nykterhetssaken
endast vore en följd af och en reaktion emot den
öfverdrift och det oviss nit, som förut uppen-
barat sig i denna sak; nu kunde denna bringas
kraftigt framåt, men endast derigenora, att man
följde den regeln: hjelp dig sjelf, så bjelper dig Gud!
Fäfängt vore det att petitionera hos konungen eller
vänta någonting af ständerna. Bränvinsbränningen
i hela sin förfärliga utsträckning och med alla sina
fruktansvärda följder har att hos ständerna påräkna
de djupaste sympatier, till och med inom det hög-
vördiga ständet, i hvilket mänga ledamöter finnas,
som af densamma hafva sin hufvudinkomst; på sam-
ma sätt skola bönderna hälla på husbehofsbränningen
och man skall göra ömsesidiga eftergifter, för att öf-
verallt bevara åt sig de kära bränvinspanrorna. Och
hyad kan regeringen härvid göra? Ständerna beskatta
sig sjeltva och regeringen kan icke afsäga sig den
del af budgeten, som inflyter genom bränvinsskatten,
då ständerna ej i stället bevilja andra medel. Tala-
Ten trodde derföre att verksamheten i denna fräga
hufvadsakligen borde göra sig gällande inom kom-
för att väcka stadgad öfvertygelse och fram-
3 så kompakt opinion, en så klart uttalad folk-
v ett motstånd frän ständernas sida blefve
igt; Talaren trodde, att man härvid icke borde
1 å ur sigte de ätgärder, som idet fria Nordame-
rika på lagstiftniogens väg företagas, för att sätta
en gräns för det onda och ansåg den s. k. Maine-
lagen förtjena mycken uppmärksamhet.
Hofpredik. Wenström ville äter fästa uppmärksam-
heten derpä att mötet på intet sätt vore lagstiftande
och att, om man här fattade några beslut, desamma
vore gällande blott för mötets egna ledamöter, ej för
andra. Han önskade derföre att detta mötes leda-
möter mätte stanna vid det beslut att sjelfva söka
efter bästa förmåga motarbeta bränvinsförderfvet samt,
liksom prestmötet förlidet är i Linköping, utfästa sig
att sjelfva icke bränna, bjuda eller förtära bränvin.
Prosten Lundgren omnämnde, att man i hans hem-
ort beslutat art låta sina petitioner komma till rik-
sens ständer genom enskilda riksdagsmän, som adop-
terade dem eller bifogade dem till sina motioner i
ämnet.
Lektor Elmblad trodde, att det härvarande prester
skapet, i stället för att petitionera hos regeringen,
först. borde inlägga en petition hos sig sjelfva och
sina embetsbröder om bränvinets bannlysning ur prest-
husen. - Dernäst borde man på riksens ständers
bord nedlägga en bön, att de mätte behjerta de olyc-
Eor och lidanden, som tillfogas landet genom brän-
vinet. Komma sädana böner och uppfordringar från
alla trakter af landet, uppstär, som det nu vill synas,
hela Sverige säsom en man emot bränvinsintresset,
sä skola dess mäktiga förespråkare inom ständerna
visst icke kunna emot hela nationen göra sina egois-
tiska önskningar gällande. Att petitionera till H. M:
Konungen är obehöfligt; hans tanke i detta afseende
är känd och en dylik petition skulle ipnebära ett slags
misstroende, att icke H. My sjelfmant ä sin sida gör
allt, för att sätta en gräns för förderfvet.
Mag. g presterskapet ega en särskild för-
och befogenhet att verksamt uppträda uti
denna sak. Om Svenska presterskapet en gäng i
väsentlig män har bidragit till att göra bränvinssupan-
det allmänt i värt land, bör det dä lägga händerna i
kors, när det är fråga om att göra nägot, för attut-
rota detta onda. Det vore derföre för sakens och
för presterskapets egen skull önskligt, om inom pre-
steständet ingen enda stämma ville höja sig till för-
svar för helvetesmachinerna och om presterskapet
säsom en man ville framstå och säga: vi astå helt
och hället från att tillverka, bjuda och förtära den
för värt land sä förderfliga rusdfycken. Genom ett
dylikt evangeliska lärare värdigt beteende skulle 8ä-
kerligen mänga goda bundsförvandter erhållas äfven
inom bondeständet.
Mag. Östberg. Det är märkvärdigt huru tiderna
förändrat sig. Vid ett prestmöte i Linköping 1833
nedtystades fullkomligt allt tal om nykterhetssaken. Vid
förlidet är uppträdde visserligen en kom-
minister med mycken hätskhet mot nykterhetspredi-
kandet, men nu var det åter han som nedtystades!.
eller ätminstone möttes af allmänt ogillände.; Det
är beklagligt, att bränvinet: hös ständerna kan hafva
varma förespråkare ; mänga prester äro bränvinsfa-
brikanter i stor skala ; många bönder äro visst böjda
att tala för de små bränvnspannorna; men bland hela
den ofantliga massan af Sveriges befolkning har fruk-
tan för brånvinsförderfvet och afskyn för bränvins-
bränningen stigit till en grad, om hvilken den knappt .
kan göra sig en föreställning, som icke stär i när.
mare beröring med folket. Talaren vore fullt öfver-
gad derom, att i fall Svenska folket skulle kallas
att på sockenstämmor yitra sin mening öfver emlag,
liknande den nordamerikanska s. k. Mainelagen, så
skulle i Östergötbland minst 99 församlingar af 1001
utan riogaste tvekan yttra sig för antagande af en
dylik lag. Talaren ville icke inläta sig på frågan
om de ätgärder som nu kunde och borde vidtagas till
bränvinsförderfvets hämmande, men ansäg sig dock böra
anmärka, att om detta skulle ske genom förhöjning
af bränvinsskatten, så borde denna vara så stor, att
eå kanna bränvin komme att kosta 3 rdr rgs. Ta
laren antörde några exempel ur det svenska superi-
ets historia för dagen. Han ommämnde bland annat
en man, som under dagens lopp vanligen förtär nära
ett stop bränvin, och som när han dä om aftonen kom
mer hem-halfrusig, ställer en halfbutelj med bränvin
vid sängen, för att förtära deraf, om han vaknar på
nattens Denne man förtjenar dagligen 1 rår rgs;
deraf gä 36 sk. till bränvin och de äterstäende 12
sk. skola försläå till föda, kläder och husrum ät hö-
nom och familj. För att en sådan supare nu skall
Dödgas inskränka sig till en relativt måttlig portion
(17; qvarter) mäste bränvinet kosta minst 3 rdr rgs.
Öfverhofpredikanten Nordenson uppmanade till sub
skription ä de utdrag ur prof. Huss och andra skrif-
ter i ämnet, som man ärnade sprida öfver landet il
mänga tusental och genom hvilka mycket kunde ut-
rättas.
Prosten Diliner trodde, att några ätgärder från stats-
vore nödvändiga, emedan det visade
att nykterhetssträfvandet icke mäktade sätta en
gräns för det onda. Sjelf bade talaren erfarenhet af
en 12-årig nitälskan för denna sak utan synnerlig
, med undantag af de impuler, som i detta
vid nattvardsläsningen kunnat gifvas ät den
nppväxande generationen,
Mag. Lundbergson uppträdde emot kyrkoh, Ekdahls
, att man icke kan vänta sig någonting af
Man säger, äv WW For del af riksstäp-
dens ledamöter äro intresserade i;frägan, men är det
möjligt, att kan vara mera) intresserad deri, än
en fyllbund? Och likväl hör man) ja numera äfren
de värsta fyllhundar uttala sin imelse öfver brän-
vinet. Skulle nu riksens ständer mera otillgäng-