LITTERATUR.
Berättelser ur Svenska Historien af A. Fryxell.
Nittonde och tjugonde delarne.
IL.
Sedan Johan Gyllenstierna lycksts undan-
stöta alla medtöflare om konungagunsten, be:
han ända till sin död snart sagdt enväldig i
Sverige. Det hände att han stundom fattade
och utförde temligen vigtiga beslut utan at
eng fråga Carl derom, men aldrig att Carl
beslöt någon betydligare åtgärd utan att förut
öfverlägga den med Gyllenstierna.
Den nye gunstlingen var icke egennyttig
som de föregående; grunddraget i hans lynne
var icke låg penninglystnad, ej fåfänglig och
flärdfull ärelystnad, utan den väldsammaste
bersklystnad. Han kunde omöjligen lida någon
öfver, icke ens bredvid sig, och han skydde
hvarken grof otackeamhet eller låga stämplin-
gar, då det var fråga om att kufva eller un-
danrödja medtäflare om makten och konunga-
gunsten. Han förföljde och förjagade ur Carls
närmare granskap enhvar som kunnat bli våd-
lig för hans eget inflytande. I rådets ställe
omgaf han konungen med krigare och sina egna
slögtipgar samt höll honora sorgfälligt från
Stockholm. Från de vigtigare embetena sökte
han utestänga den sjelfständiga adeln och in-
prånglade i stället est- och liflänningar, hvilka
ej af fosterlandskärlek tillbakshöillos från att
bli lydiga verktyg åt despotismen. Under allt
detta ådagalade Gyllenstierna sjelf öfverlögsna
slatemannainsigter och utmärkt duglighet. Mar
finner dock, att så väl han gom de öfriga
gunsilipgarne sökte inleda konungen i så många
nya uppslag på en gång samt så intrassla
ONS SS SE