LITTERATUR. Berättelser ur Svenska Historien af A. Fryxell. Nittonde och tjugonde delarne. IL. Sedan Johan Gyllenstierna lycksts undanstöta alla medtöflare om konungagunsten, be: han ända till sin död snart sagdt enväldig i Sverige. Det hände att han stundom fattade och utförde temligen vigtiga beslut utan at eng fråga Carl derom, men aldrig att Carl beslöt någon betydligare åtgärd utan att förut öfverlägga den med Gyllenstierna. Den nye gunstlingen var icke egennyttig som de föregående; grunddraget i hans lynne var icke låg penninglystnad, ej fåfänglig och flärdfull ärelystnad, utan den väldsammaste bersklystnad. Han kunde omöjligen lida någon öfver, icke ens bredvid sig, och han skydde hvarken grof otackeamhet eller låga stämplingar, då det var fråga om att kufva eller undanrödja medtäflare om makten och konungagunsten. Han förföljde och förjagade ur Carls närmare granskap enhvar som kunnat bli vådlig för hans eget inflytande. I rådets ställe omgaf han konungen med krigare och sina egna slögtipgar samt höll honora sorgfälligt från Stockholm. Från de vigtigare embetena sökte han utestänga den sjelfständiga adeln och inprånglade i stället estoch liflänningar, hvilka ej af fosterlandskärlek tillbakshöillos från att bli lydiga verktyg åt despotismen. Under allt detta ådagalade Gyllenstierna sjelf öfverlögsna slatemannainsigter och utmärkt duglighet. Mar finner dock, att så väl han gom de öfriga gunsilipgarne sökte inleda konungen i så många nya uppslag på en gång samt så intrassla ONS SS SE