Article Image
legat af sig i detta hänseende visar det förträffliga fruntimmersporträtt han lemnat till expositionen. Han har derefcer producerat åtskilliga genrestycken, som alltid af konstföreningen och allmänheten mottagits med bifall. Hans marknadsfärd (J8 169) är genom litografiska afbildningar välbekant för den gvenska allmänheten. Slutligen har han äfven arbetat i landskapsgenren och företrädesvis riktat sitt studium och sin produktion åt landskap med kreatur. I denna genre har han gjor stora framsteg och redan lemnat många utmärkta stycken. Hans boskapskreatur bära vittne om en fin karakteristik samt en både stilfull och i detaljerna väl genomförd behandling af allt det, som tillsammans skall ge det hela ett lefvande och sannt uttryck. Med sina mångsidiga anlag och sin förmåga att följa naturen på spåren, skulle hr Anderson säkerligen, om tillfälle lemnades honom til; konststudier i utlandet, kunna gå långt framåt; han skulle kunsa med framgång egna sig åt den högre arten af genremålning och producera storartade bilder ur folklifvet, åt hvilka han genom gin talent i !andskapsoch djurmålning skulle kunna gifva passande staffsge. å att hans taflor, såsom Dielmanns och nägra andra blard de utmärktere Disseldorfer ne, på ett angenämt sätt bildade en öfvergån; från landskapet till genren, samt sätta folkoch naturlif i vederbörlig förening. Eit skrömässigt skiljande af de båda konstarterna, då anlag och talent i begge riktningarne finnas, torde numera knapptnågon vilja förorda. Den förste bland Sveriges djurmäålare ä utan allt tvifvel Wahlbom. Expositionen före ter af honora sju häststycken, som dock allesammans förut varit sedda på smärre expositioner. I en fin och snillrik behandling a: hästen torde näppeligen någon nu lefvande konstnär, om icke Horace Vernet, göra Wahlbom företrädet stridigt. Med verkhg geniali tet förstår han att i bebandlingen af bela strukturen och af de till utseendet obetydligaste tillfälligheter, göra märkbar den öfverallt sig uttalande naturiotentionen. Den mest komplicerade organism behandlar han med en sä kerhet och en jemnhet, som låter hvarje detalj synas utförd med afseende på det hela. Åt hvarje af sina hästar gifver han en bestämd individualitet, som uttalar sig i alla formnyanser och i den än godmodiga, än flammande och djerfva blicken. Ypperst af de nu exponerade stycken synes oss det äldsta af dem, framställande några hästar, som ställa sig tillsammans af fruktan för ett annalkande oväder. I sin osökta och affektfria naturlighet gör det djupare intryck än flera af de yngre styckena, i hvilka en större virtuositet uppenbarar sig. Man kunde i allmänhet önska en något sorgfälligare bebandling af landskapsstaffaget; stundom finner man detta hbistorieradt liksom ryttarefigurerna, hvilket Er ett misstag; menniskorna vexla moder och seder; naturen är densamma, den känner ingen perukstil. Af den utmärkte fogelmålaren v. Wrigh finner raan på expositionen ett stycke, fiamställande ett par dufvor (JV 216). Dessa äro äåtergifna med den finaste natursanning, men det hela gör icke något godt intryck i anseende till det objelpligt fula staffaget. Rättvisligen har man deremot i allo beundrat et: annat fogelstycke, Tuppen vid fatets (JM 118). al H. T. Lundh. Det är sprittande hf och illusorisk sanning i denna bild, i fjädrarne, hållningen och den stolta blicken, och mar väntar att i nästa ögonblick se honom npipps ned efter ett korn i fatet; accesgoirerna äro väl och omeorgsfullt behandlade. Af en elev vid akademien, hr Winge, finnes man ett antal pennritgingar, särdeles fina och väl utförda och, om de förskrifva sig frår hans egen uppfinnivg, röjande en icke obetydlig talang för komposition. Tvenne af dem behandla på ett förtjenstfullt sätt nordiska ämnen, nemligen Thor, som på sin vagn jagar fram genom en flyende skara af jättar och troll, samt Fritbiof, som med sin fosterfader kommer hem till Ingeborg och visar henne den fällda björnen. En annan blanc eleverna, hr Hallman, har exponerat flera genrestycken, hvilka tillkommit efter katalogens tryckning, såsom en Hugenott, ett spelparti m. m., som vittna om anlag och berättiga till goda förhoppningar. (Slutet följer.)

9 juli 1853, sida 3

Thumbnail