STOCKHOLE, den 9 Juli. pl Om den skandinaviska norden ej locker tilil4 sig besökande utländningar genom höjden af sin moderna bildning, genom fullkomligheten atl sin konstflit, med ett ord genom föredömet aft sådana framsteg som tiden söker och fordrar, så parar sig dock med-naturens egen skönhet 4 ett annat intresse, som ofta förer fremlingar till våra sttänder, nemligen begäret att lära känna spåren af en förfluten kultur, från den tid dål norden ännu i sådant afseende stod högt blandj Europas länder. Mer än en gång haiva viati utländningar först läst att sätta värde på våra! egna minnesmärken, när vi set dem uftecknade och beskrifna i dyrbara planchverk, somi! våra egna utvägar ej skulle kusnat åstadkomma. Öima endast ett ringa fåtal af svenskaj? män haft tillfälle att lära känna Gatmards? prakfulla verk öfver den franska nordpolsI i — expeditionen, så torde dock flertalet af demi deri hafva gjort sin första bekantskap med dei! herriiga tempelruinerna i Wisby. å En annan lärd fremliog, den preussiska fril herren Alexander von Minutoli, har nyligen riki! tat norden med en högst värdefull, hksom särdeles praktfull beskrifaiog och afbildning utaf? en bland Skandinaviens dyrbaraste och herr-5 ligaste minnesmärken, nemligen den berömda ; domkyrkan i Trondbjem. Redan för en längre tid sedan hörde vi omtalas att en preusssk embetsman delade sin tid mellan ansträngande administrativa göromål och vidtomfattande stuI dier öfver Nordens byggvadskonst, och för! några veckor sedan öfverraskades vi vid ett ! besök på boklådan af en elegant utstyrd foliovolym under titel: Der Dom 2u Drontheim, und die mittelalterliche christliche Baukunst der Skanl dinawischen Normanen, von Alexänder Freiherrn): von Minutoli, Berlin, Reimer 1853. innehållande några och trettio ark text och tolf förtröffligt utförda litografierade plancher med till-) sammans flera hundrade figurer. Vignetten utgöres af ett intagande panorama öfver staden Trondbjem med den tillstötande fjorden och de omgifvande fjeilarne. Vi hade måhända åtnöjt oss att med några ord på vanligt sätt omnämna tillvaron af detta arbete. Men sjelfva det faktum, att en administrativ embetsman hos en fremmande re-! gering egnar en lång följd af år åt studiet! af ett byggnadsmonument i ett aflägset land, och af sin regering — såsom dedikationen till , konung Fredrik Wilhelm IV i Preussen utvi-Il sar — erhåller uppmuntran och understöd till j dess utgifvande, synes förtjena en allmännare !! uppmärksamhet än af de få män af facket, som kunna intressera sig för sjelfva forskningarne. Men af samma anledning undvika vil också här att afgifva ett omdöme öfver arbetets rent lärda förtjenster, hvilket vi öfverlåta åt våra grundliga och högt förtjente konstdo-! mare och vetenskapsmän vester om fjellet. Om storheten och prakten af denna berömda l! temspelbyggaad är alltför litet bekant hos oss,l så har deremot grannriket ej att förebrå sig samma okunnighet. Redan 1762 utkom il Troudhjem Sechönings Beskrivelse over den tilforn meget prektige och vidt bersmte Dorkirke i Trondbjelmv, och för 15år sedan utgaf assessor Schwach sitt lilla, men klara och brukbara kompendium af Trondhjems historia : och beskrifaing: : En omständighet kunna vi dock med föranledning af detta arbete ej neka oss att härl fraraställa, nerligen den ifver hvarmed åtskilliga af Tysklands forskare börja att hos! den Skandinaviska stammen söka utgångsunkten eller klaven till germaniska traditioner. ifligare än någonsin förut studeras för närvarandei Tyskland vår äldsta historia, och våra gamla landskapslagar hafva blifvit erkända såsom den renaste källan, hvatur det uppväxande nationalmedvetandet nu så ifrigt drifver den yngre generationen af lärde att ösa kännedomen öm forngermanisk rätt. Samma intresse för vår häfd, såsom grunden eller för fu ls l:o det till deras egen, raöter oss på flera andia områden. Vi vilja här icke längre ingå på denna hos befolkningen söder om Östersjön vakcande känsla af frändskap med nordens befolkning, ehuru det är märkligt, hvad också vestra Europas invånare mer än en gång anmärkt, att den måtte hafva sin rot i någon obestämd känsla af fara som hotar från östern, och ett halfmedvetet hehof att se sig om efter likasinnade bundsförvandter mot den påtryckning saom Ryssland redan nu moraliskt uföfvar på deras sambällstillstånd. Här bör endast anmärkas,att det var begäret zettinorden finna nyckeln till den götiska, eller ännu närmare till den normannizska byggnadskonsten, som ledde den ifrågavarande forskarent uppmärksamhet på Trondbjems domkyrka. Vi befara att han går något långt i denna riktning, då han nöstan är böjd att låta den s. k. byzantinska byggnadsstilen, som närmast föregick spetsbågens, hafva blifvit med norska vikingar och korsfarare införd i norden, der tillämpad på dessa gamla berömda träkyrkor, öfver hvilka professor Dahl i sitt förtröffliga arbete om nordens äldsta träbyggnadskonst lemnat så intressanta underrättelser, och derifrån, med den germanniska utvandringen, fortplantat sig till sydligare länder. Nögra få uppgifter om Trondbjeras döm torde få sluta denna korta artikel. Den anlades af biskop. Eisten, för att förherrliga det ställe der den i slaget vid Sticklarstad 1030 fallne konung Olof den Heliges lik funnit sin hviloplats. Men denna anläggning var snarare: en sammanbyggnad af tre äldre kyrkor, som; till en del nedrefvos för att lemna rum åt den; stora blifvande byggnaden, till hvilken de dock; fingo kontribuera en och annan af sina murar. Kring medlet eller slutet af trettonde århundradet stod templet i sin största omfång och rikaste prakt. Genom 9 hufvudportar trädde man in i helgedomen, som erhöll ljus genom 316 fönster; 3361 marmorpelare och pilastrar och en oräknoelig mängd af statyer och OrMämenter gåfvo åt det hela en exempellös glans. ! rån vestra hufvudingången till korets början Å i i i l f 1