upprepa några ljudfall utan någon för detsain.
ma begriplig mening, och pluggar med lock
och trug så många glosor i dess hufvud, at
i vanliga fall efter femton till tjugu rs per
dagogisk tortur elås grarraatikan- is väggen
med hela dess innebåll af klessisk visdom.
Vi fråga på allver, huru mycket klassisk bild-
ning rymmes verkligen ini vir s k. lärda
uppfostran? Aro vära embetsmän, civila och
militära, våra bildade ståndspersoner, särdeleg
genomträngda af klassisk lärdom? Ligger den
romerska rättens konstfulla system klart och
öppet för våra rättslärde, eller äro våra stats-
än genorträngda af demosthenisk vigdom?
Och sjelfva vårt presterskap, som vid riksda-
garne så käöckt ropar på rödvändigheten at
den höga klassissa vishetcns. upprätthållande
inom vär allmänna uppfostrau; burna myck et
hafva dess medlemmar sjelfva i allmänhet
vunnit och bibehållit af sina klassiska studier?
Intresserar dem klassiska forskning det ringaste,
sedan de engång med några från Cicero ut-
plockade glosor, sammansatta till en barbarisk
medeitidejargon, väl svettat sig igenom det
viduaderliga disputationsprofvet för pastoral-
examen? Vi känna personligt ej så få med-
lemmar af det lärda ståndet, som i yngre da-;
gar varit akademiska och gymnasii-lärare i
klassiska ämnen; vi hafva förgäfves i deras
boksamlingar sett oss om efter något tecken
till en fortfarande förkärlek för deras ung-
domsårs älsklingsstudier. Med sista examen
eller disputationsprofvet ställas vapigen auk-
torerna på hyllan, der decenniers, dam efter-
hand skyddar dem för en profanerande be-
röring.
Vi känna visserligen äfven undantag, män
hos hvilka kännedomen om forntiden är rik
och lefvande. Men de äro ganska få. För
det stora flertalet är den enda frukten at tjugu-
äriga skolstudier den sublima visheten att sub-
jektet skall stå i nominativus, — när det ej
händelsevis står i eri annan kasus, 0. z. v.
Xed denna afskräckande formalism förnötes
den största och bästa delen af lärotiden. Man
lärer sig skrifva eländigt latin, ännu sämre
svenska, och de Jefvande språkens ständigt
användbara och lika formbildande kunskap
eftersättes till förmån för den älskade latinska
grammatikan. Det ordas en hel del om den
outsägliga- nyttan af detta språkstudium för
förståndets formella och förberedande utveck-
ling: Vi hafva dock ej sett att den vanliga
latinläsvingen framkallat många genier i ma-
tematik, historia; filosofiskt tankedjup, eller att
dess vanliga bedrifvande i våra gamla skolor
ens för flertalet betydligt lättat inhemtandet af
de lefvande- språken, hvarpå man dock i all-
mänhet lägger så mycken vigt.
En redbar och grundlig bekantskap med de
gamla språken, såsom medel! för en klar och
undlig bekantskep med den gamla verldens
kultur, åskådningssätt, seder och samhälls-
inrättningar: sådan är, enligt vårt begrepp, den
enda klassiska odling som bär några värde-
rikare frukter. Denna gedigna klassiska od-
ling är hos oss beklagligtvis alltför sällsynt.
Vi äro öfvertygade att det gifvez få länder,
der det står klenare till med den klassiska
bildningen än i Sverige. Formen är här så
öfvervägande vigtig, att intresset för innehål-
let får stå alldeles tillbaka, och till och med
vid våra universiteter sitter man och metar
glosor i den Ciceroniska diktionens klara vat-
ten, tills man nästan glömmer hvem Cicero
var och hvilkenroll han spelte i sitt fädernes-
lands öden. Om man examinerade flertalet
af ynglingar öfver innehållet af de klsssiska
författare, med genomtuggandet eller kriticeran-
det af hvilkas fraseologi de i åratal sysselsatt sig,
gkulle vi tro att resultatet komme att gifva
det kraftigaste stöd åt vårt yttrade omdöme.
Vi läste :häromdagen följande hjertnjupna
utgjatelse, hvilken lärer förskrifva sig från nå-
gon lärd, på en gång stor historikus och na-
turforskare:
Väåra fäder visste ej huru äskan slog, kända ci?
äångans kraft, men de visste hvarföre en Ep.i:sva
das, en Codrus dog, och de uppfattade deras bilder
med själ oeh bjerta och skapade sig månget odödligt
minne.
Utan att ifrågasätta. huruvida ej bekantska-
pen med fäderneslandets egna häfder, som
ära 088 hvarföre en Engelbrecht, en Gustat
Adolf den store dog, är egnad att fylla själ
och -bjerta med odödliga minnenj: vilja vi en-
dast erinra, huruledes våra förfäder för hun-
dra och tvåhundra år tillbaka visste hvarföre
Epaminondas, visste hvarföre Codrus dog; men
hvarken Codrus eller Epaminondas hindrade
mer än en af dem att: för ryskt eller franskt
guld sälja sitt eget samvete och sitt lands dy-
raste intressen. Adeln och prelaterna i den
firade snillekonungens lättsinniga hof voro ej
bortkomna i sina klassiska stycken, och lik-
väl hvilken politik och hvilka seder? Hans
son, den olycklige Gustaf Adolf, var inga-
lunda obekant med sin Cornelius Nepos, och
likväl bragte han fäderneslandet på branten af!
en afgrund. Oeh våra nu lefvande statsmän,
hvilka vi gerna tilltro den djupaste klassiska
lärdom i förening med den mest oförvitliga
likgiltighet för åskans slag och ångans kraft
och andra lika vulgära ämnen, hvad stort har
flertalet afdem dermed uträttat, hvilka odöd-
liga minnen skola de efterlemna?
Hvarje sann kunskap är ädel. och behöfver
ej utom sig sjelf söka sitt ändamål. Vigifva
all ära åt den klassiska odlingens formbildande
kraft, och vi hysa framför allt en djup akt-
ning för dess vördnadsbjudande: och sannt
själsbildande innehåll. -Men denna formbil-
dande kraft och detta själsodlande innehåll!
har hvatje verklig vetenskap, till och med den!
som befattar sig med så låga och simpla äm-!
nt men KARM 2 hkang Klan neoh fngans kraft. ochi