upprepa några ljudfall utan någon för detsain. ma begriplig mening, och pluggar med lock och trug så många glosor i dess hufvud, at i vanliga fall efter femton till tjugu rs per dagogisk tortur elås grarraatikanis väggen med hela dess innebåll af klessisk visdom. Vi fråga på allver, huru mycket klassisk bildning rymmes verkligen ini vir s k. lärda uppfostran? Aro vära embetsmän, civila och militära, våra bildade ståndspersoner, särdeleg genomträngda af klassisk lärdom? Ligger den romerska rättens konstfulla system klart och öppet för våra rättslärde, eller äro våra statsän genorträngda af demosthenisk vigdom? Och sjelfva vårt presterskap, som vid riksdagarne så käöckt ropar på rödvändigheten at den höga klassissa vishetcns. upprätthållande inom vär allmänna uppfostrau; burna myck et hafva dess medlemmar sjelfva i allmänhet vunnit och bibehållit af sina klassiska studier? Intresserar dem klassiska forskning det ringaste, sedan de engång med några från Cicero utplockade glosor, sammansatta till en barbarisk medeitidejargon, väl svettat sig igenom det viduaderliga disputationsprofvet för pastoralexamen? Vi känna personligt ej så få medlemmar af det lärda ståndet, som i yngre da-; gar varit akademiska och gymnasii-lärare i klassiska ämnen; vi hafva förgäfves i deras boksamlingar sett oss om efter något tecken till en fortfarande förkärlek för deras ungdomsårs älsklingsstudier. Med sista examen eller disputationsprofvet ställas vapigen auktorerna på hyllan, der decenniers, dam efterhand skyddar dem för en profanerande beröring. Vi känna visserligen äfven undantag, män hos hvilka kännedomen om forntiden är rik och lefvande. Men de äro ganska få. För det stora flertalet är den enda frukten at tjuguäriga skolstudier den sublima visheten att subjektet skall stå i nominativus, — när det ej händelsevis står i eri annan kasus, 0. z. v. Xed denna afskräckande formalism förnötes den största och bästa delen af lärotiden. Man lärer sig skrifva eländigt latin, ännu sämre svenska, och de Jefvande språkens ständigt användbara och lika formbildande kunskap eftersättes till förmån för den älskade latinska grammatikan. Det ordas en hel del om den outsägliganyttan af detta språkstudium för förståndets formella och förberedande utveckling: Vi hafva dock ej sett att den vanliga latinläsvingen framkallat många genier i matematik, historia; filosofiskt tankedjup, eller att dess vanliga bedrifvande i våra gamla skolor ens för flertalet betydligt lättat inhemtandet af de lefvandespråken, hvarpå man dock i allmänhet lägger så mycken vigt. En redbar och grundlig bekantskap med de gamla språken, såsom medel! för en klar och undlig bekantskep med den gamla verldens kultur, åskådningssätt, seder och samhällsinrättningar: sådan är, enligt vårt begrepp, den enda klassiska odling som bär några värderikare frukter. Denna gedigna klassiska odling är hos oss beklagligtvis alltför sällsynt. Vi äro öfvertygade att det gifvez få länder, der det står klenare till med den klassiska bildningen än i Sverige. Formen är här så öfvervägande vigtig, att intresset för innehållet får stå alldeles tillbaka, och till och med vid våra universiteter sitter man och metar glosor i den Ciceroniska diktionens klara vatten, tills man nästan glömmer hvem Cicero var och hvilkenroll han spelte i sitt fäderneslands öden. Om man examinerade flertalet af ynglingar öfver innehållet af de klsssiska författare, med genomtuggandet eller kriticerandet af hvilkas fraseologi de i åratal sysselsatt sig, gkulle vi tro att resultatet komme att gifva det kraftigaste stöd åt vårt yttrade omdöme. Vi läste :häromdagen följande hjertnjupna utgjatelse, hvilken lärer förskrifva sig från någon lärd, på en gång stor historikus och naturforskare: Väåra fäder visste ej huru äskan slog, kända ci? äångans kraft, men de visste hvarföre en Ep.i:sva das, en Codrus dog, och de uppfattade deras bilder med själ oeh bjerta och skapade sig månget odödligt minne. Utan att ifrågasätta. huruvida ej bekantskapen med fäderneslandets egna häfder, som ära 088 hvarföre en Engelbrecht, en Gustat Adolf den store dog, är egnad att fylla själ och -bjerta med odödliga minnenj: vilja vi endast erinra, huruledes våra förfäder för hundra och tvåhundra år tillbaka visste hvarföre Epaminondas, visste hvarföre Codrus dog; men hvarken Codrus eller Epaminondas hindrade mer än en af dem att: för ryskt eller franskt guld sälja sitt eget samvete och sitt lands dyraste intressen. Adeln och prelaterna i den firade snillekonungens lättsinniga hof voro ej bortkomna i sina klassiska stycken, och likväl hvilken politik och hvilka seder? Hans son, den olycklige Gustaf Adolf, var ingalunda obekant med sin Cornelius Nepos, och likväl bragte han fäderneslandet på branten af! en afgrund. Oeh våra nu lefvande statsmän, hvilka vi gerna tilltro den djupaste klassiska lärdom i förening med den mest oförvitliga likgiltighet för åskans slag och ångans kraft och andra lika vulgära ämnen, hvad stort har flertalet afdem dermed uträttat, hvilka odödliga minnen skola de efterlemna? Hvarje sann kunskap är ädel. och behöfver ej utom sig sjelf söka sitt ändamål. Vigifva all ära åt den klassiska odlingens formbildande kraft, och vi hysa framför allt en djup aktning för dess vördnadsbjudande: och sannt själsbildande innehåll. -Men denna formbildande kraft och detta själsodlande innehåll! har hvatje verklig vetenskap, till och med den! som befattar sig med så låga och simpla äm-! nt men KARM 2 hkang Klan neoh fngans kraft. ochi