stjerna; att fyra major Oxehufvud tillhöriga
hästar obehörigen blifvit upptagne såsom till-
hörande grefve Björnstjernas sqvadron och ra-
tioner för dem der beräknats; samt att vid
grefve Björnstjernas sqvadron funnes en gar-
dist som aldrig biifvit konfirmerad.
För öfrigt hänvisa vi till redogörelsen för
målet och få blott här upplysa, att krigsfiskalen
deri ännu icke afgifvit sitt slutliga embetsmemo-
rial eller framstöllt några ansvarspåståenden.
Sp—
LITTERATUR.
Berättelser ur Svenska Historien af A. Fryzell.
Nittonde och tjugonde delarne.
I.
Det är anmärkningsvärdt, att just de re-
genter, som synas sjelfrådigast och minst be-
nägna att göra afseende på lagliga rådgifvare
samt trotsa sjelfva den bestående författnin-
gen, mest äro beroende af gunstlingar och an-
dra ofta temligen obetydliga personer, myc-
ket mer än sådana monarker som af konsti-
tutioner äro inskränkta till sin makt. Så var
ock förhållandet med Carl XI. Få regenter
ha till den grad som han uppammat en skara
af mäktiga gunstlingar, ehuru han både i af-
seende på myndighet och skaplynne syntes
vara som man säger karl för sin hatt.
Den förste som på detta sätt ryckte till sig
makten var Magnus Gabriel De la Gardie, en
person som genom Fryxells forskningar fram-
står i nytt ljus — och ej det bästa, eburu rätt-
visa göres åt flera hans lysande egenskaper.
De la Gardie var den som först, för att öka
eget inflytande, ,sökte minska rådets och skilja
det från konungen. Han införde bruket, att
Carl lät om eftermiddagarne till sin sängkam-
mare hopkalla blott några få partivänner bland
rådsherrarne, med hvilka, samt med några
bland skrifvarestaten, många ärender blefvo
öfverlagda och afgjorda. Till detta sängkam-
marråd drogos småningom alla de vigtigare
göromålen. Redan 1673 klagade rådsherrarne
att de hade föga förtroende, föga delistyrel-
sen; att deras domsrätt i revisionsmål blef
tidtals upphäfd; att de ej fingo del af sven-
ska. sändebudens bref från de utländska hof-
ven o. 8 v. Alla utmärktare män blefvo
småningom undanstängda, hvaremot Carl om-
gafs med dels obetydliga personer, dels upp-
komlingar, hvilka, såsom beroende af De la
Gardie som framskjutit dem, borde bli hans
lydiga och villiga handtlangare.
Från början af 1673 till våren: 1675 var
De la Gardie nästan enväldig. Hvad som mest
stärkte hans gunst var den beredvillighet hvar-
med han understödde Carls brinnande krigs-
lystnad.
En mängd exempel framläggas på den egen-
nytta, hvarmed De la Gardie missbrukade sitt
inflytande.
Den lägste bland sängkammarråden var kam-
martjenaren Zacharias Renhorn, som hade
icke litet att säga och hastigt uppklef till lycka
och värdigheter. Redan i Mars 1673 blef han
bofintendent och tre dagar derefter adlad med
namnet Rehnberg. :
En annan var statssekreteraren Hoghusen,
lika stark i ölstopet gom i bläckhornet.
Kanslirådet Örnstedt var en mycket ansedd
och skicklig skriftställare, men utan all sjelf-
ständighet, Tadel för mutor och egennytta,
följde ock hans namn.
Dennes måg Johan Rehnsköld var en in-
skränkt, rå och högfärdig. man, blott ett tank-
löst redskap åt de andra. Han framskuffades
mest för att förbinda -den oumbärlige svär-
fadren.
Den snillrike och i många afseenden ut-;
märkte Erik Lindsköld, af hvilken Fryxellll
lemnar ett helt nytt porträtt, skulle gifva glans !
åt det hela. Han öfvertog småningom alla
inrikes angelägenheterne under det De la
Gardie skötte de yttre och tillika bar namn
för det hela. Egennytta var äfven hos ho-
nom en framstående egenskap. Han vann
mycket inflytande genom att understödja Carls
krigslystnad.
Gripenhielm, konungens informator, tillhörde
ock detta hemliga råd. Han utdelade sina
gracer till höger och venster mot kontant er-
känsla. Han och Lindsköld visste att ömse-
sidigt förskaffa hvarandra dylika inkomster,
och man liknade dem i sådant hänseende vid
presten och klockaren, hvilka namn de ock
fingo bära. Man harmades allmänt öfver det
högmod och den fåfänga, som båda dessa
uppkomlingar så hastigt utvecklade. Täflande
i praktfullt lefnadssätt var dock Gripenhielm
en fullkomlig odoga bredvid den lika outtrött-
lige som skicklige Lindsköld.
Konungens tid användes för det mesta på
jagt, nöjen och mönstringar. Rådet lemnade
under missnöje och hemligt knot plats åt de
mäktiga uppkomlingarne.
- Det olyckliga brandenburgska kriget blef
De la Gardies fall. Missnöjet kräfde ett offer.
De otacksarama uppkomlingarne, som ansågo
sig ej längre behöfva De Ia Gardies skydd,
bidrogo med synnerlig ifver till hans störtande.
Konungen behandlade honom från denna tid
lika orättvist som han förut blindt hyllat ho-
nom.
I dessa stämplingar framträder en ny aspi-
rant till hofgunsten — Johan Gyllenstierna,
som länge syftade att intaga De la Gardies,
plats. Han vann dock ej nu målet. För attly
störta Dela Gardie hade Gyllenstierna olyck-!rc
I — MOJJE
står man invid platsen och ser rummet, der
cc V- om ch NA FR kr Rn Rn
mm rd HM Ad OO FP hr OM MM Mc PD M Dm nr OÖ FM MH FA vå rt pr