täta skogar och busksnår, der i synnerhet en
gräsligt taggig Acacia (A. horrida eller på
engelska Wait-a-bit) — likasom en visa Ci-
stus-art hämmade fransmännens frambrott på
Pyreneiska halfön under Näpoleonska inkräkt-
ningen 1809—10 — gjört det alldeles omöj-
ligt för engelsmännen att framtränga, hafva de
utan tvifvel tillfogat sina motståndare rätt all-
varsamma och känbara förläster, ehuru na-
turligtvis de officiella rapporterna nästan ute-
slutande haft att omförmäla, buru många kaff-
rer man dödat, huru många oxar och hästar
man tagit o. s..v. Nu är emellertid det fruk-
tansvärda och fruktlösa kriget slutadt. Män-
dagen - innan vår ankomst offentliggjordes
stilleståndets afslutande; och gränskolonisterra
äro ånyo lemnade att försvara sig sjelfva mot
de grymma urinvånarnes blodiga anfall.
Sammansmältandet af de fordna och närva-
rande herrarne kan dock ingalunda sägas ännu
vara åstadkommet. Holländskan är ännu hvar-
dagsspråket, och till: och med i Capstaden
finner man ganska många (t. ex. på det om-
nibuskontor, der jag köpte biljett för att kom-
ma till Stellenbosch), för hvilka engelskan är
alldeles okänd. Holländska vanor och tycken
äro äfven ännu till största delen rådande, och
man påstår att vid pass nio tiondedear af be-
folkningen äro den gamla holländska. Att
dessa ogerna se sväldet från dem tagets och
med oblida ögon betrakta de stolta, styfsin-
nade brittiska inkräktarne, bör förefalla tem-
igen naturligt. Skulle man tro, hvad de
sjelfva och isynnerhet fransyska skriftställare
hafva att förtälja om sengelska oketii Syd-
Afrikar,, så skulle också holländärne med skäl
kunna ansevBig lindrigast sagdt styfmöderligt
behandlade äf engelsmännen. Att befolknin-
gen varit underkastad en särdeles egen be-
handling af de maktegande synes, utan-att
sätta tro till allade anklagelsepunkter man