täta skogar och busksnår, der i synnerhet en gräsligt taggig Acacia (A. horrida eller på engelska Wait-a-bit) — likasom en visa Cistus-art hämmade fransmännens frambrott på Pyreneiska halfön under Näpoleonska inkräktningen 1809—10 — gjört det alldeles omöjligt för engelsmännen att framtränga, hafva de utan tvifvel tillfogat sina motståndare rätt allvarsamma och känbara förläster, ehuru naturligtvis de officiella rapporterna nästan uteslutande haft att omförmäla, buru många kaffrer man dödat, huru många oxar och hästar man tagit o. s..v. Nu är emellertid det fruktansvärda och fruktlösa kriget slutadt. Mändagen innan vår ankomst offentliggjordes stilleståndets afslutande; och gränskolonisterra äro ånyo lemnade att försvara sig sjelfva mot de grymma urinvånarnes blodiga anfall. Sammansmältandet af de fordna och närvarande herrarne kan dock ingalunda sägas ännu vara åstadkommet. Holländskan är ännu hvardagsspråket, och till: och med i Capstaden finner man ganska många (t. ex. på det omnibuskontor, der jag köpte biljett för att komma till Stellenbosch), för hvilka engelskan är alldeles okänd. Holländska vanor och tycken äro äfven ännu till största delen rådande, och man påstår att vid pass nio tiondedear af befolkningen äro den gamla holländska. Att dessa ogerna se sväldet från dem tagets och med oblida ögon betrakta de stolta, styfsinnade brittiska inkräktarne, bör förefalla temigen naturligt. Skulle man tro, hvad de sjelfva och isynnerhet fransyska skriftställare hafva att förtälja om sengelska oketii SydAfrikar,, så skulle också holländärne med skäl kunna ansevBig lindrigast sagdt styfmöderligt behandlade äf engelsmännen. Att befolkningen varit underkastad en särdeles egen behandling af de maktegande synes, utan-att sätta tro till allade anklagelsepunkter man