;lembetsmän samt för fyra- femtusen prester och högre
skollärare skulle komma att gälla mera, än de för
flera hundra tusen skattiragande svenska män. Man
kan ej neka 1 är fyndig nog.
Mycket mera vc säga om setta förslag ; men
jeg beböfrer oj upptaga mötets tid dermed. Så t
-Jex. är det gamla kontitutionsutskottets makt och in:
jäytelse snarare ökad än minskad; och man vet hvså
det gjort för underverk i ståndsrepråsentationeo. Tal-
I männen få vägra proposition. Aflöningen för-riks-
I dagsmännen säges skola utgå af de väljande; men
man finner lätt af Adelns och Presteständets avtal,
att den snart kommer att kastas på statskassan och
hufvudsakligen att betalas af borgare och bönder.
Dock — jag behöfver ej säga mera. Man har i de
nuvarande sammansatta utskotten, der ofia 120 per-
Isoner af alla fyra ständen sitta samlade och i de
förstärkta utskotten, der den förseglade sedlen af-
gör hazardspelet om fåderneslandets ve eller väl,
en förebild af den lycka, som man ämnar oss. Al-
drig må reformvännerna kunna tveka om hvad de i
detta afseende böra göra; ty olycklig blefve den stund,
då det förslaget blefve Sveriges grundlag.
Hr Bohlin hade sednast i dessa dagar uppmärksamt
granskat det hvilande förslaget, med den innerliga
önskan att finna det sådant att landets reformvänner
mätte kunna förena sig att verka för dess antagande,
visst icke säsom en tillfyllestgörande förbättring i
statsskicket ,, men såsom ett, om ock ringa, steg
framät, ett medel att komma til något bättre. Fan
hade sett och hört detta förslag ur sädan synpunkt
lvarmt förordas i tryck, skrift och tal, förordas af
män, till hvilkas omdöme och redbarhet han hade
stort förtroende. Senast hade, i en enskild samman-
komst för någon kort tid sedan, en här närvarande
aktad f. d. riksdagsman, byggmästaren Uhr — en af
dem som varit med om Örebro-förslaget och ännu
lvidhbäller detta såsom det bästa hittills framlagda —
varmt förordat det hvilande förslaget säsom ett öfver-
gängsförslag ; och talaren hade, likasom flere af hans
vänner, varit mycket benägen att omfatta samma
tanke. Men en närmare granskning af förslaget hade
gjort detta omöjligt, hade visat förslaget blott ännu
mera förkastligt, än någon förut ansett detsamma. Han
I hade genomgätt förslaget med penna i hand och an:
teckrat sina anmärkningar, — detta i tanke att här
nödgas uppträda mot flere sina vänner; men ville ej
uppehälla tiden med dessa anmärkningar, då, säsom
nu visar sig, ingen benägenhet för detta förslag fin-
nes. Hr Hjerta hade också framlagt flere af de an:
märkningar ban eljest skulle velat göra. Några al
skälen till sin förkastelsedom ville han dock framlägga.
Uti inledningen till förslaget framhälles nödvåndig-
heten att, för verkställigheten af en reform, man ij
främsta rummet bör gifva noggrann akt på de punk:
ter om hvilka alla äro ense. Sävida ej ordet alla
skall förstäs bokstafligt — i hvilket fall väl ingen
reform vore möjlig, emedan den största orimlighet
har eller kan hafva nägon försvarare —; utan der
med förstås det vida öfvervägande flertalet inom hela
folket, säledes äfven bland acelo; så torde väl upp:
hörandet af adelns sjelfskrifvenhet vara en punkt
bvarom alla äro ense. Sjelfva ständet har uttalat
denna tanke säsom princip, eburu, när fräga upp:
stätt om verkställigheten, om tankens framträdande i
bandling, det gätt, säsom med dylika princip-betän:
kanden ofta brukar gä, eller såsom sagan om konung
Salomo och hans narr Markolfus förtäljer. Markol:
fus hade intet att invända mot konung Salomos dom
stt han, Markolfus,: skulle hänga; han tvertom god:
kände principen, men han ville tillgodonjuta sitt pri-
vilegium att sjelf välja träd till galge, och kunde
omöjligen utfinna nögot härtill passånde; m. a. 0.:
han kunde ej komma ötverens om sättet att härvid
gä till väga. — Till och med hr v. Hartmansdorff
har erkänt orimligheten af adelns sjelfskrifvenhet och
uttalat sig för densammas upphäfvande. — Konstitu-
tionsutskottet har ock verkligen till namnet tagit bori
denca sjelfskrifvenhet; -men blott för att så mycket
säkrare i annan form befästa henne för everldliga
tider. Adeln skall nemligen uppoffra sin dyra polska
rätt att, genom alla sina capita och andre som kunna
ätkomma fullmakter, deltaga i riksdagsförbandlingarne;
men äger deremot att inom sig välja 60 represen-
tanter utan annat vilkor än bördsadelns, födselns,
blodets. I det ursprungliga förslaget är stadgadt att
riksdagsmännen skola ätnjuta arfvoden ur statsmedlen
— d. v. 8. att äe skattdragande ofrälse skola draga
största tungan af kostoaderna för att befästa adelns
riksförderfliga inflytande. Men detta stadgande har se-
dan blifvit ändradt derhän, att valmännen skola sjelfve
bekosta sine representanters underhåll. Sälunda skulle
omkring 1000 hufvudmän för Sveriges adeliga ätter
bekosta riksdagsmanna-arfvode för 60 representan-
ter, — d. v. s. att — om man antager att alla dessa I
hufvudmän verkligen kunna betala — hvarje valman
skulle, för en, icke sällsynt ärslång riksdag, hafva att
i riksdagskostnader erlägga, lindrigt räknadt, 180 rd:
bko, då resekostnader och dagtraktamenten upptagas
i summa till 8 rdr 16 sk. pr dag, eller för 60 riksdags-
män — 500 rdr bko dagligen, hvilket för är gör
180,000 rdr bko. Dä man nu vet att mänga adeliga
huivudmän äro alldeles utfattiga — sålunda satt
vid 1848 ärs riksdag en ung adelsman från denna
ort på grund af fullmakt, utfärdad af en adlig huf-
vudman, som var fattigbjon, och fullmakten betaltes
med en gris; för mängen adelsman är en dylik fall-
maktslösen, vid hvarje riksdag hans största kontanta
inkomst; talaren hade sjelf varit närvarande då en
sädan hufvudman, som dock ej var utblottad, utan
bergade sig bjelpligt, till en nu afliden klädeshand
lare i Stockholm, oaktadt de närvarandes hän, afyt-
trade sin fullmakt mot valuta af en rock och ett par
byxor, äfvensom han kände hurusom en riddarhus:
ledamot hatt fullmakt utfärdad af sin gärdsdräng, m.Å
fl. dylika exempel —; så kan väl antagas för säkert
att äfven om ständets ännu obekanta ordning skulle
stadga ett rundeligt nominelt arfvode, dock så ställes
att detta arfvode ej i verkligheten så tungt drabbar
den lilla hop af hufvudmän, som har nägot att be-
tala, - För sädant ändamäl skulle sannolikt till repre:
sentanter utses dels i Stockholm bosatte -embets- och
tjenstemän af adel, dels ett mindre antal mera ari-
stokratiskt sinnade, rika, adeliga possessionater, hvilka
sjelfve kunde och ville bekosta sitt underhäll. Dessa
skulle naturligtvis i första rummet anse för plikt att
konservera ständet, att iakttaga sina valmäns intresse,
önskningar, kanske fördomar; hvarförutan det är en
gammal sanning, en gång framställd af en utmärkt
diplomat, att icke aflönte riksdagsmän äro för staten
de dyraste. Väl kan man vänta att efter 2—3 riks-
dagar, bördan att underhålla riksdagsmännen; äfven
de adliga, skulle öppet kastas -pä statskassan; men
riddarhusets skaplynne vore dä redan en gäng för
alla bestämdt. Valde på grund af börd och blod,
eller någon pergaments-amulett, skulle riddarhus-
medletsmarne svärligen kunna förneka sitt ursprung,
mängen kanske med sin vilja nödgas förfäkta före-
träden dem man gerna vill ur inbillningens verld öf-
verflytta till verklighetens. I stället för värt nuva-
rande riddarhus — hvilket har nägenting demokra-
tiskt, så tillvida som stenhuggaren eller gesällen, om l
adelsman, röstar lika med den fullblodigaste grefve;
hvilket är sällan fulltaligt samt emot regeringens och
tre ständs beslut de facto är alldeles vanmäktigt —
skulle vi få ett riddarhus, kanske sammansatt af mera
personligt utmärkte och duglige män, hvilka, om in
gängne genom allmänna eller samfälta val, skulle
vara en vinst för riksförsamlingen, men hvilka, så-
vida de ville bibehälla sina valmäns förtroende, ja,
såvida de ville ledas af dem, nu skulle nödgas attl
förfäkta kastförhällanden och sambhällsfiendtliga läror ;
ett riddarhus, mera -erke aristokratiskt, mot all fri-
sinnad samhällsutveckling mera fiendtligt och mäktigt, :
ja, i stånd att lagligen kunna trotsa bäde konunga-
och folk-vilja. ,
Under nuvarande förhållanden hafva flera af Rid-
NN
INSER