;lembetsmän samt för fyrafemtusen prester och högre skollärare skulle komma att gälla mera, än de för flera hundra tusen skattiragande svenska män. Man kan ej neka 1 är fyndig nog. Mycket mera vc säga om setta förslag ; men jeg beböfrer oj upptaga mötets tid dermed. Så t -Jex. är det gamla kontitutionsutskottets makt och in: jäytelse snarare ökad än minskad; och man vet hvså det gjort för underverk i ståndsrepråsentationeo. TalI männen få vägra proposition. Aflöningen för-riksI dagsmännen säges skola utgå af de väljande; men man finner lätt af Adelns och Presteständets avtal, att den snart kommer att kastas på statskassan och hufvudsakligen att betalas af borgare och bönder. Dock — jag behöfver ej säga mera. Man har i de nuvarande sammansatta utskotten, der ofia 120 perIsoner af alla fyra ständen sitta samlade och i de förstärkta utskotten, der den förseglade sedlen afgör hazardspelet om fåderneslandets ve eller väl, en förebild af den lycka, som man ämnar oss. Aldrig må reformvännerna kunna tveka om hvad de i detta afseende böra göra; ty olycklig blefve den stund, då det förslaget blefve Sveriges grundlag. Hr Bohlin hade sednast i dessa dagar uppmärksamt granskat det hvilande förslaget, med den innerliga önskan att finna det sådant att landets reformvänner mätte kunna förena sig att verka för dess antagande, visst icke säsom en tillfyllestgörande förbättring i statsskicket ,, men såsom ett, om ock ringa, steg framät, ett medel att komma til något bättre. Fan hade sett och hört detta förslag ur sädan synpunkt lvarmt förordas i tryck, skrift och tal, förordas af män, till hvilkas omdöme och redbarhet han hade stort förtroende. Senast hade, i en enskild sammankomst för någon kort tid sedan, en här närvarande aktad f. d. riksdagsman, byggmästaren Uhr — en af dem som varit med om Örebro-förslaget och ännu lvidhbäller detta såsom det bästa hittills framlagda — varmt förordat det hvilande förslaget säsom ett öfvergängsförslag ; och talaren hade, likasom flere af hans vänner, varit mycket benägen att omfatta samma tanke. Men en närmare granskning af förslaget hade gjort detta omöjligt, hade visat förslaget blott ännu mera förkastligt, än någon förut ansett detsamma. Han I hade genomgätt förslaget med penna i hand och an: teckrat sina anmärkningar, — detta i tanke att här nödgas uppträda mot flere sina vänner; men ville ej uppehälla tiden med dessa anmärkningar, då, säsom nu visar sig, ingen benägenhet för detta förslag finnes. Hr Hjerta hade också framlagt flere af de an: märkningar ban eljest skulle velat göra. Några al skälen till sin förkastelsedom ville han dock framlägga. Uti inledningen till förslaget framhälles nödvåndigheten att, för verkställigheten af en reform, man ij främsta rummet bör gifva noggrann akt på de punk: ter om hvilka alla äro ense. Sävida ej ordet alla skall förstäs bokstafligt — i hvilket fall väl ingen reform vore möjlig, emedan den största orimlighet har eller kan hafva nägon försvarare —; utan der med förstås det vida öfvervägande flertalet inom hela folket, säledes äfven bland acelo; så torde väl upp: hörandet af adelns sjelfskrifvenhet vara en punkt bvarom alla äro ense. Sjelfva ständet har uttalat denna tanke säsom princip, eburu, när fräga upp: stätt om verkställigheten, om tankens framträdande i bandling, det gätt, säsom med dylika princip-betän: kanden ofta brukar gä, eller såsom sagan om konung Salomo och hans narr Markolfus förtäljer. Markol: fus hade intet att invända mot konung Salomos dom stt han, Markolfus,: skulle hänga; han tvertom god: kände principen, men han ville tillgodonjuta sitt privilegium att sjelf välja träd till galge, och kunde omöjligen utfinna nögot härtill passånde; m. a. 0.: han kunde ej komma ötverens om sättet att härvid gä till väga. — Till och med hr v. Hartmansdorff har erkänt orimligheten af adelns sjelfskrifvenhet och uttalat sig för densammas upphäfvande. — Konstitutionsutskottet har ock verkligen till namnet tagit bori denca sjelfskrifvenhet; -men blott för att så mycket säkrare i annan form befästa henne för everldliga tider. Adeln skall nemligen uppoffra sin dyra polska rätt att, genom alla sina capita och andre som kunna ätkomma fullmakter, deltaga i riksdagsförbandlingarne; men äger deremot att inom sig välja 60 representanter utan annat vilkor än bördsadelns, födselns, blodets. I det ursprungliga förslaget är stadgadt att riksdagsmännen skola ätnjuta arfvoden ur statsmedlen — d. v. 8. att äe skattdragande ofrälse skola draga största tungan af kostoaderna för att befästa adelns riksförderfliga inflytande. Men detta stadgande har sedan blifvit ändradt derhän, att valmännen skola sjelfve bekosta sine representanters underhåll. Sälunda skulle omkring 1000 hufvudmän för Sveriges adeliga ätter bekosta riksdagsmanna-arfvode för 60 representanter, — d. v. s. att — om man antager att alla dessa I hufvudmän verkligen kunna betala — hvarje valman skulle, för en, icke sällsynt ärslång riksdag, hafva att i riksdagskostnader erlägga, lindrigt räknadt, 180 rd: bko, då resekostnader och dagtraktamenten upptagas i summa till 8 rdr 16 sk. pr dag, eller för 60 riksdagsmän — 500 rdr bko dagligen, hvilket för är gör 180,000 rdr bko. Dä man nu vet att mänga adeliga huivudmän äro alldeles utfattiga — sålunda satt vid 1848 ärs riksdag en ung adelsman från denna ort på grund af fullmakt, utfärdad af en adlig hufvudman, som var fattigbjon, och fullmakten betaltes med en gris; för mängen adelsman är en dylik fallmaktslösen, vid hvarje riksdag hans största kontanta inkomst; talaren hade sjelf varit närvarande då en sädan hufvudman, som dock ej var utblottad, utan bergade sig bjelpligt, till en nu afliden klädeshand lare i Stockholm, oaktadt de närvarandes hän, afyttrade sin fullmakt mot valuta af en rock och ett par byxor, äfvensom han kände hurusom en riddarhus: ledamot hatt fullmakt utfärdad af sin gärdsdräng, m.Å fl. dylika exempel —; så kan väl antagas för säkert att äfven om ständets ännu obekanta ordning skulle stadga ett rundeligt nominelt arfvode, dock så ställes att detta arfvode ej i verkligheten så tungt drabbar den lilla hop af hufvudmän, som har nägot att betala, För sädant ändamäl skulle sannolikt till repre: sentanter utses dels i Stockholm bosatte -embetsoch tjenstemän af adel, dels ett mindre antal mera aristokratiskt sinnade, rika, adeliga possessionater, hvilka sjelfve kunde och ville bekosta sitt underhäll. Dessa skulle naturligtvis i första rummet anse för plikt att konservera ständet, att iakttaga sina valmäns intresse, önskningar, kanske fördomar; hvarförutan det är en gammal sanning, en gång framställd af en utmärkt diplomat, att icke aflönte riksdagsmän äro för staten de dyraste. Väl kan man vänta att efter 2—3 riksdagar, bördan att underhålla riksdagsmännen; äfven de adliga, skulle öppet kastas -pä statskassan; men riddarhusets skaplynne vore dä redan en gäng för alla bestämdt. Valde på grund af börd och blod, eller någon pergaments-amulett, skulle riddarhusmedletsmarne svärligen kunna förneka sitt ursprung, mängen kanske med sin vilja nödgas förfäkta företräden dem man gerna vill ur inbillningens verld öfverflytta till verklighetens. I stället för värt nuvarande riddarhus — hvilket har nägenting demokratiskt, så tillvida som stenhuggaren eller gesällen, om l adelsman, röstar lika med den fullblodigaste grefve; hvilket är sällan fulltaligt samt emot regeringens och tre ständs beslut de facto är alldeles vanmäktigt — skulle vi få ett riddarhus, kanske sammansatt af mera personligt utmärkte och duglige män, hvilka, om in gängne genom allmänna eller samfälta val, skulle vara en vinst för riksförsamlingen, men hvilka, såvida de ville bibehälla sina valmäns förtroende, ja, såvida de ville ledas af dem, nu skulle nödgas attl förfäkta kastförhällanden och sambhällsfiendtliga läror ; ett riddarhus, mera -erke aristokratiskt, mot all frisinnad samhällsutveckling mera fiendtligt och mäktigt, : ja, i stånd att lagligen kunna trotsa bäde konungaoch folk-vilja. , Under nuvarande förhållanden hafva flera af RidNN INSER