STOCKHOLM, den 27 Juni, Den. gamla kontinentens båda hälfter erbjuda i detta ögonblick en slående och lärorik motsats. På samma gång Europas största makt uppbjuder alla sina krafter, för att, under skenet af alt föra ordningens och religionens bainer mot det muhamedanska söderns barbarer och det protestantiska vesterzs hedningar,, såsom czaren kallar dem, icke blott utvidga sina gränser på grannarnas bekostnad och utrota den ena vördnadsvärda nationaliteten efter den andra, för att göra det sheliga Rysslendstörre och större, ufan äfven öfver dessa grannländers regeringar utöfva ett moraliskt inflytande, utgående på att utrota allt förtroende och god vilja mellan styrande och styrda, för att såmedelst motverka hvarje större steg på utvecklingens batia cch upprycka hvarje frö till samhällsstärkande frihet, andlig eller verldslig, som kan anses-ståivägen för den framtida tillväxten af detta heliga Rysslands makt och storhet; på samma gång det civiliserade, det omskrutna Europa framställer ett sådant skådespel, håller Asiens största folk på att afkasta sekelgamla bojor, spränga tusenåriga murar, som hittills utestängde det fån den uppfriskande beröringen med den vestra verlden, öppna sina omätliga landområden för främmande företagsamhet, och sina sinnen för den religion som är sanningens och Jjusets, och som en länge saknad broder sent omsider inträda i syskonkedjan af jordeas mnationer. Alla tecken gifva vid handen att den kinesiska revolutionen segrande vältar sig fram öfver det mellersta rikets ofantliga rymder och väcker dess fyra hundra millioner inbyggare till ett nytt och friskare lif. Det hörer okunnigheten, fördomen och tankeslöbeten till satt bilda sig vissa begrepp, vid hvilka man fäster allt löjligt, osmakligt och afskyvärdt, vissa föreställningar, hvilka man tar till tankesällskap, liksom medeltidens furstar togo hofnarrar, för att i den karrikerade bilden få sjelfbehagligt spegla sin egen förträfflighet. E:t sådant begrepp varlänge Kina och kineserna. Ingen har någonsin funnit sig så inskränkt och kälkborgerlig, att han ej trott sig berättigad att göra sig lustig öfver allt som i hans inbillning gällt för kinesiskt. Någon bekantskap med saken är emellertid -tillräcklig att i mycket skingra dessa fördomar, och vi bedraga oss måhända icke, om vi tro att de vinkar och iakttagelser vår verldsomseglande korrespondent tid efter annan framställt i vår följetongsafdelning, medverkat att i allmänna föreställningen skaffa de stackars kineserna en liten smula aktning. Visserligen äro de intet poetiskt eller filosofiskt eller artistiskt folk, och i deras andliga utrustning ser man sig förgäfves om efter något som liknar känslans värme eller tankens lyftning; men de ega dock i sin idoghbet, sitt ordningssinne, sin sparsamhet öch sitt moraliska mod att underkasta sig arbete och försakelser , åtskilliga egenskaper som ej skulle vanpryda deyfverborne Göthers, afkomlingar. I saknad af all religion utom den mest krassa fetischism eller den mest bentorra moralvisdom, och styrda af en vild, obegåfvad och demoraliserad handfull eröfrare, hvad kan man mera af dem begära? Uselheten af Mantschudynastiens regeringskonst tycks gå öfver alla gränser, och erbjuder alla tiders regenter och folk mönstret af det föraktligaste småsinne. Sjelf utan religion bar den regerande stammen intvingat folket i en mängd tomma och förnedrande religiösa forraer, utan all moral bar den öfverdrifvit polisuppsigten, utan all egen tapperhet har den grundat sitt välde på en soldatesk, hvars skaror, efter det gängse ordspråket, fara fram ssåsom tigrar mot landets barn, såsom råttor mot fienden. I centralisationens och embetsmannaförtryckets konstfulla inrättning har Kina kunnat gälla såsom ett föredöme för många af Europas furstar. Också har ingenstädes mutsystemet och all slags korruption haft en skönare blomstring. Vi läste för ej länge sedan om en inflytelserik mandarin, och kejsarens synnerliga gunstling, — om vi ej missminna oss var han chef för det kejserliga tullväsendet, — somunder ett enda år sält icke mindre än åttiofem tusen sysslor, hvarigenom han slutligen uttömde sjelfva beherrskarens långmodighet och en vacker dag fick nådig befallning att uppskära sin frodiga mage. Såsom af gräshoppor öfversvämmas landet af okunniga, snikna och förderfvade embetsmän, som utsuga folkets välmåga och förstöra dess sedlighet. Under sådana förhållanden uppstodför fem eller sex år tillbaka den revolutionära rörelse, som i detta ögonblick innehar hela södra Kina och just nu griper efter nyckeln till Yangtzekiang. Solens son, herskaren af den främmande racen, sitter feg och maktlös i sin hufvudstad, och anropar nu om bistånd de främmande makter, åt hvilka han fordom så hårdnackadt förnekade handelsgemenskapens fördelar, under det hans härar lida det ena nederlaget efter det andra och insurgenternas skaror växa som en lavin. Allt tillkännager att rörelsen är nationell, och med klok sorgfällighet hålla sig de stora kulturmakternas ombud ifrån allt deltagande i striden. Man kan ej utan stort intresse genomläsa de proklamationer rörelsepartiet utfärdar i den nya pretendentens namn. Han tillhör den gamla kinesiska kejsardynastien och har tilllika med sin gemål omfattat kristendomen. I en af dessa urkunder beskrifves verldens skapelse på sex dagar, syndafloden och israeliternas vandring med Moses uti öknen; derpå berättas frälsarens ankomst i verlden, och hans lidande och: död för menniskoslägtet: återlösning. Men dermed låter den unge tronpretendenten den gudomliga nådens underverk icke vara uttömda, utan tillägger, att samma gudomliga försyn ännu i sednaste tider sändt sina himmelska budbärare i verlden, en gång 1837, för att utrota demonerna och de ogudLear mf) få Tedia ach nionde månaden förle-!