nära förvandtskap genom deras något långdragna fysionomi, böjliga, smala lemmar och i allmänhet genom en viss vekhet eller mildhet i lynnet. Det är först i nuvarande tider de civiliserade folken till dessa ögrupper börjat sända missionärer med kristendomens ljus, med hvilken framgång skola kommande tider visa. Malasien kan efter språket delas i tvenne hutvuddelar: den ena omfattar Sundaöarne och Molukkerna hvarest malajiskan är rådande; och den andra Filippinerna, der tagalskan talas. Likvisst bör härvid anmärkas, att detta hufvudsakligen blott afser folkslagen, som bo utefter kusterna, emedan i det inre af öarne (såsom jag redan omnämt både angående Luxon och Java) helt olika och ofta nog mångfaldiga språk talas af ganska skiljda nationer. Dessa folks grundfärg stöter mer i det gulaktiga, och de utmärka sig oftast genom ett vildt lynne samt fallenhet för ett kringirrande rofaktigt lif; de bruka betel och opium; och ris, okändti Polynesien och Mikronesien, utgör deras hufvudsakliga föda. Islamismen har hos dem vunnit insteg, ehuru den är mycket uppblandad med från det vilda urtillståndet ännu qvarstående öfvertro, fördomar och äfven ceremonier. Melanesien hyser en svartfärgad befolkning med krusigt här, nedplattad näsa, stor mun, obehagliga anletsdrag och oformligt smala extremiteter. Jag har förut skildrat dem, sådana jag träffade dem i Illavarra i Nya Holland. Det är i synnerbet de qvinnor, som blifvit mödrar, hvilkas utseende är vämjeligt och af. skräckande. Dessa folk bilda samhällen blott efter omständigheterna, erkänna inga hufvudmän, veta ej af någon religion eller lagar; det är godtyckets och det vitda naturtillståndets ohyggliga barbari, som der råder, och utsigterna att kutva detta och införa mera välsignelserika läror och vanor synas nästan vara inga. Liksom invånarne på Pomatueller läga öarne visa en ganska påfallande öfvergång till den melanesiska från den polynesiska stammen i flera af sina vanor, så är det särdeles Fidschi-arkipelagen, som mellan den melane