MöjJ:t och innesiöte honom alltid 1 sina förböner vi
oftentliga och enskilda andaktsöfningar; men de kur
de icke lyda och följa honom emot Gud, och emt
Isamvetets röst. -
Kyrkoh. Ekdahl anmärkte emot prosten Lenströrr
att kyrkan i första rummet bör sträfva att stärka d
sjuka lemmarne och icke blindt afhugga eller för
göra dem; den bör lägga sig synnerlig vinning or
Jatt vara öm mot de svaga, liksom den gode he
den som lemnar de nio och nittio, för att söka e
enda borttappad.
Lektor Forsell. Separatismen väckes och näre
just genom ett sädant beteende som det läsarnes in
sända skrift nyss höll på att röna: man vårdar sij
icke om den, man är alltför förnäm, man hör icke p
hvad den kan ha att andraga. Det norrländska läseric
afviker allsicke frän lutherska bekännelsen. Det vittns
icke i allmänhet så godt för värt kyrkosamfund stt de
just är genom umgänget med Luther och vår kyrka
gamla kärnfriska skrifter, som de blifvit separatiste
Visserligen är Luther i vissa fall ensidig, och tvety
diga uttryck af henom kunna genom intoleranse
komma att missbrukas. Men de som äro Herrans oc
församlingens tjenare böra dock alltid pröfva si
sjelfva, om de ej rågon gäng misstaga sig i uttryck
samt utan vrede och särad fäfänga kärleksfullt mof
taga och behandla anmärkningar i detta hänseende
Genom en sädan fördragsamhet kan man äterföra den
som äro i fara att vilseföras; icke sker d.t genor
konventikelplakatet, landsförvisningsstraffet och andr
dylika medel, som stä i bestämd strid mot Guds ord
Paulus bannlyste visserligen den uppenbare syndaren
blodskändaren, men ehuru högt han beklagade oc
med ordet bestraftade de särskilda partisöndringa
som redan då visade sig ibl nd de kristne, så bann
lyste han hvarken de Pauliske, de Apolliske, de Ce
phiske eller Christiske. Om kyrkan nu tvärtom för
drager blodskändaren inom sitt sköte, men deremo
kärlekslöst bor stöter dem, som i bekymmer för si
själ forska och sträfva och i ett eller annat hänse
ende komma till en skiljaktig mening, hvad bevisa
detta om kyrkan? Om en prest skulle företaga si
att från nattvarden utesluta en uppenbart lastfull men
viska, t. ex. en på fylleri begifven herreman, huri
skulle väl detta upptagas, skulle det icke utropas så
som nägonting oerhördt, ett hierarkiskt tilltag? Sä
dant vittnar att kyrkan gått ifrån sin första kristligs
gestalt, och att det är nödvändigt att tänka på åter
införandet af en kristlig anda i kyrkan. Huru kar
man begära att svaga och bekymrade själar skol:
kunna finna Kristi anda lefvande inom kyrkan, dä de
se huru de religiöst uppväckte betraktas säsom aftäl
lingar, då deremot uppenbart lastfulla menniskor be
handlas såsom mycket goda och trogna lutheraner
med hvilka prest: rna, längt ifrån att skygga tillbaks
för dem, ofta stä i den dagliga sammanlefnaden pi
den mest förtroliga fot. Rätta sättet att motarbet:
söndringarne inom vär kyrka är att på kristligt sät
värda sig om de s. k. separatisterna, att bemöta der
på ett kärleksfullt sätt, att begagna Herrans ord til
att bestrafta det dåliga och lagen mot de lastfulla.
Hittills har man bufvudsakligen visat ett förnämt för.
akt för separatistern. 8 fordringar. Hvad de nya böc-
kerna angär, så är det otvifvelaktigt att de bära starka
spår af den brytningsperiod, under hvilken de kommc
till, cch smaka af rationalism och neologi; talarer
trodde fullt och fast att i dem funnes längt flera vill
farelser än i separatisternas läromeningar. En fram
ställning härom gjordes redan för flera år sedan; hade
man dä lyssnat dertill, skulle söndringen kunnat fö.
rebyggas; men de kyrkliga auktoriteterna svarade at
nägra villfarelser ej funnos i de nya böckerna, utan
endast nägra oegentligheter; man ville icke medgifvs
att det kunde finnas felaktigheter i en gäng antagna
oekännelseskrifter; sädant vittnar om en falsk anda j
kyrkan, en lemning af den katolska surdegen: åsig-
ten att kyrkan är ofelbar. Om enhet skall kunna
ästadkommas inom värt kyrkosamfund, så är det ovil-
korligen nödvändigt att handbok, psalmbok och kate-
kes omarbetas, och att man vidare med kärlek och
fördragsamhet bemöter de meningsskiljaktige, icke
med hän, öknamn eller med köttsliga vapen, säsom
böter, landsförvisning o. s. v.
Prosten Holm kunde af egen erfarenhet vitsorda rik
tigheten af kyrkcherden Ekdahls uppfattning. Rätta
sättet att förhindra och häfva separatismen vore skon-
samhet, välvilja, derigenom att presterna visade mera
värma och nit, att de tillstadde husandaki i sitt eget
bus, hölle bibelförklaringar. Talaren hade för sin
del gjort den erferenheten att genom en sädan be-
hardling redan mer än hälften afseparatisterna äter-
rändt i kyrkans sköte. Då vid förliden riksdag se-
paratisterna begärde att få begagna de gamla böc-
serna och i sädant fall lofvade att bli de mest lag-
lydiga, men förklarade att de i annat fall mä-
ste skilja sig från kyrkan, fanns ett godt till-
fälle att på ett tillfredsställande sätt lösa frögan,
sch talaren beklagade, att man dä icke ens gjorde
let ringaste försök på försonligbetens väg.
Mag. Lundbergson ansäg separatismen afgjordt sä-
som ett ondt, emedan den uti sig sjelf innebär myc
set ondt och emedan den kan medföra mycket ondt.
falaren vore visserligen frisinnad i fråga om behand-
ingen af separatister och instämde deri att godhet
och eftergift vore att rekommendera; men erinrade
lerom att i samband med separatismen stode mänga
ordningar, som ej härröra frän andan, utan äro full-
comligt verldsliga; man bör visserligen icke bestraffa
le andliga rörelserna, men oskicken böra stäfjas. Kyr-
ans enhet är icke en så likgiltig sak som man från nä
;ra håll synes tro; man bör erinra sig huru efter re-
ormationen bristen pä kyrklig enhet ivärt land länge
istadkom tvister och villervalla. I Danmark ha
le flera ritualer, som der finnas, gjort mycket ondt;
ndrägten är derföre af mycken vigt. Läseriet är
cke alldeles sä oskyldigt, som man velat förmena;
id närmare päseende finner man der ej blott lam-
net utan äfven en god del af ulf. Man bör erinra
ig att läsarne gjort autolafeer af bekännelseböcker-
ia; man bör komma ihäg huru de på vissa ställen
amlat sig på kyrkovallen och ropåt åt dem, som gätt
ill kyrkan: J gän till helvetets. Det finnes verk-
igen en verldslig sida af saken, och man bör kunna
egagna verldsliga medel mot verldsliga ting. Sä-
om rätta medlet att förekomma; läseriet uppgat ta-
aren: en verkligt nitisk värd om församlingen, så
tt Guds ord rent och klart läres och icke ensidigt
uppfattningen med fasthällande af nägra vissa ter-
ner, så att dä ähörarne ej få höra dessa de tro
ig ej få samma lära ; fördragsamhet både mot åhö-
are och medlärare; en sann själasorg, i hvilket af-
eende stora brister förefinnas; noggrann tillsyn öf-
er skolorna ; kontroll öfver prester och församling ge-
om tätare visitationer samt afsättning af de prester,
om äro lastfulla och odugliga, samt omflyttning af
em, som på en viss ort kunna vara otjenliga. Der
iseriet redan vunnit-insteg trodde talaren det bäst
unna motarbetas genom förökad nitälskan, bjelp af
lkallade lärare, äfven om sä behöfdes lekmän, för
n allvarligare själavärd; samt derigenom att billiga
nskningar beviljas, dä rätta tiden är inne.
D:r Bergman medgaf, att enheten visserligen vore
ägontiog godt, men ratt söndringen vore faktisk i en
yndig.verld; den afbjelpes ej genom tvångsband, hvilka
ro salldeles optotestantiska och väl kunna förliknas vid
e jernband, som sammanhälla den sönderspruckna do-
ren i St Peterskyrkan. De päfviska ha smädat den prote-
antiska kyrkan för dess mänga sekter och söndringar.
rotestantismen har höbllit till godo med beskyllnin-!
en, -men den fattar, så snart den icke sjelf, afund
uk på Romarkyrkans enhet, börjar sträfva på påf-
iskhetens väg, saken djupare; den vill genomtränga
ch sammanbinda alla särskildheterna med fridens
and; så har en stor protestantisk förening, den evan-
eliska alliansen, som numera sträcker sig till alla
eridens delar, fattat saken, och denna uppfattning
änger alltmera igenom. Separatismen vore visser-
gen ett ondt; men månne icke den svenska stats-
yrken vore en separatism ifrän Nya Testamentet i
seende på författning, styrelse och kyrkotukt? En
yrka, .som med tvängsbandrvill hälla sina lemmar till-
Ana FL. Tr mm ocmÅ