genom samtal med många i hr Biisings hus varande personer blef satt i tillfälle att om denna holländarnes koloni förskaffa mig en något vidsträcktare kunskap. Först således hvad jag sjelf såg och upplefde i Batavia. Stadens hamn är en öppen redd, en föga märkbar bugt mellan Kap Crovang i öster och Ontang-Java i vester. I midten af denna utlöper den ej synnerligt ansenliga, men snabba floden Tilivong; och såväl genom de sättningar af sand och mudder, hvilka denna nedför från de högre bergstrakterna, som ock genom en här bestämdt iakttagen höjning af bottnen (ett ganska anmärkningsvärdt fenomen!) är den så uppgrundad, att skeppen på de sednare 50 åren nödgats lägga sig 2000 alnar längre ut än förr. Till följe häraf hade äfven fregatten ankrat på ett betydligt afstånd från stranden. Af staden sågo vi intet från det ställe, hvarest vi lågo. Den undanskymdes dels af en ganska aktningsbjudande samling fartyg, hvaribland en nederländsk korvett, flera ångfartyg, en mängd vackra och stora skepp från diverse länder, hvaribland ätven ett svenskt, Prins Oscar, kapten Lagerklo, dels af den trädbevuxna stranden. Men icke desto mindre var anblicken af den fraroför oss liggande ön ganska angenäm. Öfver låglandet, som tycktes i jemn sträckning breda ut sig ett par mil in åtlandet och med odlingar och planteringar förete ett rikt och yppigt utseende, höjde sig de höga, spetsigt mångformade bergen, omsväfvade af än lätta än tunga moln, till en för ögat behaglig bakgrund. Utefter hela horisonten sträckte sig på detta sätt en enda jättestor bergås, här och der afbruten än af skyhöga toppar, än af djupa dalsänkningar. Begaf man sig i land. rodde man, efter att hafva ormat sig fram mellan kofferdimännen, snart in mellan tvenne