STÖUAHÖOLM, den 15 Juni,
Nödvändigheten af en skiljsmessa mellar
Kyrka och Skola.
IV
Sådana äro de hittills anförda frukterna a
skolmännens presterliga befordringsrätt: Er
mängd pastorater, tillsatta med personer, stun-
dom utan vilja, ofta utan förmåga att fullgöra
sina kyrkoherdeskyldigheter, en förvirring af
sedliga begrepp, synnerligen i fråga om ed-
gången, för hvars smitta vi måste bedja Gud
bevara samhällets öfriga medlemmar, och slut-
ligen alltför många kapellaner och adjunkter,
hvilka hvarken ega de själsgåfvor eller den
vetenskapliga bildningen, som presterbetet
fordrar. Ännu flera olägenheter kunna upp-
räknas, hvilka icke påkalla någon vidlyftigare
utläggning. Till dessa höra i främsta rummet
det lägre presterskapets lika rättmätiga som
länge, och ännu i dag, gäckade anspråk på
skyndsammare och indrägtigare befordran, an-
språk, så mycket omtalade och omskrifna och
af alla oväldiga både inom och utom kyrkan
så erkända, att de ej längre behöfva någon
serskild utveckling. I skolans förening med
kyrkan har ockgså den så ofta försporda kla-
gan öfver adjunktlönernas ringa belopp sin
grund. Må man endast bereda den exira or-
dinarie prestmannen ett ljusare framtidshopp
i befordringsväg, göra det möjligt för honom
att, efter en tioårig adjunkttid, erhålla ett
hjelpligt saceilani, och han skell icke klaga
öfver adjunktens beroende lif och ringa andel
af det understundom ganska betydliga löne-
belopp, hvilket uppbäres af en pastor, som
lägger drygaste delen af embetsbördan på sin
medhjelpares skuldror. Så är också uppkom-
sten af det på sednare tider så gängse och
ofta så ytterst vidriga läseriet säkert på mer
än ett ställe att tillskrifva den presterliga håg-
lösheten eller oförmågan hosa en från skolmän-
nen utgången pastor, som öfverlemnat eller
måst öfverlemaa den väsentligaste delen af
sina åligganden åt medbje!pare utan inre till-
gångar, och således saft- och kraftlösa, eller
utan vetenskaplig takt och således fanatiska,
thordönande och svafvelluktande — vare detta
sagdt med all aktning för den sannskyldiga
andans eld, som väl lyser och värmer och
luttrar, men alldeles icke steker. Till detta
skolans långa syndaregister med afseende på
kyrkan kunna vi också lägga de många till-
fällen, då en utmärkt och bepröfvad prester-
ig skicklighet hos en komminister eller adjunkt
måst vika för den problematiska hos en skol-
man, ja, för en fullkomlig duglöshet, som
man så ofta kastar på kyrkan, för att slippa
nonom vid skolan.
Men allt detta är dock icke nog. Till det
nenliga af skolans förening med kyrkan höra
ifven de nuvarande konsistoriela styrelserna
ned sin, i deras egentliga egenskap af skol-
sollegier grundade, liknöjdhet för kyrkan och
1ennes angelägenheter, med sin på samma
grund fotade förkärlek för skolans tjenstemän,
vilken rätt väl står tillsamman med den dju-
paste likgiltighet för skolåns och undervis-
ingens eget lif, — en förkärlek, understundom
ippenbarad i dessas egenmäktiga frikallande