STÖUAHÖOLM, den 15 Juni, Nödvändigheten af en skiljsmessa mellar Kyrka och Skola. IV Sådana äro de hittills anförda frukterna a skolmännens presterliga befordringsrätt: Er mängd pastorater, tillsatta med personer, stundom utan vilja, ofta utan förmåga att fullgöra sina kyrkoherdeskyldigheter, en förvirring af sedliga begrepp, synnerligen i fråga om edgången, för hvars smitta vi måste bedja Gud bevara samhällets öfriga medlemmar, och slutligen alltför många kapellaner och adjunkter, hvilka hvarken ega de själsgåfvor eller den vetenskapliga bildningen, som presterbetet fordrar. Ännu flera olägenheter kunna uppräknas, hvilka icke påkalla någon vidlyftigare utläggning. Till dessa höra i främsta rummet det lägre presterskapets lika rättmätiga som länge, och ännu i dag, gäckade anspråk på skyndsammare och indrägtigare befordran, anspråk, så mycket omtalade och omskrifna och af alla oväldiga både inom och utom kyrkan så erkända, att de ej längre behöfva någon serskild utveckling. I skolans förening med kyrkan har ockgså den så ofta försporda klagan öfver adjunktlönernas ringa belopp sin grund. Må man endast bereda den exira ordinarie prestmannen ett ljusare framtidshopp i befordringsväg, göra det möjligt för honom att, efter en tioårig adjunkttid, erhålla ett hjelpligt saceilani, och han skell icke klaga öfver adjunktens beroende lif och ringa andel af det understundom ganska betydliga lönebelopp, hvilket uppbäres af en pastor, som lägger drygaste delen af embetsbördan på sin medhjelpares skuldror. Så är också uppkomsten af det på sednare tider så gängse och ofta så ytterst vidriga läseriet säkert på mer än ett ställe att tillskrifva den presterliga håglösheten eller oförmågan hosa en från skolmännen utgången pastor, som öfverlemnat eller måst öfverlemaa den väsentligaste delen af sina åligganden åt medbje!pare utan inre tillgångar, och således saftoch kraftlösa, eller utan vetenskaplig takt och således fanatiska, thordönande och svafvelluktande — vare detta sagdt med all aktning för den sannskyldiga andans eld, som väl lyser och värmer och luttrar, men alldeles icke steker. Till detta skolans långa syndaregister med afseende på kyrkan kunna vi också lägga de många tillfällen, då en utmärkt och bepröfvad presterig skicklighet hos en komminister eller adjunkt måst vika för den problematiska hos en skolman, ja, för en fullkomlig duglöshet, som man så ofta kastar på kyrkan, för att slippa nonom vid skolan. Men allt detta är dock icke nog. Till det nenliga af skolans förening med kyrkan höra ifven de nuvarande konsistoriela styrelserna ned sin, i deras egentliga egenskap af skolsollegier grundade, liknöjdhet för kyrkan och 1ennes angelägenheter, med sin på samma grund fotade förkärlek för skolans tjenstemän, vilken rätt väl står tillsamman med den djupaste likgiltighet för skolåns och undervisingens eget lif, — en förkärlek, understundom ippenbarad i dessas egenmäktiga frikallande