STR EA ER AR RT BRA AR Kf 8 S — Nödvändigheten af en skiljsmessa mellanl Kyrka och Skola. Genom den förening mellan kyrka och skola som hittills egt rum i vårt land hafva de mo-T raliska begreppen inom dessa båda institutio-1 ner blifvit Då ett högst betänkligt sätt förvir-. rade, Vi vilja i detta hänseende endast i förbigående erinra om den hårdnackade envishet, hvarmed så mången skolman och skolprest försvarade den dubbla tjenstårsberäkningen, ett lägstadgande, som, i fråga om kyrklig befordringsrätt, tillade 7 månaders undervisning i botanik, matematik, latin o. 8. v. ett lika högt värde med 24 månaders oafbruten presterlig tjenstgöring. Äfvenså må också blott i förbigående erinras om de icke få skoltjenstemän, synnerligast i de sammanslagna elementarläroverkens högre afdelning, hvilka, änskönt de redan hafva en ganska anständig utkomst och tryggad ålderdom vid utöfningen af ett kall, som de ega full förmåga att -behörigen sköta, dock icke draga i betänkande att, för den större beqvämlighetens och dehögre inkomsternas skull, utbyta detta kall mot det presterliga, för hvilket de ofta veta med sig att de hvarken hafva kallelse eller skicklighet. Allt detta må vi, som sagdt, blott i förbigående anmärka, för att scå mycket snarare få tillfälle att påpeka en af skolmännens presterliga befordringsrätt härflytande moralisk begreppsförvirring af ännu betänkligare och samhällsvådligare art. Ingen betviflar att edens noggranna helighållande är af yttersta vigt för ett samhälle, att då lättsinniga och lösliga begrepp i detta hänseende blifvit allmänna bland ett folk, så att edgången betraktas såsom en biott ceremoni, folkets eller samhällets väl betänkligt hotas. Derföre har också den borgerliga lagen föreskrifvit stora försigtighetsmätt i fråga om edgång. Ingen får i brottmål svärja sig fri. Domaren eger laglig både rättighet och skyldighet att hänvisa den, som skall aflägga ed, till presterskapet, för att undervisas om edens vigt och värde. Men nu har just bland detta samma presterskap, som skall vaka öfver de andra medborgarnes själar, embetsederna, till följe af skolans förening med kyrkan, i-många fall nedsjunkit till: en blott och bar ceremoni, till ord utan all mening, Denna beskyllning är lika betänklig som -lätt bevisad. Det är ju en ganska vanlig företeelse, att skolmän låta viga sig till prester och derefter, liksom om prestembetet alldeles icke medförde några andra pligter än .skollärarekallets, fortfara med detta sednare såsom förut, utan-att det ringaste, eller, på sin höjd, annat än tillfälligtvis, egna sig åt detpresterliga. Huru står detta tillsammans med orden i presteden: aJag skall med all flit och trohet vinnligga mig derom, att mine åhörare, äldre och ge uti Guds heliga ord och Catechismi ära rätt undervisas, de heliga Sakramenten efter Christi instiftelse utdelas, samt falsk lära och förargelse i församlingen afstyress o. s. v.? Hvad betyder denna ed i en skolmans mun, som icke har någon äldre och yngre : åhörare att i Guds ord: och Catechismi lära undervisa, ingen församling att vaka öfver och utdela sakramenten uti? Och då detta är förhållandet, nedsättes då icke presteden till en tom ceremoni? Och är icke detta isynnerhet förhållandet med sådana lärare, som ickehafva den ringaste befattning med någon christendomsundervisning, med lärare i latin, historia, matematik, naturhistoria o. s. v.? Man må ej invända att meningen med sådana personets prested icke kan vara någon annan än den, att de skola iakttaga prestembetets förbindelser, då eller om de en gång komma att egna sig deråt. Eden blir äfven genom denna förklaring ingenting annat än en tom ceremoni. Ty då man en gång iklädt sig prestkallet och aflagt dess embetsed, så har man också i och med detsamma iklädt sig dess förbindelser. Eller tänker man väl annorlunda inom de öfriga tjenstemannaklasserna? Svär väl någonsin en militär fanan och ikläder sig uniformen, för att omedelbart derefter i åratal tjenstgöra såsom civil eller på sin höjd endast tillfälligtvis befatta sig med det -militära?. Blir icke detta, sedan eden är aflagd, hufvudsak och allt annat bisak? Härmed är dock det sedligt stötande af kyrkans och skolans förening i fråga om edgången icke uttömdt. Detframträder, om möjligt ännu. starkare, i--prebendepastoratsinrättningen, denna institution, som berättigar vissa skolmän att, till förbättring af sina löner, åtnjuta inkomsterna af vissa pastorater, för hvilket ändamål vederbörande också skola vigas till prester och aflägga kyrkoherde-eden, der det bland annat heter: Jag vill och skall detta mitt anförtrodda embete med samvetsöm sorgfällighet förestå, med all flit och trohet vinnlägga mig derom, att mine. åhörare uti Guds ord och Catechismi lära rätt undervisas, de heliga Sakramenten efter Christi instiftelse utdelas, falsk lära och förargelse afstyres, samt, tin Guds ära och Chin bakönnargs uppbyggelse, i församlingen allt skickligen tillgär . EP Detta allt vill och skall jag redeligen och samvetsgrannt efterkomma,: såsom en rättskaffens kyrkoherde och själasörjare . väl egnar och anstår, så att jag derföre svara kan inför Gud och menniskor, utan allt påfund och arga list. -Så sannt mig Gud hjelpe till lif och själls Det-låter fabelaktigt, men -det är dock en sanning, att, sedan man sålunda med dyr ed förpligtat sig att det anförtrodda kyrkoherde-embetet med samvetsöm sorgfällighet förestå, så fortfar man icke destomindre med sin tjenstgöring vid. läroverket, undervisande ungdomen i latin, grekiska, filosofi; matematiky;: 0, s..v. och öfverlemnande församlingsvården åt en vicepastor. Så är det också lika sankt, som det låter otroligt, att under den Jönga tid, som skolan varit med kyrkan förenad, snart sagdt otaliga skolmän, personer som vid universiteten. aflagt den mest omfattande humanistiska examen, för att icke tala om de sterliga lärdomsprofven, ww FA SE 2 LÄRD Da