Skeppsgossarne sågo på honom.
Om förlåtelses, sade den störste under det
han aftog sin tjäriga hatt, herrn önskar kan-
hända något; hvad befalls om jag får fråga?
skulle det kanske vara en spark eller ett knyt-
näfveslag?,
Tag du detta först! utropade Jean och
gaf skeppsgossen en dugtig örfil.
Den lilla sjömannen tog några steg tillbaka
döfvad af slaget, men rusade straxt derpå
emot Frarcois, som mötte honom med kraf-
tigt motstånd. Ögonblickligen störtade lilla
Paul till brodrens hjelp; tvenne skeppsgossar
anföllo-honom, och en allmän strid uppstod.
Ehuruväl den olika styrkan gjorde striden
ojemn, behöll dock Jean Frangois länge öf-
vervigten genom sin vighet och styrka, så att
segern syntes oviss; slutligen kommo några
förbigående och blandade sig i saken; man
tvang skeppsgossarne att gå gin väg och lem-
nade de båda bröderna, mörbultade och helt
blodiga, med böcker och pappershöäften kring-
spridda och nertrampade i smutsen.
Jo, det här varjust ett nöje, utbrast Paul,
söm fm sin arm med ett ömkligt utseende,
det hade allt varit bättre om du låtit dem
vara i fred, Francois, hellre än att börja striden.
Hvarför gjorde de narr af oss? ropade
Frangois uppretad. Eger man ej sin frihet
att vara puckelryggig nn förtiden? ... Vänta
bara, om de ha lust att komma igen, så ska
de minsann få smaka på lika många knyt-
näfveslag som det finns hästbönor uti en ration.
Jag tål ej att man tyranniserar oss! jag vill
vara oberoende., ;
Lilla Paul visste nog att det ingenting var
att invända emot denna refräng. Han snöt sig,
torkade så godt han kunde af sig gatsmutsen
och började ätt fiska tipp sina klassiker uf dyn:
Jean Francois hjelpte honom att samman-
lägga dem, och begge två gingo nu ner åt