För andra eller tredje gången eftersöger Svenska Tidningen Vinterbladets gnatiga ut: maningar till oss att yttra oss angående representationsfrågan och det hvilande förslaget. men tillägger denna gång ur egen fatabur följande märkbara ord: : Iakttoges alltid denna förbehällsamhet i vigtige frågor, så vorederom ingenting att säga. Men sö sker visserligen icke. Huru har ej, exempelvis, nämnde ti vagiterats i skatteregleringsfrågan, alltifrår första stunden dä denna bragtes å bane föratt å densamma, ehuru genom de skefvaste framställningar, utöfva ledning? Hvadan då tystnaden i representationsfrågan? Är det emedan ledare icke finnes till denna, lika väl som till den förra frågan ? Vi hafva redan en gång förklarat Svensks Tidningen, att vi vid valet af ämnen och ai tiden för deras behandling lyda helt andra lagar än ett par tidningars kält, hvilka sjelfva gjort så litet att utreda samma frågor. Vinterbladet började sin årgång med en skar och träffande kritik af ståndsväsendet i Sverige, som det på goda grunder utdömde såsom i allo riksförderfligt och icke en gång stödjande sig på den historiska traditionen. Mer för ett par veckor sedan for en ny anda, förmodligen vårens och blomstertidens, in i det stånds fiendtliga Vinterbladet, och frukten ai denna sefirens vingslag blef en så kallad analys,, som framställde det hvilande, på ståndsinrättningens bevarande och föryngrande grundade representationsförelaget, i den mest rosenfärgade dager, dervid visligen aktande sig för hvarje undersökning, huruvida detta förslag. med dess obestridliga förtjenster i afseende på arbetsordningens förenkling och några andra formella punkter, erbjuder de konstitutionella garantier, den representationens solidaritet, hvarförutan de formella förbättringarna icke hafva det minsta värde. Svenska Tidningen, som synbarligen lägger en särdeles vigt på denna Vinterbladets oväntade ifver för det hvilande förslaget, har aftryckt en del ai detta blads loford, samt sjelf meddelat några allmänna grunddrag, sedan hon likväl aldraförst uttryckligen förklarat att detta förslag icke skulle gå igenom hos ridderskapet och adeln, samt trängande uppmanat sina politiska själsförvandter att hafva ett annat förslag på fickan. Ingendera af dessa tidningar har underkastat det hvilande förslaget någon rätt omfattande kritik eller ens sökt gifva sina läsare ett begrepp om detsamma i dess helhet. Att Aftonbladet framlagt hela förslaget, räknas oss endast till fördömelse, på den grund att vi ej öppnat en formlig agitation emot, eller helst för det, och de båda i denna fråga tillfälligt så befryndade bladen kappas nu att framkasta vinkar om Aftonbladets bobeslutsamhet, om bristen på vledare, om att det väntar på Örebromötet, o. s. v. Att med buller och bång träda fram och proklamera sina 8. k. åsigter, näringen frågar en om dem, kan visserligen vara ganska aktningsvärdt, och framför allt tillfredsställande för den lilla personliga fåfängan, men vi undra just, om ej de fem åren, som Vinterbladet så gerna ville utplåna ur vår historia, gifvit tidningarne en i viss grad förändrad betydelse, i det man börjat betrakta dem snarare såsom tankmätare än som tankställare, och om man ej nu på det hela taget mycket mindre begär att veta Vinterbladets eller Aftonbladets utgifvares enskilda öfvertygelser speciella frågor, än man fordrar att de skola uppfatta, uttrycka och sammanhålla den opinion som i afseende på dessa frågor bildar sig hor de tänkande i landet. Förr höll man tidningar ungefär af samma anledning som vissa nationer ännu hålla stridstruppar, för nöjetat se dem slåss, och få hålla vad om hvem sor segren skulle tillfalla. Det är ej utan, at Vinterbladet genom sitt beteende erinrar om denna tid. Det har nu sadlat och ridit up; till ringränning i representationsfrågan, det ha utvecklat sitt baner, hvarpå strålar det hvi lande förslaget, det har tutat tre gånger trumpeten och anlagt lansen mot den suppo nerade fienden, med hvilken det just längta att få bryta en lans till egen ära och allmän hetens förlustelse. Sä sitter hjelten vecka u och vecka in, så att lederna bli styfva och ar men domnar; intet under då att han blir vic misshumör och kältar för det ingen vill träd: inom skrankorna med honom. Hvad har nu i denna fråga blifvit gjordt som så högligen påkallar tidningarnes omdö men? Har landet uttalat sin mening, eller ha någon kronans rådgitvare, efter friherre Palm stjernas föredöme, utfärdat generalordres til landshöfdingarne, angående den riktning hvai opinionsyttringarne böra utfalla? Intet af all detta; endast tvenne kämpar bafva ryckt ut och äflas att pröfva sina vapen. Det he ter, att Aftonbladet agiterat. i skatteförenk lingseller skatteregleringsfrågan, såsom Sven ska Tidningen behagar att titulera den; hvar före skulle ej Aftonbladet komma fram oc agitera, äfven nu, för att skaffa en liten helso sam motion åt de stridslystna motståndarne Aftonbladets åtgörande i skatte-förenklings frågan — såsom vi ännu med benägen tillå telse vidblifva att betrakta och benämna den — var att så klart och bestämdt som möjligt upp fatta och återgifva de skattdragandes sig öf verallt uttalande åsigter, således icke att skap någon opinion, utan tvärtom att gifva forr åt den som fanns, att framhålla båda stats makternas afsigter och påminna om riket ständers redan fattade beslut, samt slutlige att i hvad på detsamma ankom tillbakavis det lumpna försöket å finansministerns sida att sjelf diktera svaren på de frågor regerin gen till folket framställt för att ärligt besva ras. När helst en allmän fråga behandlat Ts OP sn FLIT da Lo — ARM 1 TA