Mode-bulletin. Paris i Maj 1853. Utan tvifvel veta våra älskvärda läsarinnor att den odödlige författaren till: Esprit des Lois, den snillrike skriftställaren som i sina Lettres Persanes gjort en så träffande kritik öfver sitt tidehvarfs seder ochb bruk, att, med ett ord, Montesquieu sagt: Turkarnc äro de ende som ej skratta ät sina föräldrars kläder! — Detta är sant, men den ryktbare skriftställaren skulle kunnat yttra detsamma om araberna, hvilkas klädedrägt förlorar sig iseklernas nait utan att hafva undergätt nägra andra modifikationer än dem uppfinningen af eldvapen .medfört i deras kostym som ständigt är krigisk, emedan den förutseende profetens Jag så bjuder. Med oss fransmän förhåller det sig på helt annat sätt; vi vänta ej till dess ett mode blifvit åttiärigt för att skratta derät; tvärtom veta vi att imitera det urgamla, men göra oss deremot ej samvete af a:t bele gärdagsmodet, så vida dagens nyck krossat dess karkastron, eller skrynklat dess florsdiadem!... Är detta lättsinne eller därskap, eller männe vi ej ha nägot skäl för att handla sä! Vi äro böjde för att tro det sednare, och antaga som längt förständigare att försvara alldeles uräldriga moder än dem hvilka voro herrskande för en tretti till fyrti år tillbaka. Sedan dess ha visserligen mänga löjliga moder företi ögonblick sysselsatt uppfinningslösa bjernor, men dä man förlidet är sökte äterinföra 1810 ärs korta lif och släpkjortlar, så möttes denna id af ett smälöje sädant man endast fär se det på franska läppar, och dermed var domen fälld; ty för eit sådant smålöje skulle hvilken byggnad som helst ramla. Om detta smälöje ej visar sig dä det är fråga om att äterupplifva vära förfäders moder, så mäste man erkänna att, tidehvarfvets fordringar afräknade, dessa moder, sedan de vunnit burskap och man lärt inse alla deras fördelar samt i förening med de modifikationer de undergätt i sina detaljer, att dessa moder, säga vi, alltid ega en serdeles distinguerad prägel och någonting smakfullt som genast behagar, emedan de under en skenbar flärd nästan alltid utmärka sig för harmoni i sammansättningen. I följd häraf ha vi också vid säsongens början sett de modernaste klädningsmodeller påminna om förflutna seklers aristokratiska drägter. Hvarifrån leda t. ex. karakäerna cch skörtlifven sitt ursprung, om ej från Margareta af Provence, Ludvig IX:s gemäl, död 1285? och hvarifrån korta kappor med vida uppskurna ärmar, om ej ifrän de eleganta moderna under renaissanstiden? Frän en annan epok, som ligger vär tid mycket närmare, nemligen frän Ludvig XV:s regering, finna vi slutligen de rundskurna kapporna, ett raode länadt ifrån de venetianska damerna, och nägot sednare mantiljerna satte en vogue af Marie Antoinette. Efter dessa betraktelser, som ej ogerna böra läsas at damer hvilka räsonera öfver moder och vilja känna till deras ursprung, öfvergå vi nu till nögra mera enskilda detaljer deraf Lyckliga ålder, då en trädgärdsblomma är tillräcklig att försköna ett af oskuld och ungdom redan skönt bufvud! lyckliga tid, då en enkel halmhatt är nog för att omgifva ett blomstrande ungdomligt ansigte — lätom oss säledes prisa det nuvarande modet som lemnar företrädet ät balmhattar framför tyghattar. Genombrutna halmhattar äro synnerligast en vogue bland unga damer; ett enkelt band, hvars färger öfverensstämraa med det siden eller cröpe hvarmed hatten är fodrad, utgör stundom hela klädseln; men som detta anses temligen enkelt, lägges härtill oftast en guirland af ängsblommor och grässtrån, eller också af syrener, violer och enkla törnrosor. Som dagens smak fordrar att hattskärmarne skola vara mycket vida och tillbakaböjda, så placeras dessa blommor nästan helt och hället inuti batten, så att de liksom en ram omsluta ansigtet och fylla den tomhet, gom den vida skärmen eljest skulle lemna kring kin derna. För prydligare, men ändock enkla toiletter, nyttjas alltjemt italienska halmhattar, ettdera klädde med rutiga sammetsband eller ock med hvita plymer. Stomhattar, hvilka förlidet är nästan helt och hället mässe vika för rynkbattarne, äro något mer efterfrägade deita är. Säga hvad man vill, förutsätter ordet rynkhatt ocksä blott halfparyr eller fantasiklädsel, och om man än i fantasiväg kan frambringa förtjusande artiklar, som kläda förträffligt, sä är och blir det dock säkert att stomhattar ensamt ega privilegiet att tillhöra paraddrägten. OCrepe-, blond-, tylloch spetshattar äro ganska modernå ; kullen göres af flerfaldig form, ömsom kantig, rund, veckad eller rynkad. Sättet avt lägga häret bidrar betydligt att försköna eller förfula en person. Det som passar för somliga ansigten, skulle äter vara afskyvärdt för andra. Att angifva några positiva reglor häruti är således omöjligt. Flätor, slätt här, eller friserade lockar nyttjas säledes ömsom och, lika mycket, med ett oundgängligt villkor som lyder sä här: man måste noga studera. sin fysionomi innan man förklarar sig för en viss härklädsel, men som allmän regel antaga att låg härklädsel är det modernaste. Deshabilleer, det vill säga karakä och kjortel äro alltjemnt en vogue; man gör sädana i allmänhet af ljust tryckt foulardtaft, och kjorteln ständigt med volanger, hvilkas antal omvexlar från en till elfva. Då det blott nyttjas en volang -uppstiger denna två