Mode-bulletin.
Paris i Maj 1853.
Utan tvifvel veta våra älskvärda läsarinnor att den
odödlige författaren till: Esprit des Lois, den snill-
rike skriftställaren som i sina Lettres Persanes gjort
en så träffande kritik öfver sitt tidehvarfs seder ochb
bruk, att, med ett ord, Montesquieu sagt: Turkarnc
äro de ende som ej skratta ät sina föräldrars kläder!
— Detta är sant, men den ryktbare skriftställaren
skulle kunnat yttra detsamma om araberna, hvilkas
klädedrägt förlorar sig iseklernas nait utan att hafva
undergätt nägra andra modifikationer än dem upp-
finningen af eldvapen .medfört i deras kostym som
ständigt är krigisk, emedan den förutseende profetens
Jag så bjuder.
Med oss fransmän förhåller det sig på helt annat
sätt; vi vänta ej till dess ett mode blifvit åttiärigt
för att skratta derät; tvärtom veta vi att imitera det
urgamla, men göra oss deremot ej samvete af a:t
bele gärdagsmodet, så vida dagens nyck krossat dess
karkastron, eller skrynklat dess florsdiadem!... Är
detta lättsinne eller därskap, eller männe vi ej ha
nägot skäl för att handla sä! Vi äro böjde för att
tro det sednare, och antaga som längt förständigare
att försvara alldeles uräldriga moder än dem hvilka
voro herrskande för en tretti till fyrti år tillbaka. Se-
dan dess ha visserligen mänga löjliga moder företi
ögonblick sysselsatt uppfinningslösa bjernor, men dä
man förlidet är sökte äterinföra 1810 ärs korta lif
och släpkjortlar, så möttes denna id af ett smälöje
sädant man endast fär se det på franska läppar, och
dermed var domen fälld; ty för eit sådant smålöje
skulle hvilken byggnad som helst ramla.
Om detta smälöje ej visar sig dä det är fråga om
att äterupplifva vära förfäders moder, så mäste man
erkänna att, tidehvarfvets fordringar afräknade, dessa
moder, sedan de vunnit burskap och man lärt inse
alla deras fördelar samt i förening med de modifika-
tioner de undergätt i sina detaljer, att dessa moder,
säga vi, alltid ega en serdeles distinguerad prägel och
någonting smakfullt som genast behagar, emedan de
under en skenbar flärd nästan alltid utmärka sig för
harmoni i sammansättningen. I följd häraf ha vi
också vid säsongens början sett de modernaste kläd-
ningsmodeller påminna om förflutna seklers aristokra-
tiska drägter. Hvarifrån leda t. ex. karakäerna cch
skörtlifven sitt ursprung, om ej från Margareta af
Provence, Ludvig IX:s gemäl, död 1285? och hvar-
ifrån korta kappor med vida uppskurna ärmar, om ej
ifrän de eleganta moderna under renaissanstiden?
Frän en annan epok, som ligger vär tid mycket
närmare, nemligen frän Ludvig XV:s regering, finna
vi slutligen de rundskurna kapporna, ett raode länadt
ifrån de venetianska damerna, och nägot sednare man-
tiljerna satte en vogue af Marie Antoinette.
Efter dessa betraktelser, som ej ogerna böra läsas
at damer hvilka räsonera öfver moder och vilja känna
till deras ursprung, öfvergå vi nu till nögra mera en-
skilda detaljer deraf
Lyckliga ålder, då en trädgärdsblomma är till-
räcklig att försköna ett af oskuld och ungdom redan
skönt bufvud! lyckliga tid, då en enkel halmhatt är
nog för att omgifva ett blomstrande ungdomligt an-
sigte — lätom oss säledes prisa det nuvarande modet
som lemnar företrädet ät balmhattar framför tyghat-
tar. Genombrutna halmhattar äro synnerligast en
vogue bland unga damer; ett enkelt band, hvars fär-
ger öfverensstämraa med det siden eller cröpe hvar-
med hatten är fodrad, utgör stundom hela klädseln;
men som detta anses temligen enkelt, lägges härtill
oftast en guirland af ängsblommor och grässtrån, eller
också af syrener, violer och enkla törnrosor. Som
dagens smak fordrar att hattskärmarne skola vara
mycket vida och tillbakaböjda, så placeras dessa blom-
mor nästan helt och hället inuti batten, så att de
liksom en ram omsluta ansigtet och fylla den tomhet,
gom den vida skärmen eljest skulle lemna kring kin
derna. För prydligare, men ändock enkla toiletter,
nyttjas alltjemt italienska halmhattar, ettdera klädde
med rutiga sammetsband eller ock med hvita plymer.
Stomhattar, hvilka förlidet är nästan helt och
hället mässe vika för rynkbattarne, äro något mer
efterfrägade deita är. Säga hvad man vill, förutsät-
ter ordet rynkhatt ocksä blott halfparyr eller fantasi-
klädsel, och om man än i fantasiväg kan frambringa
förtjusande artiklar, som kläda förträffligt, sä är och
blir det dock säkert att stomhattar ensamt ega privi-
legiet att tillhöra paraddrägten.
OCrepe-, blond-, tyll- och spetshattar äro ganska mo-
dernå ; kullen göres af flerfaldig form, ömsom kan-
tig, rund, veckad eller rynkad.
Sättet avt lägga häret bidrar betydligt att försköna
eller förfula en person. Det som passar för somliga
ansigten, skulle äter vara afskyvärdt för andra. Att
angifva några positiva reglor häruti är således omöj-
ligt. Flätor, slätt här, eller friserade lockar nyttjas
säledes ömsom och, lika mycket, med ett oundgäng-
ligt villkor som lyder sä här: man måste noga stu-
dera. sin fysionomi innan man förklarar sig för en
viss härklädsel, men som allmän regel antaga att
låg härklädsel är det modernaste.
Deshabilleer, det vill säga karakä och kjortel äro
alltjemnt en vogue; man gör sädana i allmänhet af
ljust tryckt foulardtaft, och kjorteln ständigt med
volanger, hvilkas antal omvexlar från en till elfva.
Då det blott nyttjas en volang -uppstiger denna två