RR - RA - hd Bh
Hr Reuterdahl, ehuru sjelf från en teolo-l;
gisk fakultet invandrad i konungens råd, har
synbarligen mera förkärlek för den ordleks-
rika biskopens herrsklystna kräckla, än de
akademiska fädernas obemärkta och försonings-
ilskande forskning. Man måste åtminstone
sluta så af den ordställning, hvari den kung-
liga, till Westerås domkapitel aflåtna resolu-
tonen resumerar auktoriteternas i ämnet in-
fordrade yttranden. Sedan nemligen det kongl.
brefvet redogjort för alla de kätterier en at
visitationskommittn trott sig finna hos de s.
k. läsarne och denna kommitts yrkande på
stränga verldsliga straff, heter deti den kongl
skrifvelsen: hvilket yrkande blifvit biträdt såväl
af Eder (Westerås domkapitel) som af erke-
biskopen, hvilken jemte Upsala universitets teolo-
giska fakultet i ämnet afgifvit utlåtanden.
Att detta sednare utlåtande lyder helt an-
norlunda än Westeråskapitlets och erkebi-
skopens, är något som hr Reuterdahl noga ak-
tat sig för att nämna. Hr chefen för Ecklesia-
stikdepartementet har säkert ångrat sig att hafva
frågat fakulteten om råd, och tycks derföre icke
hafva fistat sgerdeles uppmärksamhet vid fakul-
tetens yttrande. Det synes föröfrigt att hr state-
rådet i flera afseenden är af olika tankar med
fakulteten, äfven i de vetenskapliga frågorna så-
som då det kongl. brefvet säger att i Orsa ingen
annan lära blifvit predikad eller vid den offent-
ligaundervisningen följd än den — — som i mer
än 300 år af hela det svenska folket varit
erkänd,, då deremot Upsalafakulteten finner
Orsaläsarne hufvudsakligen hänga fast vid
samma, i de s. k. gamla, böckerna uttryckta
lärobegrepp, hvilka svenska folket i nära 300
år erkänt, intill dess att samma lärobegrepp.
genom den under tidpunkten för de nya böc-
kernas författande i det vestra Europa rådande
stämningen förändrades på ett sätt, som en-
ligt fakultetens eget erkännande lätt kunde
ingifva de mindre skarpsynta den föreställ-
ningen, att sjelfva läran blifvit förändrad. Fa-
kulteten finner, i enlighet härmed, ej att Orsa-
läsarne gjort sig skyldiga till något affall,
från kyrkan, likasom den, om den hade ut-
talat sin mening derom, förmodligen icke va-
rit i stånd att finna, huru den vid alla gamla
vanor, åsigter och fördomar så segt fastbän-
gande och i strängaste mening konservativa
Dal-allmogen kunnat så särdeles väsentligt,l;
såsom den kungliga skrifvelsen smickrandels
utlåter sig, medverka till upprättandet af den
kyrkliga ordning som kallas reformationen.
Sedan den ena af landets båda högsta teo-
logiska auktoriteter bekänt sig icke kunna i
Orsaläsarnes lära och lefverne återfinna det
affall från kyrkan, för hvilket de öfriga auk-
toriteterna anklagat dem, utan tvärtom i hela
deras åtfärd trott sig iakttaga verkningarne
af ett sannfördigt om också vilselededt, and-
tigt behof, som de sökt fylla efter bästa sam-
vete, förklarat att deras lära uti ingenting skil-
jer sig från den i Sveriges rike såsom den rätta
erkända evangeliskt-lutherska läran, och att
ingenting annat kan läggas dem till last än
inskränktheten och ensidigheten, som hindrat
dem att i de nya undervisningsböckernas mo-:
derniserade uttryckssätt återfinna desamma lä-l:
rosatser, som af ålder varit af svenska för-!
samlingen erkända, och hvilka allena kunna
tillfredsställa dessa allvarligt menande men-l
niskors samveten, och slutligen tillstyrkt
den mest ömsinta andliga behandling, ärl
det minst sagdt öfverraskande att herr che-:
fen för ecklesiastikdepartementet låter Hans
I
j
l
1
1
j
—— rd os oc m mr
— ——
Maj:t Konungens namn af Biskop och Dom-
kapitel i Westerås missbrukas till ett skräm-
skott, i det nämnde prelat anbefalles att till
Orsa-allmogens kännedom meddela, att Kongl. i
Maj:t med stort misshag anser de i Orsa pågå-
ende oordningarna. Huru mycket mera värdigt
våra Grundlagars föreskrifter och Konung
Oscars milda, menniskoälskande hjerta hade
det ej varit, om hr statsrådet låtit Kongl. Maj:t
med smärta åse och beklaga förvillelser, hvilka
välmå ogillas och i kärlek och lugn tillrättaföras,
menicke straffas såsom grofva brott, alldenstund
de hafva sin grund i samvetena, och Sveriges
Konung högtidligen svurit, att ingens samvetel.
tvinga eller tvinga låta.
Men vi låta Upsala-fakulteten sjelf tala,
och anföra här nedan dess till Kongl. Maj:t
ingifna betänkande:
Stormäktigste allernådigte Konung!
Eders Kongl. Maj:t har genom h. h. erkebiskopen
och prokanslern d:r H. O. Holmström infordrat teo-j
logiska fakultetens. underdåniga utlätande rörande de
kyrkliga rörelser, som uppstätt inom Orsa socken ji
Dalarne, och her för detta ändamäl lätit till fakul-
teten öfserlemna bandlingarne rörande läsarepartiet i
Orsa, de derom hällna undersökningar och de med
anledning deraf afgifna utlätanden.
Eders Kongl. Maj:t har icke täckts angifva nägon
särskild del af denna fräga hvaröfver Eders Kongl.
Msj:t ville i nåder hafva inbemtat fakultetens under-
däniga yttrande. Fakulteten har derföre af sjelfval
händlingaroe för sig bort bestämma frägans innebäll
och omfattningen af det utlätande det tillhörde fa
kulteten att i hänseende dertill i underdänighet af-
itva.
g De fakulteten delgifna handlingarne upplysa, att i
Orsa socken konventiklar börjat hällas ifrän är 1850;
att ibland läsarena är 1851, isynnerhet säsom det sy-
nes genom tidningen Evangelistens omdömen; fram-k
kallats tvifvel om renlärigheten i kyrkans nu brukliga
kyrkohandbok, katekes och psalmbok, och om möj
ligheten att med bevarande af ett godt samvete dem
begagna; att vid jultiden 1851 konventiklar börjat
hällas på tiderna för oftentlig gudstjenst; att de un-
der loppet af är 1852 fullkomligt afsöndrat sig frän
kyrkan, och ibland sig utsett prester, och med hand-
päläggning under bön dem invigt, af hvilka den för
ste, den nittonärige ynglingen Dordlofva Erik Ersson,
erkänt sig hafva döpt barn, konfirmerat nöddop, ut-
delat nattvarden äfven ät sädane barn, som icke be
vistat nattvardsskolan, kyrkotagit baroaföderskor och
förklarat sig ock möjligen framdeles redo att verk-
ställa äktenskapsvigsel och begrafning; att vid kon.
ventiklarne begagnats till säng gamla psalmboken och
Rutströms sänger och till läsning och predikan jemte
den heliga skrifts förklaring företrädesvis Luthers po-
stillor samt för alla religionshandlipgar den gamla
bandboken; att de under förklaring, attdeicke kunde
ställa sig kongl. stadgan om folkundervisningen i ri
ket till efterrättelse, inrättat särskilda barnaskolor, i
hvilka för kristendomsundervisningen gamla k:teke
sen användes; att partiet sökte genom proselytmakeri
förstärka sitt antal; att ätskilliga af dess medlemma:
genom ästadkommen uppsätlig förargelse stört guds-!
tjenstliga handlingar, säsom sjukbesök och husförbör;
att presterne af dem anklagades att vara förförare,
som fastän endast af oförständ och bristande andelig
erfarenhet predikade falsk lära; att de envist och