Kysingtons panna var dyster, hans frågande
blick vände sig hvarje ögonblick på mig.
Jag bortvände ögonen för att undvika svara
honom.
Den tredje dagen på morgonen inkom lady
Marie med alla sorters leksaker, som hon
skänkte de begge barnen. Harry tog genast
en gabel och sprang med den rundt ikring
rummet, skrikande högt af glädje. William
förblef orörlig, hållande uti sina små händer
de leksaker man gaf honom; men han för-
sökte icke göra något bruk utaf dem, han såg
icke en gång på dem.
Se här, mylord, gade lady Marie till sin
svåger, tag denna bilderbok och gif den till
er sonson, kanske skall hans uppmärksamhet
blifva väckt genom målningarna som finnas
deruti.
Derpå tog hon William och förde honom
till lord Kysington. Barnet lät göra med sig
hvad man behagade; han gick, stannade,
och förblef som en bildstod der man lemnade
honom.
Lord Kysington uppslog boken. Allas ögon
vändes mot den grupp som i detta ögonblick
utgjordes af gubben och hans sonson. Lore
Kysington var dyster, tyst, sträng, ban vände
långsamt flera sidor, stannade vid hvarje mål-
ning, seende på William, hvilkens stillastå-
ende ögon icke en gång vändt sig åt boken.
Lord Kysington värde ännu några blad, 82-
dan blef hang hand orörlig, boken halkade
ur bans knä i golfvet, och en djup tystnad
herrskade i rummet.
Lady Marie närmade sig mig, böjde sig
liksom för att hviska i mitt öra, men med
en röst nog hög att höras uta? alla, sade hon
Men detta barnet är fånigt, herr doktur?
Ett förskräckligt rop svarade henne. Evo
steg upp, som om åskan träffat henne, och