sade jag henne några ord, fu!la af medlidande och tillgifvenhet; Hon svårade mig med en blick som sade xtack.. Sedan -förblefvo vi tysta. .Jag. väntade alltid att etttillfälle skulle erbjuda sig att med henne utbyta några tankar; men min tafatihet och min vördnad för hennes olycka hittade icke något sådant eller lät det passera. Jag vande mig så småningom 4rån allt meddeiande, försjönk i begrundanden, och dessutom, hvad skulle jag kunnat säga? Det hufvudsakligaste var, att hon visste att hon ej var ensam i verlden, och så obetydligt det stöd var som återstod för henne, var det dock något. Jag gick ej att besöka henne för annat än med min närvaro säga henne: Jag är härs. Det var en ny sida i mitt lif, den hade ett stort inflytande på mitt framtida öde. Om jag ej tillkännegifvit så mycken saknad vid tanken .på försvinnandet af det hvita huset, gå skulle. jag snart komma till slutet af denna berättelse; men j hafven önskat veta hvarför detta ställe var: för mig så dyrbart; jag skall gålunda omtala de känslor jag känt, de tankar jag haft under dess anspråkslösa tak. — Förlåten mig, mina damer, några allvarliga ord, men det misskläder ej ungdomen att ibland vara litet allvarsam; den har tillräcklig tid framför sig för att skämta och glömma! Son till en förmögen bonde, hade jag rest till Paris att fullborda mina studier. Under de fyra år som jag tillbringade der, hade jag bibehållit mitt tafatta sätt att vara, äfvensom mitt språks enkelhet; men jag hade hastigt förlorat mina känslors enfald. Jag återkom nästan lärd till dessa: berg, men äfven nästan miestrogen till allt som kan omma en att med bustru och barn lefva lugn och Ncklig under sden:ringa koja, från hvars dörrtröskel man ser korsen på kyrkogården. Då jag såg Eva Meredith lycklig, gaf mig