sade jag henne några ord, fu!la af medlidande
och tillgifvenhet; Hon svårade mig med en
blick som sade xtack.. Sedan -förblefvo vi
tysta. .Jag. väntade alltid att etttillfälle skulle
erbjuda sig att med henne utbyta några tan-
kar; men min tafatihet och min vördnad för
hennes olycka hittade icke något sådant eller
lät det passera. Jag vande mig så smånin-
gom 4rån allt meddeiande, försjönk i begrun-
danden, och dessutom, hvad skulle jag kun-
nat säga? Det hufvudsakligaste var, att hon
visste att hon ej var ensam i verlden, och så
obetydligt det stöd var som återstod för hen-
ne, var det dock något. Jag gick ej att
besöka henne för annat än med min närvaro
säga henne: Jag är härs.
Det var en ny sida i mitt lif, den hade ett
stort inflytande på mitt framtida öde. Om jag
ej tillkännegifvit så mycken saknad vid tan-
ken .på försvinnandet af det hvita huset, gå
skulle. jag snart komma till slutet af denna
berättelse; men j hafven önskat veta hvarför
detta ställe var: för mig så dyrbart; jag skall
gålunda omtala de känslor jag känt, de tan-
kar jag haft under dess anspråkslösa tak. —
Förlåten mig, mina damer, några allvarliga
ord, men det misskläder ej ungdomen att i-
bland vara litet allvarsam; den har tillräcklig
tid framför sig för att skämta och glömma!
Son till en förmögen bonde, hade jag rest
till Paris att fullborda mina studier. Under
de fyra år som jag tillbringade der, hade jag
bibehållit mitt tafatta sätt att vara, äfvensom
mitt språks enkelhet; men jag hade hastigt
förlorat mina känslors enfald.
Jag återkom nästan lärd till dessa: berg,
men äfven nästan miestrogen till allt som kan
omma en att med bustru och barn lefva lugn
och Ncklig under sden:ringa koja, från hvars
dörrtröskel man ser korsen på kyrkogården.
Då jag såg Eva Meredith lycklig, gaf mig